”Better to burn out than to fade away”

Johnny Rotten fyller 50 år idag. Känns väldigt märkligt faktiskt. Trodde aldrig att det skulle inträffa. Men ska sanningen fram så är det ju faktiskt inte punkrebellen Rotten som fyller utan John Lydon som han egentligen heter. Det blir då mycket lättare att förstå. ”The king is gone but he´s not forgotten…”

I skivkassen

Jenny Lewis & The Watson twins – Rabbit fur coat

Jag visste ingenting om Jenny Lewis för en vecka sen. Sånt får man kanske inte berätta om man vill ha cred i vissa kretsar. Nu vet jag att hon tidigare sjöng i ett indie-band som hette Rilo Kiley. Jag har hört talas om dem, men inte mer. Det var först efter att ha läst en del andra recensioner jag blev nyfiken. Hade det varit en annan vecka och jag hade fickan full av lön och läst om helt andra skivsläpp, då hade jag förmodligen helt missat Jennys platta. Det är lite sånt här som är en del av charmen när man är som man är och måste leva med sig själv.

Jennys musik knyter ihop det amerikanska rockarvet på ett sätt som jag inte hört sen en av förra årets bättre skivor, M Wards Transistor radio. Det är också en självklarhet att han sjunger duett på en av låtarna. Här finns ett arv från amerikanska läsarsånger av det slag man kunde höra på soundtracket till Oh brother where art thou. Här tror man det finns country. Inte förrän efter flera lyssningar märker jag att det är Jennys röst som fraserar som Emmylou Harris, och det, tillsammans med countryns typiska story telling-texter är egentligen enda likheten med genren. Det är långsam och organsisk rock, väldigt avskalat. Snyggt avskalat utan att låta fattigt eller futtigt. Rösten och texten får kliva fram och ramas in av de skönsjungande systrarna Watson. Sensuellt. Jag tänker på ett mönster som träder fram tydligare och tydligare ju mer man lyssnar. Det låter exakt som ett amerikanskt lapptäcke man hittar på vinden luktar, ni vet.

(Först tänkte jag 4 men sen kom jag på att den här skivan kommer man aldrig att tröttna på så det blir 5 Jois.)

PS Syrran, de spelar i LA (Vista) på torsdag. Snälla gå dit om du kan få biljett och lämna en rapport!

Låt oss vara rea-listiska.

Egentligen vill jag inte erkänna att jag hoppfullt har gått över Åhléns golv på bottenvåningen. Men jag har hört att de säljer skivor där. Fast rean rör mig inte i ryggen. Egentligen.

Men håll i hatten.
Jag har precis som många andra inskränkta popfjärilar smygit ut ur puppan och granskat skivhyllorna under skivrean, i hopp om bra och fina fynd, likt de som min kollega Emma fann.

Men jag vet inte. REA! är överskattat. Ska det krävas en rea-kampanj för att det ska bli humana priser på skivor? Jag är skeptisk. Eller, jag har är alltid pepp inför rean. Jag tänker, - att nu jäklar ska jag fynda. Jag uppmanar vänner och bekanta att utnyttja tvåveckorsförmånen att kunna handla skivor och samtidigt kunna unna sig en bit mat sen på kvällen utan att ruinera sig själv.
Jag förbereder mig.
Lånar potentiella skivköp på Kulturhuset.
Gamla godingar som jag aldrig kunnat köpa.
Men nu kanske?
Jag försäkrar mina skivönskningar genom att föra anteckningar, och längst bak i min agenda finns i januari varje år en liten post-it-lapp med framtida skivköp.

Men när jag väl står där vid hyllorna så suckar jag allt som oftast, och i förtvivlan konstaterar jag för mig själv att det är alltid samma skivor som reas ut. Och de skivor som jag verkligen vill ha, de har på något underligt sätt undkommit skivrean. Igen. Det känns som om det är samma skivor på rea år efter år. Det är som att spela golf och på artonde och sista hålet sucka, "jaha, det var bara arton hål den här gången också."

Men jag vet vad det handlar om.
Jag vet vad hela REA!-grejen går ut på.
Visst, affärerna vill få oss att tro att just deras affär är snäll och rear ut skivor för en hundring. Men i själva verket så är det skivbolagen som gått samman och skapat denna årliga tradition, "skivrean", i hopp om att kunna sälja ut restlager. Sånt som blev över.

Vem är då Sveriges REA!-kung?
Björn Rosenström är alltid representerad. Hela hans repertoar reas ut för femtiolappen. Överst på hyllan.
År efter år. Allt ska bort.

Då börjar funderingar uppstå. Han lever säkert på royalties, den jäveln. Han skrev ett par pilsnerlåtar och lever nu på efterskvalpet. Han ligger och sörplar i sig safterna och det lär inte direkt tära på krafterna. Det är säkert alltid någon Ibiza-bränd Östermalmsknutte som införskaffar sig både ett och två Rosenströmska verk under varje skivrea, och en del av slantarna går ju till herr Rosenström själv.

Varför var det ingen som stoppade Rosenström redan när han släppte sin första platta 1998?
Att vi inte förstod redan då vad som komma skall.
Jag tänkte mest på skivtiteln, "Låtar Som Är Sådär"

Tipslådan: Howling Bells

Kommer ni ihåg ”Hong Kong Garden” med Siouxie & Banshees? Det är svårt att komma med något helt nytt inom musiken idag, men man kan förvalta arvet mer eller mindre bra. Howling Bells från Australien förvaltar arvet mer än väl.

50 coolaste sångpartierna

Man skulle kunna tycka att en tv-show som listar de 50 coolaste rockbanden presenterar sin lista på sin webbsida. I brist på det hittade jag en lista på de 50 coolaste sånginsatserna. Här är den: http://www.retrocrush.com/archive2004/coolsongs/index.html
Lite smårolig faktiskt.
/Jois

50 coolaste banden i världen

Har man varit på födelsedagskalas tillbringar man dagen efter ”rörasigsålitesomdetgårprincipen”. Fem i tolv slår jag på MTV2 och får en trevlig överraskning. Ett program om de 50 coolaste rockbanden i världen spelar ”White Riot” med The Clash och jag drar snabbt slutsatsen att dom ligger etta. När jag sedan upptäcker att programmet håller på till klockan tre (inte tolv som jag trodde) och att dom enbart ligger på 36:e plats blir jag förgrymmad och funderar på att slänga ut tv aset. Orkar som tur är inte det utan bestämmer mig för att i vredesmod stänga av burken och aldrig mer se på MTV2. Orkar inte det heller utan ser vidare på programmet och upptäcker att det faktiskt finns en hel del coola band som t.ex: Yeah Yeah Yeahs, Smiths, Libertines, Pixies, Radiohead, Stone Roses, Joy Division, osv. Jag kommer att fortsätta att titta på MTV2 men Clash är ändå etta på min lista.

Håkan är solbränd.

Sveriges PPI - Pop Per Invånare - är högt. Mycket högt. Och precis som våra klassiska exportvaror håller landets BNP högt, håller en viss man oss i en jämn balans när det gäller årliga popexplosioner. Jag satt och funderade på om Håkan Hellström verkligen förstår vad han sysslar med. Har han ens någon aning om att han har trollat fram en egen musikgenre i en av världens poptätaste länder?
Troligtvis inte.

Sverige dras numera med någon sorts "Håkan-genre".
Den är omöjlig att slå sig in på.
Och Virtanen bara ler och ler.
"Det spretar lite hit och dit och tankarna för mig snabbt till Håkan Hellström." är liksom en standardfras när någon försöker sig på denna trollkonst med dansant musik på Svenska. Försöka duger.

Jag undrar vart han får allt ifrån, Håkan.
Och är hans senaste utsvävningar med sångtexter på Engelska en förvarning till övriga världen?

Jag har bara sett Håkan på utländsk mark tidigare. En gång på Roskilde en mörk och överförfriskad kväll i Juli förra sommaren, och en gång på en dammig landsväg i någon brasiliansk förort. Men på TV. Och jag förstår fortfarande inte hur norrmännen och danskarna kan älska denna göteborgsherre. Skulle ni lösa bijett för att se en spattig och energisk norrman som varvat kärlek, relationer och namnlösa kvinnor med LSD de senaste fem åren? Tveksamt.

Inget ont om Håkan. Han kan sin grej. Inte att sjunga, alltså, utan att göra bra musik. Han är musikalisk. Jag tvivlar på att Mozart kunde sjunga. Men å andra sidan så försökte han heller aldrig att sångsätta sin egen musik. Han lät den vara. Nu är det bara så att Håkan älskar att komponera rykande popdängor och vi får helt enkelt stå ut med att han tvunget måste sångsätta våra danssteg.

Eller så var övriga i "bandet" kloka nog att hålla sig borta.
("Nej.. men sjung du, Håkan, jag håller mig till saxofonen")

En annan tanke som slog mig på tåget hem från Uppsala idag var om någon någonsin har sagt till Håkan, "Du, Håkan, du svajade lite med rösten där på andra versen, vi tar om det", och så svarar han något i stil med "Attans också, jag har förvisso haft lite problem med halsen tidigare i veckan, så."

Redan innan Håkans senaste nyförvärv, hans brasilianska donna, förlöste deras gemensamma barn var han lite av en pappa. Han håller fortet. Och precis som till exempel Chris Penn alltid - tills för ett par dagar sedan - stod i skuggan av sin äldre bror, Sean, så står till exempel en ung förmåga som Kristian Anttila i Håkans skugga.

Och så han gassar, Håkan.

Men det är inte bara den brasilianska solen som gjort honom blek. Han håller helt enkelt på att bli gammal.

Snälla, Håkan, jag vill inte att du ska sluta som Henrik Berggren.

Och snälla Kristian - jag vill inte att du ska sluta som Chris.

"Paul Weller" med Kristian Anttila är nog något av det bästa jag hört i musikväg på svenska på många, många år. Men ingen bryr sig. Visst, den spelas då och då på ZTV. Men det är allt. Det skrivs inga spaltmetrar om "Kristians förmåga att trollbinda lyssnaren" och jag har aldrig hört den spelas ute.

Jag satt som sagt på tåget imorse.
Lyssnade på Paul Weller. (Lugn, lugn, lugn, låten alltså.)
Och jag kunde bara konstatera att om det hade vart Håkan som skrivit samma text, komponerat samma underbara synthslinga och pillat dit låtens perfekt bpm hade han inte bara besökt fattiga barn och spelat bongotrummor på en dammig förortsgata i Brasilien för TV4:as faddergala, han hade kunnat köpa ett helt barnhem och mer därtill. Det är en solklar hit. Och det vet Kristian om. Håkan också. Jag med. Men speciellt Kristian. Han vet att det är en hit. Men alla svenska, otacksamma popoffer sitter kvar där med sin Hellströmska pangpop på repeat. För han var först.

Ni, unga patrioter, är hans eviga solkräm.

Men fan, kom igen, ge Kristian en chans. Han behöver det. Han behöver lite solljus för att orka med att stå i Håkans skugga i fortsättningen. För varje minut ni lyssnar försvinner ett tunt, tunt skikt av det popozonlager som Håkan byggt upp ovanför oss. Släpp igenom lite ny engeri.
Smaka på Kristians sockerläpp, och jag lovar er, ni biter er inte i tungan när ni i fortsättningen vågar påstå att Håkan, han är rätt passé.

Vad händer i helgen då?

Ja, om jag inte ska bowla ikväll så kanske jag gör något annat. Man kan gå till Tivoli och lyssna in Peps. Han skulle tydligen ha varit sjuk stod det i någon skvallertidning häromdagen. Men enligt Tivolis webbsida spelar han.

Webstrarna gör comeback ikväll. Popbloggens hemliga källa från P3-pop skvallrar om att de ska spela på Street vid Hornstulls strand. Dock finns ingen uppgift på Streets webbplats som styrker det. Däremot annonserar man att Andres Lokko ska vara dj. Så vill du vara säker på att få höra riktigt smal pop-musik som ingen i hela världen har hört förut kan du gå dit ändå.

Ett annat rykte gör gällande att Hannas ska ha återuppstått. För några veckor sedan var jag, Bo och Johny på en liten barturné i SoFo. Det blev en kort turné. Den började på Pet sounds bar och slutade på El Mondo. Däremellan var det stängt. Det überhippa SoFo hade förfallit till gröna irländka pubar och stöl-ställen. Säg den glädje som varar. Men nu kanske Hannas kan få fart på kvarteret (och lägenhetspriserna) igen?

På söndag spelar sveriges bästa jazztrummis, Robban Ikiz, just jazz på Mosebacke. Gå dit mellan 11 och 14.30. Visserligen kostar det en dryg hundring, men du får äta så mycket prisnkorv och vita bönor som du vill och så får du lyssna på fin jazz också. Max Schultz och Fredrik Jonsson lirar också.

Dags för nya ”sikten”

Attributen inom musiken är många. Något som inte vanligtvis förknippas med pop och rock är glasögon. Möjligen solglasögon som är vanligt bland hiphoppers och hårdrockers. Så vad ska man då göra när det är dags att köpa nya bricker? Att ta rygg på Elton John är inte aktuellt. Det verkar dessutom lite läskigt. John Lennons proggbrillor är ett alternativ. Elvis Costello har använt ett antal hyggliga varianter. Frågan är dock om man ska köpa Buddy Hollys klassiska 50-tals glajer, eller om ska man rent av ska följa Östen Warnebrings exempel från 70-talet?

Liftarens guide till reabacken del 1

Musik som vatten. Drick ett glas mineralvatten. Det kommer ju ändå inte från Pressbyrån. Det kommer från Slarvsyltebruks nedre tjärn. Någon kommunalgubbe har suttit och tänkt och så, aha, vi ska icke längre varda kända såsom en bruksort utan som en kurort. Lets göra mineralvatten av vår gamla tjärn. Och så kom det sig att vattnet hälldes upp på en flaska som reklamkvinnan Lollo Aderhök desajnat, smaksatt med krysantemum och salufört under devisen, ”Mer än bara vatten”. Två år senare är vattnet bortglömt och återstår gör bara Ramlösa. Som vanligt.

Tjärnen, som legat bortglömd i bygden under hundra år har i sin tur en bäck som leder till en sjö, som i sin tur leder till Mälaren och så vidare. Musiken är sån. Man hittar en välpakterad CD på en olycksalig Åhlens-REA och kommer hem med något man inte riktigt vet vad det är. Det är sällan riktigt helgjutet bra, av någon anledningen är det ett skivsläpp som hittade fel, gick vilse när den lyckades förvirra sin publik genom att kanske se ut som en långhårig hårdrockare när det egentligen var en feminin syntare. Ja, bara ett exempel. Men artisten hade framhärdat att få göra sin grej (kan själv) och det ska inte alltid artister göra. Ibland finns det andra som vet bättre. Nu ligger skivan där, i Åhlens rea-korg. Lite repig och ful och med ett omslag som andas lite av en tid i sitt liv man kanske inte förträngt, men glömt.

Du då? Du kanske står där lite småstressad. Egentligen skulle du inte ha någon skiva. Egentligen skulle du handla pannkakssylt, men så hamnade du där. Och va tusan, 49 spänn. Och var det inte den där basisten som var med i det där bandet för hundra år sen? Det var det inte. Men du vill ju gärna ha gjort ett kap så du lyssnar lite mer okritiskt än vanligt och tja, inte så pjåkigt. Sen kommer den där låten. Du kanske känner igen den vagt, eller så har du aldrig hört den förr, men den är en liten pärla. Du kan återkomma till den. Du rippar den till din mp3-spelare och se där, du har upptäckt något nytt.

En låt gör sällan en platta, men nästa gång står du kanske i en skivback eller sitter framför datorn och söker. Och så hittar du fler guldkorn med den här artisten. Till slut är du kanske rentav ett fan? Och på nästa par- eller herr- eller tjejmiddag kan du sitta där och dra lite sköna anekdoter och spela lite ny musik för oinvigda, som kanske gillar vad de hör. Men du har blivit missionär. Och med den lilla inledningen kommer här Jois guide till reabackarna. Eller artister från förr som vi ska gräva fram. Först ur är ingen mindre än:

Stan Ridgway
Stan grundade bandet Wall of voodoo 1977. Mitt i värsta punkeran. Dessutom kom bandet från L.A. som inte direkt hade någon större punkanknytning. L.A. hade under den här tiden desto större jazz/fusion scen. Eller, man kan uttrycka det så här; när Sex Pistols slog igenom i London slog Toto igenom i LA. Kanske var det för att Stan Ridgway och Wall var lite för musikaliska som de inte riktigt slog i punksvängen? Det lät förmodligen lite för slickat. En minnesvärd pärla man kan hålla ögonen på är en cover på Ring of fire. Just det, Cash gamla countryhit. Närmare 1980 hade punken utvecklats till New wave. En genre som var lite mer vidsynt. Wall of Voodo fick då en lite större hit med Mexican radio. Till och med en rockvideo på MTV blev det.

Stan Ridgway var också en stor cineast och 1983 fick han uppdraget att tillsammans med Police trummis Stewart Copeland göra ett soundtrack till en Coppola-film som heter Rumble fish. Det låter kanske konstigt, men på den här tiden räknades Police som ett New wave-band. Men det var innan Sting tagit jazz-lektioner. Copeland var också en skön lirare med lite konstnärliga ambitioner. Han hade precis släppt en mini-EP i kryptonitgrön vinyl under pseudonymen Clark Kent (kan själv). En platta som gjort måga konnässörer lyckliga i rea-backar världen över. Rumble fish är en film med avant gardistiska övertoner. Coppola valde exempelvis att göra hela filmen i svart/vitt, utom scenen med kampfiskarna som är i färg. Och för att nämna några som fick sitt genombrott i den här rullen vill jag börja med att nämna Chris Penn (RIP), Nicoals Cage, Matt Dillon, Diane Lane och Tom Waits.

Efter Rumble fish gick Ridgway solo och 85 kom The big heat. Låten Camouflage och Drive she said blev stora framgångar. Han fortsatte också med att göra filmmusik men framför allt har han fortsatt sin solokarriär. Ofta i samarbete med andra musiker/konstnärer. Soloskivorna har släppts regelbundet, men han har inte gjort det lätt för sig. I stort sett har han släppt det grepp om popmusik som han aldrig riktigt hade. Med finansiering av filmmusik och gamla hits, får man anta, har han fortsatt i en alltmer avsmalnande musik. Gräv där du står brukar man säga i litteraturen. Inte alltid bra, ibland lysande och ibland katastrofalt. Alltid lika spännande. Förra året kom Barbecue Babylon, en avslutning på någon slags trilogi. Mannen lever och frodas som det verkar. Jag kommer fortsätta att hålla ett öga på honom. Under tiden tycker jag du ska hålla ett öga på reabackarna och spana in The big heat. Den är faktiskt väl värd att köpa till fullt pris också. Veckans fynd?

/Jois

Artister i samma anda:
Tina Veymouth
Tom Waits
Tom Verlaine
(Skön slump va?)
Dennis Hopper
Barry Gifford

Torsdag = Ronniedag

Ännu en torsdag har kommit till vårt liv, men numer är torsdagar inte bara just torsdagar, utan de är även Ronniedagar. Obegripligt? Kanske det, men här kan ni varje torsdag läsa Aftonbladet Stockholms krönikör Ronnie Sandahls krönikor om stort och smått i livet. Och jo, det är visst musikrelaterat, i allra högsta grad, även om det idag råkar handla om böcker. Fall som jag, han har ett underbart språk!

Pimp my rajd

Nu kommer min favoritunderhållning till Sverige. MTV:s Pimp my ride var från början Xzibits verkstad i LA som custombygger vrålåk av gamla rishögar. Till skillnad från svenska pedagogiska gör-det-själv-tips i typ Motormagasinet (Det tog dem en hel jäkla säsong att visa hur man byggde in högtalare i hatthyllan.) får man se hur teamet totalrenoverar en bil på en ihopklipt kvart. Det kallar jag show. Sen är det ju en smaksak om man gillar en Volvo konverterad till en flejk-lila low-rider med en 500 watts bilstereo i bakluckan och en plasmaskärm istället för sollucka. Jag älskar sånt där.

Det finns dock en viss töntfaktor som kan sätta käppar i hjulet för en svensk version. MTV Nordic har förhoppningsvis tänkt på det, men vi har något som kallas för vinter. Snö, slask och minusgrader är kanske inte idealet för alla drömbilar. Vi har även något som kallar sig för Svensk bilprovning som säker vill stoppa några byråkratiska käppar i hjulen. I sämsta fall får vi se hur man pimpar upp en Ford Fiesta genom att sätta på neonfärgade vindrutetorkare och en wunderbaum. I bästa fall blir det grymma bilar. Fast jag undrar om vi verklgen har så skickliga bilbyggare i det här landet.

Men känner ni att det står en gammal rishög och samlar damm i garaget kan ni anmäla bilen på den här adressen: http://www.mtve.com/index.php?Page=3

/Jois

Fem bästa konserter

Blev inspirerad av Emmas fembästa listor och tänkte kontra med motsvarande. Men ändrade mig och ber att få återkomma i ärendet. Istället blev det en lista med självupplevda konserter, utan att rangordna blev det enligt följande.

· The Clash – Eriksdalshallen (1980)
Världens bästa rockband! Har sett dom fler gånger men det är framförallt denna konsert jag minns. London Calling hade precis kommit men dom inledde med ”Safe European Home”. Min kompis Thomas hade öronproppar vilket jag tyckte var störtfånigt på den tiden.

· Fleshtones – Debaser (2004)
Fleshtones har en fantastisk intensitet och scennärvaro. Såg dom även 20 år tidigare på Moderna Museets Trädgård och dom var lika vassa då. Det som gör att jag väljer Debaserkonserten är att jag blev så paff över att dom fortfarande var lika bra. Efteråt susade det inte i öronen det tjöt. Borde kanske haft öronproppar. Man kan ju för fan få tinitus.

· Specials – Gröna tältet, Roskilde (1994)
Visste inte att dom skulle spela där, utan hade bara ruggig tur att jag vinglade förbi och se något av det svängigaste jag sett. Dessutom träffade jag Pernille…

· Bob Hund – Gula tältet, Roskilde (1997)
Thomas Öberg & co är alltid bra. Den här gången var dom extra bra. Larsson som jag lyckades få med mig tyckte inte att dom var så speciella innan, men har sedan dess haft Bob Hund som ett av sina favoritband.

· Tom Verlaine – Lobo, Göteborg (1984)
Television var tydligen kanonbra på Jarlateatern i slutet på 70-talet, men jag var ju inte där. Får nöja mig med Verlaine spelandes egna och Televisionlåtar, men som Jois redan har skrivit (här pos.13), så gjorde det nog inte så mycket.

Nostalgisk musikteknik

Innan Åhléns blev Åhléns hette det på sina håll Tempo. Innan Tempo blev Tempo hette det Epa. När jag var liten kallade vi keffa grejor för EPA-prylar. Bara så att ni har en uppfattning om vad EPA var. Det var ett lågprisvaruhus dit fattiga små barn, som jag själv, kunde köpa billiga kassetter av märket Happy Tape. Det var mer än halva priset mot Maxells.
Nu var jag kanske åtta år och hade precis fått en kassettbandspelare i födelsedagspresent. Ganska långt ifrån en Ghetto blaster. Ungefär så långt ifrån man kan komma. Det var en Grundig med inbyggd mikrofon. Reaktionerna från skivbolagen lät inte vänta på sig. Kassettbandet kommer att bli skivförsäljningens död! Det blev tvärtom.

På lördagar (det var den dagen de spelade popmusik i P3, jag lovar, det är sant!) gick först Poporama (som sedan bytte namn till Tracks!) och sedan kom tio-i-topp. Om man orkade kunde man sitta kvar en timme till för då kom Kavalkad (Det ska vá gamla låtar, såna som dom görde förr.) Förr kunde i bästa fall betyda 60-talet och att de kanske spelade någon låt av Beatles. Ja, där satt man med sin bandspelare laddad och klar med fingret på paus-knappen och väntade på Den där låten. Om man så vill kan man säga att det var en rätt primitiv form av piratnedladdning. I bakgrunden till musiken kunde man ibland höra någon indignerad lillebror skrika, eller oftare, min förbannade zebrafink som kvittrande gick igång på något. Min första köpta LP-skiva hette nåt i stil med Best of the 50´s och innehöll allt från Elvis till Jerry Lee Lewis. Jag älskade den skivan.

Några år senare satt man i högstadiet och väntade på bättre tider. På lunchrasterna brukade Adam och jag hänga i Sollentuna Centrum. Särskilt i Expertbutikens hifi-avdelning. Med stort allvar gick vi runt och tryckte på kassettdäckens Eject-knappar. De finare däcken hade något som kallades för oljdämpad lucköppning. Vi var övertygade om att de som hade den långsammaste lucköppningen var de finaste. Kasettbanden fick också ett uppsving och kom numera i metall och lät mycket bättre (mindre brus). Själv tog jag mitt första sommarjobb på Ica i Märsta och tjackade sen stereo för hela lönen. Skivor var dyrt även då för en tonåring, men som tur var jobbade min bästis storebrorsa på Skivbörsen. Ah, hur många timmar la man inte på sina rundor i dessa vinylbackar? Här upptäckte man sånt som Bowie, Donna Summer, Supertramp och ELO (shame on me.). Franförallt upptäckte jag disco innan disco fanns, ungefär (dvs pre-Giorgio Moroder).

När jag var tjugonånting släpptes de första CD-skivorna. Det var en ny värld som öppnade sig. Ljudet var som från en annan planet. Vilket gjorde att man gärna ville köpa sina favoritskivor en gång till. Vilket man inte hade råd med. Vilket man inte var ensam om. Vilket gjorde att kassettförsäljningen ökade monstruöst. Vilket gjorde att kassetbanden störtdök i pris. Vilket ledde till att skivbolagen skrek om skivförsäljningens död. Men det blev tvärtom eftersom de som hade råd faktiskt köpte om sin skivor. Det var också vid den här tiden som mina första blandband kom till. Hits by Jois är en klassiker i många vänners musiksamling. Finns numera som bland-CD från Dacke records. Min första CD var Leonard Cohens, Im the man.

Vi ska kanske minnas nu att en CD-skiva i mitten på 80-talet inte kostade så många kronor mindre än vad de gör idag. Så av den anledningen kan man faktiskt inte klaga på skivpriserna längre. Ljudkvaliteten på en CD påverkade däremot min musiksmak på ett inte alltid optimalt sätt. Visst, Pink Floyd och Steely Dan lät ännu bättre. Och så kom band som Scritti Politti och Progaganda och tog syntpopen till helt nya dimensioner. Till och med Miles Davies blev digitaliserad. Fast många andra band blev mest en snygg ljudkuliss. Något man tröttnade på redan efter ett par lyssningar. Det skulle nu bara dröja ytterligare några år innan de första inspelningsbara cd-skivorna tittade fram. Och ni kan gissa vilka som skrek då.

Vill ni se gamla kassettband kan ni kolla in den här länken: http://www.polaralert.com/exhibition/top100/index.html

/Jois

Moldy Peaches kom sist.

Det är skattebetalarnas fel.
Jag har - äntligen? -blivit mer kritisk i mitt skivköpande.
Jag köper inte på måfå längre, som tidigare, bara för att jag ”ändå har deras två tidigare, så det är klart att den här också är bra.”

Jag har inte köpt en skiva på säkert flera veckor nu, och jag börjar bli rädd. En negativ trend.

Sedan jag klev in på Kulturhuset för kanske en månad sedan har mitt musiklyssnande ökat markant.
Helt kostnadsfritt, dessutom.
Vilket kanske låter helt underbart. Men jag vet inte.

Jag har numera ett litet, rött plastkort i min mini-plastficka till plånbok. Det berättigar mig till att låna högst sex skivor per dag. I en veckas tid. Med andra ord kan jag låna sex skivor om dagen, sju gånger i veckan om jag så vill. Det är fyrtiotvå skivor på sju dagar. Det blir många timmars musik. Kulturhuset är lite av min nya konsumentrådgivare. Främst när det gäller äldre musik och skivor, eller skivor som kanske släpptes för två, tre månader sedan. Skivor som jag ännu inte köpt men som jag gärna tar mig en närmare titt på, för att sen bestämma mig om det är värt de minst etthundrafemtio kronor som det kostar för en skiva idag.

Idag fick de för övrigt in Tacking med Embassy. Den har jag dock öppnat plånboken för och köpt. Ett av förra årets mest lyckade köp dessutom.

Idag besökte jag mina vänner på Kulturhuset. Jag pillade upp mitt röda plastkort likt ett kreditkort vid bardisken, gav ett minspel som sa ”Hey you! Pour me some pop, will ya” och återlämnade dessutom de skivor som inte kvalificerade sig för ett omlån. Bergman Rocks senaste, till exempel. En skiva som jag aldrig hade köpt på måfå, bara sådär – även om ”Help the band” från förra skivan är riktigt catchig - utan tack vare Kulturhuset kunde jag låna den först, lyssna i lugn och ro, begrunda ett par minuter, och sen ta ett beslut – köpa, eller inte?
Jag valde att inte köpa den.
Så nu finns den där igen. Bland hyllorna på Kulturhsuet. Tillgänglig för någon annan ambivalent skivköpare som behöver konsumentrådgivning på skattebetalarnas bekostnad.

(Den står under Pop/Rock.)

Dagens Kulturhusbesök belastade mitt lånekonto med sex nya skivor. Jag lånade Mew’s första skiva, Frengers, vilken jag egentligen redan har, men själva skivan är borta, så jag funderar på att bränna av den. Jag har trots allt redan betalat för den en gång. Nummer två i högen blev The Raveonettes senaste, Chain Gang of Love, och det är en sån skiva som jag inte hade vågat köpa bara för att ”deras första var ju bra, plus att hon jag hånglade med på deras spelning var ju så otroligt söt.” Vi får helt enkelt se vad min Panasonic-spelare säger. På tredje plats i dagens lånehög hamnade Asian Dub Foundations skiva från våren tvåtusenfem, Tank. Jag kan inte påstå att jag har hört så värst mycket med dem tidigare, och just därför är det ju perfekt att du, som skattebetalare, nu ger mig den chansen. Äntligen! Fyra i högen kom I Am Kloot självbetitlade skiva från tvåtusentre. Jag gillar deras senaste, Gods and Monsters, så jag tänkte ge en av deras äldre skivor en chans innan jag byter ut det röda plastkortet mot ett kreditkort och inhandlar den. Den näst sista platsen i högen gav jag till Daft Punk och Homework, en skiva som jag verkligen gillar – och dessutom tänker bränna av. Även den en skiva som jag tidigare har betalat för, men tappade bort på någon tonårsfest sensommaren nittiosju.

Sist i högen?
Moldy Peaches självbetitlade skiva från tvåtusenett.
En skiva jag vill, och ska, köpa.
Men jag vill bara tjyvlyssna lite först.

Bara lite, lite, nu när jag har fått chansen.

Upphovsrättsliga funderingar

Jag vet inte om det var ett skämt på radion, men annars så är det numera bestämt att SR ska stava POD-radio som PODD-radio. Svenskt således.

Det är här jag behöver en förklaring. Plötsligt ska man nu kunna ladda hem hela radioprogram till sin mp3-spelare. Det går minsann alldeles jättebra, även hos annars livrädda SR. Men vissa program (som Sommar t ex), kan man bara ta hem utan musiken. Låtlistan får man läsa på ett papper inanntill. Måttligt spännande faktiskt. Däremot går det tydligen bra att spela musiken om man lyssnar på så kallad strömmande radio. Då inbillar sig nämligen programsändarna att musiken bara strömmar genom din dator och att den inte kan sparas. Vilket den naturligtvis kan, men inte per automatik. Ska jag då dra slutsatsen att man inte är villig att låta sina medborgare lyssna på radio när man vill därför att det i så fall går att höra på musik gratis?

Om du tittar på ett tv-program så kan man ju på sätt och vis kalla en sändning för ett strömmande medie. Alltså programmet kommer in i din tv och försvinner igen. Detta ska man ju betala för så det är inget konstigt med det. Vill du däremot spela in programmet så går det också jättebra. Det finns till och med tv-apparater med hårddiskar som är lagliga. Du kan spara hur mycket du vill men du kan inte sälja programmet vidare. Helt ok med mig. Vem orkar? Men ett radioprogram är alltså inte lika inför lagen? Eller varför kommer det sig att man får sända radioprogram i repris, men man får inte höra det i sin helhet på webben? Konstigt.

TV-serien Kommisionen släpptes t ex på DVD samtidigt som serien gick på TV. För ett tag sen var jag och såg King Kong på bio. I bilkettkassan sålde de DVD-filmen. Numera släpper man alltså filmen på DVD samtidigt som den går upp. Det är förklarligt. Nästa månad kommer en ny tv-serie och då är denna glömd och passé. Så varför inte för tittarnas bekvämlighet låta den som vill köpa hela klabbet på en skiva? Varför måste man stycka upp och avsätta en massa onödig tv-tid för att se en serie 40 minuter i veckan?

Att ladda hem en tv-serie anses vara illegalt. Det kan jag köpa, eller just det, oftast inte. Oavsett hur rik jag än är (nåväl). Vi får hoppas att fler tv-serier släpps kommersiellt på DVD samtidigt som de går på tv. Alternativet är väl att de viker en dag och visar hela serien i ett enda svep på tv:n. Men min moraliska fråga i det här fallet är följande:
Jag kommer hem och bussen var försenad och jag träffade någon jag kände och så var jag tvungen att handla och väl hemma så har jag missat den där serien som skulle vara så bra.
Ok, jag missade ett avsnitt. Jag har att välja på följande alternativ, jag kan a) se avsnittet på video/dvd/divx-fil (om jag har kommit ihåg att spela in det. Men det hade jag inte) b) jag kan tanka hem avsnittet med ett fildelningsprogram och se det i datorn, eller c) jag kan vänta tills (i bästa fall) reprisen kommer på söndag klockan 05.45.

Storebror verkar vilja att vi ska vänta på reprisen. Jag tar hem programmet och ser det på datorn. Jag kan faktiskt inte förstå vem som skulle drabbas av det? Och även om jag tar hem hela säsongen på datorn, så hade jag ändå kunnat spela in alla avsnitt lagligt på min dvd. Jag fattar inte riktigt vad som är fel. Är det någon som kan upplysa mig?
/Jois

Jag har försökt läsa den här länken men jag är för dum för att förstå den.
http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19600729.HTM

Jävla kritiker

Jag snubblade över ett lustigt projekt igår. Några kritiker träffade några musiker och en lyhörd skivbolagskille. De diskuterade om vad som skulle kunna hända om ett gäng vettiga recencenter skrev recensionerna innan musikerna ens hade spelat in låten. Vi tar det igen fast tvärtom. Musikerna i olika band fick varsin recension i handen. Där beskrevs en låt som de skulle spela in. Kritikerna hade alltså skrivit sin drömrecension om en låt som de hoppades att just det här bandet skulle kunna göra.

Resultatet? Ja, det får vi höra på fredag. Men fram till dess kan man gå in här och lyssna på några korta smakprov. Jag tycker Parker verkar mest lovande. Lyssna på det elektriska introt till In your face.

Några av recensenterna är Gradvall, Lokko, Carolina Ramkvist och Po Tidholm. Några av artisterna är Silverbullit, Nikolai Dunger och Fibes, oh fibes.
http://www.nons.se/javlakritiker/för mer info.

Äras de som äras bör

På de brittiska öarna har Arctic Monkeys fått mest förbeställningar av nya skivan ”Whatever People Say I Am, Thats What I´m Not” sedan Oasis släppte ”Definitely Maybe” 1994. Varför då undrar man. Att sälja mycket är inte alltid likställt med att vara bra, men i Arctic Monkeys fall är det helt enkelt att dom är så förbannat bra.Två ruggiga singlar följs nu upp av en fullängdare i samma stil. Det handlar om ett ungt gittarrband med popkänsla och punkig attityd. Förhoppningsvis blir dom inte blir lika proppmätta som Oasis blev med tiden.

Dansbandsgalningar och musikteori

Nu måste någon stoppa den där galningen Nystås. Han har drabbats av hybris.

"När Torgny Melins drog igång dansbandsversionen av ”Live tomorrow” var det verkligen nåt som hände. Melins visade att dansmusik är så mycket mer och att egentligen all annan musik härstammar från styrdansen."

Det mest tragiska av allt är att han är etta på Bloggtoppen. Vi är 10:a med en bullet! Coolt. Vi kom 11:a förra veckan som ju var lite av en premiär. Berätta för era vänner och sprid länken till oss så att vi kan frälsa alla med riktig och bra musik. /Jois

I boken Blink (rekommenderas varmt) berättas om en musiker som stod på tröskeln till en karriär. Han hade en trogen och växande publik. Han var en erkänt skicklig musiker med en fantastisk röst. Hans låtar rekommenderades av andra musiker. Fick åka som förband till stora akter. Till sist var det Fred Durst från Limp Bizkit (nåja...) som tog hans låtar till ett skivbolag. Om jag fattade saken rätt ville han till och med producera killens kommande platta. Skivbolaget tänkte och tänkte och gjorde till slut en liten marknadsundersökning. Genom att fråga folk standardiserade frågor med generalla innehåll (typ då, skulle du helst köpa en skiva av Madonna eller med en okänd kille som kan bli nåt) och kom fram till: Nä, du håller inte. Ingen vill ha dig. Hej då. Nu skulle jag gärna vilja skriva att killen var Prince och att skivbolaget gick i konkurs. Men det här är verkligheten så jag antar att han fortfarande jobbar på sin karriär och att skivbolaget glömt honom för länge sen.

Det finns ju inga garantier för att killen hade blivit något annat än en parentes ändå. Men sensmoralen i historien är ändå att man inte kan lobba fram idoler som inte har en egen hjärna (läs hjärna Agnes...). Eller, visst kan man, men då handlar det om underhållning. Musik är på riktigt. Historien är full av misslyckade artister som bott i en resväska innan de till slut hittat till en större publik och därigenom kunnat leva av sin musik. Nästa vecka ska vi titta motsatsen, artister som tar sig själva på för stort allvar.... /Jois

Populärmusik från Uppsala.

Nu tar jag lagen i egna händer och gör reklam för både mig själv och mitt tragiska liv. Det är väl trots allt en blogg, har jag för mig.

Pop är populärt i Uppsala på fredagar.
Speciellt nu på fredag, den tjugosjunde.
Då ska jag nämligen bege mig dit och gästspela ett par kapitel ur min skivsamling på popklubben Pang Musik!. Kuligt värre faktiskt, tycker jag. Så den som har vägarna förbi en av Sveriges kanske vackraste städer på fredag, Uppsala, är inbjuden på popkalas. Därmedbasta.

Bra musik utlovas.

Live spelar fantastiskt nog Blood Music - med skäggstumpen Karl-Jonas från favoritbandet First Floor Power i spetsen - och Serena Maneesh från Norge som tillsammans med band som Clap Your Hands Say Yeah och Wolf Parade har nominerats till ”New Artist of The Year” på "indiegalan" Plugawards.

Indiegala? Ja, ja..

Mer information finnes på: http://www.pangmusik.se/, för den som vill, har lust, ork, pengar, intresse och är singel.

(Såg ni Wolf Parade på Emmaboda förra året?
Det var väl förra året?
Jag minns inte. Men bra var det. Tror jag.)

Jag håller för övrigt med Emma angående Bright Eyes - Fevers & Mirrors. Den är verkligen bra. Och ligger just nu på andra plats i min Panasonic-CD-växlare. En vacker dag ska jag avslöja ettan. Om jag vågar.

Fick en chock när jag såg att Amy Diamond var representerad på min AudioScrobbler-lista häromdagen. Eller Last FMsom det numera heter. Jag har förvisso inte använt varken WinAmp eller AudioScrobber på minst ett halvår - eftersom jag inte ens har internet hemma - så jag är ytterst nyfiken hur hon har lyckats nästla sig in där.

Jag undrar om äckel-Virtanen har blivit dumpad, för han har recenserat oerhört mycket film på sistone.
Precis som jag.

Imorgon ska jag köpa en ny skiva. Jag är nervös.

Smaklösa dansare

Du är säkert nyfiken på vilka plattor som kommer att släppas under våren. Här kan du hitta en förteckning. http://www.dagensskiva.com/releases.asp Dagens skiva brukar också vara duktiga på att uppdatera listan löpande.

Jag minns inte hur det ska vara, men man brukar ju säga om det är goda tider så är det si eller så med nöjesutbudet. Är det dåliga tider är det väl tvärtom. Antagligen finns det en tid som legitimerar att tävlingsdans nu hårdlanseras.

Förmodligen anser dansarna själva att de är idrottsmänniskor. Det är som med konståkning, fel människor bestämmer. Fokuset är så hundra procent på den perfekta piruetten att man glömmer vad man gör en piruett till för musik. För att inte tala om vad man gör en piruett i för kläder. Det är de här bistra ryska tanterna i minkpäls som sitter med sina anteckningsblock och sina små knähundar och räknar fel. De får väl en busslast öststatsflickor eller asiatiskor var tionde år. Sen kör de en kombination av tortyr och diciplinerad skridskoteknik tills småflickorna kan sina trick i ryggmärgen. Ungefär som cirkushästar. Det är bara det att piskan är förbjuden på tävlingar.

Titta på en konståkningstävling. Den gladaste människan borde vara den som vinner, men de kan på sin höjd bjuda på en sekunds cyniskt flin innan de ser lika gravallvarliga ut igen. Likadant med tävlingsdansare. De bara pratar om vilka misstag de gör, de blir aldrig glada för att de lyckas med något. De förutsätter väl att de ska lyckas med allt.

Men ok. Det är inte frivilligt att tävla i såna här tävlingar. Det är slaveri och barnarbete och tortyr som skapar sporten. Det märks ju inte minst när man nu introducerar fridans på skridsko. Plötsligt får man dansa till musik som är skriven efter 1850. Det måste ju finnas ton med riktigt bra dansmusik tänker man då. Men, nej. En ryska som tror hon är cool kanske väljer något med Queen. Abba förstås. De asiatiska åkarna väljer nog ingenting. De ber dem nog bara sätta på en skiva och så åker de till vad som kommer.

Tävlingsdansarna har det ju lite mer komplicerat De ska ju dansa till olika genrer. Då är man ju tvingad till att damma av sina gamla rumbaplattor. Och det kan det ju inte finnas så många av, eller? Vilket å andra sidan ställer den oundvikliga frågan, varför tävlar man i Rumba-dans överhuvud taget? Borde inte dans vara roligt? Varför tävlar man inte i till exempel discodans? Eller oi-studs? Det vore onekligen kul att se tjugo skinheads i turkosa kroppstrumpor studsa om kring till stenhård gitarriff.

Det är väl som det är. Bara för att man blir miljonär får man inte automatiskt god smak. Blir man dessutom miljardär så får man tyvärr möjligheten att exponera sin dåliga smak än mer. Isdansarna som dansar på skridsko är så fokuserade på att ta rätt skridskoskär i exakt rätt millisekund till tonerna av Orff eller Europe (tufft, farligt och det gamla hederliga svart) att de helt glömt bort att se vad de tog på sig före tävlingen. Här är din dräkt sa säkert den blinde påkädaren före tävlingen. I nervositeten tänkte inte Tanja Nataniola på vad hon tog på sig. Det tänkte ingen på. Så där åker de omkring i sina cerisfärgade kroppstrumpor med glitter och broderade guldblixtar. Och tur för dem är att 1984 plötsligt är helt rätt igen.

"Svensk rockstjärna död"

Citat - samtliga svenska tidiningar.
Och förlåt mig, men jag skrattar. Åt våra rubriksättare.
Rockstjärna? Pyttsan.
Sen när blir man en rockstjärna på ett halvår?
Det är bara Virtanen och våra rubriksättare som efter ett halvår kan utnämna någon till "rockstjärna" efter en spelning på Hultsfred - var annars? - en tveksam 3-mobil-kampanj och ett debutalbum.

Tänk vad många "riktiga rockstjärnor" jag måste ha i min skivsamling.

I'm From Barcelona - Veckans värvning.

Dagens tveksamma: EMI har signerat I'm From Barcelona.
Jag är glad att jag fick tag på två exemplar av deras demo - som troligtvis innehåller exakt samma låtar som på den kommande EMI-sponsrade EP:n - innan den snabbt sålde slut tidigare i vintras.

(Men, kunde de inte hålla sig lite? Nu vet jag precis hur det kommer att gå.)

Det känns som att steget från demostadiet till kommersen bara krymper och krymper. Numera räcker det med att antingen skriva en låt om en tonåring/kvinna vid namn Joanna, ha en oerhörd lust att berätta för andra om riktig kärlek eller att komma med på Fredrik Flirtanens Inne-lista för att få en gloria och P3 Guld-nominering.

(Och suck. Alla dessa galor.)

Men. Inget ont om I'm From Barcelona.
Det är ett underbart tjugotremannaband (?) - både på skiva och live - som har en fast plats i min Panasonic-CD-växlare. De kan inte rå för det, antar jag. Jag godtar det.

Faktum. Alla Svenska popband är som ivriga, kissnödiga barn. Men det är klart, skulle jag vara hygglig på gitarr, bongotrumma och tyckte om att sjunga om gläjde och kärlek och bodde i Jönköping skulle jag också vara jättekissnödig.

Jätte, jätte, jätte.

Jag saknar min MP3-spelare.
Min öron är just nu fast med vardagsprat på pendeltåget.
Era äckel.

Im a hiphoper yes I am

I en annan version finns den som Im a punkrocker yes I am. Men nu finns anledning till skratt. Im a dansbander yes I am heter en ny cover av låten. Fråga mig inte hur, men jag hittade hit och kunde inte hålla tårarna tillbaka i min skrattattack: http://dansbandsbloggen.blogspot.com/2006/01/torgny-melins-menar-allvar.html

Länge var Nystås en favoritkrönikör i Aftonbladet. Inte på grund av sin kassa musiksmak utan på grund av att han tar den på så stort allvar. Det blev ofta en slags metahumor i det hela. Men samtidigt kan man inte låta bli att imponeras över den ihärdighet han visar i sin kamp för att ta bort det dåliga ryktet från dansbandsmusiken. En lika hopplös kamp som någonsin Don Quiotes mot väderkvarnar. Läs artikeln och smaka på formuleringar som:

"Torgny Melins kommande platta är en jättesatsning, med omfattande marknadsföring och ett flertal singelsläpp under vägens gång. Först ut är titelspåret ”Dansbander”."

"Men framför allt tror jag att det beror på att Torgny Melins menar allvar. Det hörs tydligt att de gör detta av stolthet och därför kan gå igenom det och ut ur det med raka ryggar. Det finns ingen plojstämpel, det är ingen som driver med oss, ingen som pekar finger, ingen som skrattar. Torgny Melins kan vara det som den tynande svenska dansbandsgenren behöver. "

Om Dansbander/Hiphoper
"Soundet är råare, tyngre och mer elektroniskt, sångaren verkar sjunga genom en distad gitarrförstärkare – men det är egentligen den enda skillnaden. Melins mer städade, slickade, dansbaneanpassade sound låter definitivt bättre i mina öron."

Om Hey Boy
"En rak danstolva som sitter som en smäck och jag undrar vad Teddybears Sthlm tänkte när de skrev den. Originalversionen är ilsken och blippar och bloppar som ett tv-spel. De spränger sönder en schyst melodi."

Om Ahead of my time
"...handlar om att vara före sin tid, precis som projektet, och om man analyserar låten lite vidare är den också en berättelse om att rusa till topplistans förstaplats innan nån hinner förstå vad som hände. Det är nog den av låtarna som skiljer sig mest från varandra i tolkningarna. Originalet är en ömsom svettig, ömsom jättearg och gnisslande elektronisk med en rappande och vrålande Daddy Boastin’ vid sångmicken. Även här föredrar jag Torgny Melins ömmare version, som lyfter fram melodin."

"Som ytterligare ett bevis på dansmusikens snara återupprättelse uppträder Torgny Melins på den radio- och tv-sända P3 Guldgalan på Storan i Göteborg den 21 januari. På scen står också artister som The Cardigans, Robyn och Darin.Det är första gången ett dansband uppträder tillsammans med rock- och popartister sen Lasse Stefanz fick spela på Grammisgalan 1990, en händelse som orkestern återkommit till och benämnt som en milstolpe gång på gång under åren sen dess."

Ja, eller hur. Musik som en vattenpöl, snart i en danslada nära ditt sommarställe. 4 gin och en coca cola. Om man plockar bort alla fjollattribut och allt sex från en schlager så är dansband det som återstår. En rak foxtrott och en liten jitterbugg. Fusksammet och gobelänger. En handelsresandes död.
http://www.torgnymelins.com/

Reklamradioradioprogram

Hej!

Jag har tyvärr inte lika långt till jobbet som Bo. Det är en promenad på 15 minuter. Den här veckan har jag slösat bort mina 15 minuter på p3:s Morgonpass. Förra veckan var det ett gäng människor som skojade om vardagliga saker och spelade rätt ok musik däremellan. Ända sedan nyår har p3 gjort reklam för det "nya" p3 som alltså började i måndags. Det skulle bli helt nya tablåer och helt nya programledare och... det blev exakt samma sak. Så otroligt tråkigt. Det nya morgongänget är bara lite tristare än alla gamla morgongäng. Och eftersom det är bajsnödiga Sveriges radio så består ett morgongäng av en kvinna, en homosexuell man och en invandrare. Inte för att det är roligare så, utan för att... ja du kanske kan maila mig svaret. Ja, men nu kanske du protesterar och säger att det är samma upplägg i de kommersielalla radiostationerna. Nja, det är en liten skillnad. Alla kommersiella morgongäng har en kvinna med för att det är sexigt med en kvinna. Bögen eller invandraren är med för att de är duktiga och förmodligen även kända från något.

Men varför kan inte kommersiella radiostationer göra program? Vill dom inte att folk ska lyssna eller? För kanske tio år sen fick jag hem en folder ifrån en känd station. De ville att jag skulle kryssa för vilka tio låtar jag helst skulle vilja höra från 70-talet. Jepp, kryssa för. På en lista med kanske hundra låtar skulle jag välja ut tio. Och då snackar vi om artister som ABBA, Boney M eller möjligen ELO. Här pratar vi om en station som alltså tycker att Roling stones eller Jimi Hendrix är för "kommersiellt avvikande". Inte för att de inte är kända artister, men deras sånger skulle ju eventuellt kunna innehålla en formulerad tanke som i sin tur skulle kunnas tänkas få en lyssnare avogt inställd till det gyllene reklamerbjudande som alldeles straxt ska presenteras.

Är det så illa? Så illa är det. Tänk efter. Till och med de kommersiella tv-kanalerna gör egna program. ALLA radiostationer har ett mer eller mindre hurtfriskt morgongäng. De sitter i studion och flamsar och låter folk ringa in eller ringer upp och gör bort folk inågon tävling. Ibland kanske roligt men, bara för att folk lyssnar på ett morgongäng så är det inte nödvändigtvis vad folk vill ha. För tio år sen fanns inga morgongäng. Då fanns en dj man kunde gilla, eller oftast inte. "Hej, Lasse Glappkäft här, klockan är åtta och tretton och det har alltså gått tre minuter sen jag berättade vad klockan var sist. Snart ska vi spela en låt till med Tomas Ledin så häng kvar medan vi spelar den här jätteroliga reklamen innan vi är tillbaka." Zap zap... knshhhtr pssstrh zthhhhhes, skruva skruva. "Hej, Kalla Kula här, du lyssnar på radio Bröl, den bästa radiostationen. Klockan är 08 fjorton och häng kvar, snart ska vi lyssna på "Im so exited en gång till. Ja just det, vi gjorde en undersökning där NI kära lyssnare valde "Im so exited" till den bästa låten från 70-talet. Därför ska vi bara spela den i evighet amen."

En dag kom någon på att om man har två personer kan de prata med varandra, fast det blir snabbt tråkigt, men om man har tre så får man ett gäng. Ja, ett morgongäng. Och eftersom det faktiskt, redan efter ett par tre år gick att höra någon slags mänsklig tanke formuleras i det där gänget så blev det ofta att man stannade en stund extra på den stationen innan man zappade vidare nästa gång de spelade Im so exited. Vid en marknadsundersökning satte marknadsundersökarna ankterrinen i vrångstrupen. Mein gott, alla vill lyssna på ett morgongäng. Se här, en lyssnare stannar i genonsmitt fem minuter hos en vanlig radio-dj, men hos morgongänget har lyssnarna stannat kvar i sex minuter. Trots att vi inte har sänt reklam på sex minuter. Det är mogongäng vi ska ha. Och så kom det sig att alla radiostationer inklusive Sveriges radio fick sina morgongäng. Vem vet, nu kanske det bara är tio år kvar innan reklamradiomakarna kommer på att man kan göra ett olika program för olika målgrupper?

Nästa vecka ska vi titta närmare på hur man enklast terroriserar en radiopratare genom att ringa in till deras fåniga tävlingar. Under tiden hoppas jag att hifi-butiken snart ringer så att jag kan få tillbaks min MP3-spelare från servicen.

/Jois

Mp3 spelare är bra!?

Att ha nära till jobbet är väl något som man egentligen strävar efter, men det finns faktiskt nackdelar. Som t.ex att om man jobbar ute i Bromma som jag gör så skulle man ju vara tvungen att bo där. Dessutom skulle man inte (om man inte tar sig i kragen) endast se den korta väg man har till jobbet och ingenting annat. Har man däremot en bit att åka och dessutom åker kommunalt (t.ex mellan Södermalm till Bromma) så får man se betydligt mer av världen. Man får titta på människor (otroligt trevlig liten hobby), avstickare kan göras till skivaffärer och man får tillfället att lyssna på fantastisk musik i sin mp3 spelare.
Två timmar om dagen får jag bestämma helt själv vilken musik som jag ska lyssna på utan att det finns någon som har synpunkter. Nästan lite svävande tar man sig till och från jobbet, vilket dock kan ställa till det ibland. Under de senaste två månaderna har jag t.ex hoppat på fel tåg, vilket inte har hänt mer än en gång på 20 år innan jag skaffade bärbart ljud. Ibland ser jag verkligen inte folk jag känner och ibland vill jag verkligen inte se dom. ”Hej, vad kul att du skulle vara här just nu precis när jag lyssnar på Radioheads fantastiska ’Street Spirits’”. ”Men be om ursäkt då!” tänker man, men säger ”Hej vad kul att se dig!”.

Tipslådan

Ville bara tipsa om ett band som verkar trevligt. Rumble Strips heter dom och låster lite som tidiga Dexy´s Midnightrunners. Jag har bara hört en låt en gång, men jag tänkte att jag skulle vara först så….

Skivsortering

I lördags sorterade jag min skivsamling. Jag orkade inte räkna, men uppskattar det till runt 5-600 CD. Det är de köpta skivorna. Därutöver finns ett gäng "hembränt" samt såna där plattor man får med olika tidningar och så. Sen har väl min sambo ytterligare hundra, men det är mest klassiskt och jazz.
Jag har genom åren köpt dyra plastfickor med plats för konvolut och baksida till skivorna så att de tar mindre plats.
I alla fall, jag sorterade först in skivorna efter genre. Här fick jag lite problem. Hälften är sånt som jag kallat Soul och Hiphop. Sedan har jag en avdelning med Ambient. Jazz och "World" är lätt. Soundtracks fick en egen låda. Och även Compilations, allt från någon Absolute till Rump shakers. Men Pop och rock var svårt. Är t ex Steely Dan rock eller jazz? Jag skapade en egen genre som jag kallar för Amerikana. Där har jag sånt som Billboard kallar för Nutida vuxenmusik. Alltså, Jackson Browne, Valeri Carter, Steely Dan och Fleetwood mac. Och så sånt som är ren studiomaffiamusik som jag nostalgilyssnar på ibland när ingen märker...

Big Star vs. Chicago

Big Star kommer till Berns den 19:de februari. Självklart skaffar man biljett för även om det inte är samma sak som att ha sett dom på 70-talet så får man helt enkelt inte missa chansen, när som dom nu dyker upp för första gången i Sverige. Alex Chilton på Ritz 1986 är det närmaste jag kommit hittils. Väl vid globen kassan överskas jag av att biljettkassören, en kraftig man med skägg i 50-års åldern undrar vad Big Star är för något. "Ett rockband" svarar jag i all enkelhet. Skäggmannen påstår att han slutade hänga med i rocksvängen på 70- talet och hänvisade till Chicago (!) som någon slags referens. Dessutom erkände han att han skulle se Peter Cetera på Hovet i Mars. Vad svarar man på det? "Är du en mes?" eller "Är det någon annan som bestämmer över ditt liv?". Men man vill ju inte vara otrevlig så det blev något i stil med att Chicago och Big Star i alla fall var samtida, typ…

Belgisk choklad vol.1

Samlings cd´n kommer förmodligen att vara ett återkommande ämne på popbloggen. Denna skivan är en början på en serie med new wave, pop och punk musik.

1. Graham Coxon - Spectacular
2. Revelons - The Way
3. Cramps - Goo Goo Muck
4. Kinks - David Watts
5. Art Brut - Emily Kane
6. Saints - This Perfect Day
7. Radiohead - Karma Police
8. Elvis Costello - Miracle Man
9. XTC - Are You Recieving Me?
10. Sonics - Strychine
11. Buzzcocks - Ever Fall In Love
12. Hives - Two Timing Touch And Broken Bones
13. Libertines - Time for Heroes
14. Nips - Gabrielle
15. Velvet Underground - Who loves The Sun
16. Amboy Dukes - Journey To The Centre Of The Mind
17. Blondie - Hanging On The Telephone
18. Plan - Mon Amour
19. Pink Floyd - Arnold Lane
20. Clash - I´m Not Down
21. Futureheads - A to B
22. 999 - Homicide

Musik o media

När jag läste Bosses inlägg härunder så slog det mig att förr var alltid musik förknippat med humor. Nästan alla musikprogram varvade liveframträdanden med sketcher. Det kanske mest kräkframkallande av alla (jag vill inte kalla det program utan snarare missfoster) var Solstollarna. Programmet bestod i att några snuskgubbar hade klätt ut sig till olika tanter och pratade skånska med överdrift. Eftersom det hette Solstollarna så utspelade sig nästan allting på en strand där fjortonåriga flickor i bikini solade. Snuskgubbarna sprang omkring där och halkade på solkräm eller trillade i vattnet. Jag minns faktiskt ingenting av vad egentligen gjorde. Däremellan fick de svenska topplisteartisterna mima till sin senaste hit. Då fick snuskgubbarna bikiniflickorna ett utmärkt tillfälle att dansa med bikiniflickorna. När det var stor show med internationella artister var det med sådana som Samantha Fox och Sabrina... I rest my case.
Efter succén med Solstollarna minns jag med rysning att flera av dem gjorde tv-reklam för Doro-telefoner (de var antagligen baserade i Skåne?). Bikiniflickorna fick ringa varandra i bikini och Solstollarna snubblade på sladden typ. Sedan dess har jag aldrig velat ha en Doro-telefon. Jag misstänker att det var Bikiniflickorna som sedan startade Malmöflickorna Live. De kan aldrig ha klarat att kliva ut opåverkade av en sådan händelse.
Som sagt, popmusiken ansågs länge ligga i nivå med sådana här "skojsigheter". Det hela började nog på 60-talet. Det var då de första filmerna om Åsa-Nisse gjordes. Mitt i filmen kom till exempel (alltid lika omotiverat) Hep Stars och "råkade" få motorstopp i Knohult mitt i turnén. Innan Åsa-Nisse lagade bilen hade han övertalat killarna att spela en låt. Det kanske är Åsa-Nisses fel allting? Det skulle dröja ända till 90-talet innan program som Musikbyrån tog popmusik på allvar. Mycket var väl också Z-tvs förtjänst som fortfarande tar musik på större allvar än t ex MTV.

Ramones på SVT

Tv och musik har en bitter historia. Förr jublade man över program som ”Måndagsbörsen” och ”Bälinge Byfest” eftersom det var det enda som svensk tv kunde erbjuda i musikväg på den tiden. Klimatet har blivit något bättre men samtidigt har man blivit allt mer kräsen. MTV passar inte mig som handsken precis och VH1 är mest skräp, även om man faktiskt kan få se riktigt bra halvtimmes program med Kinks, Björk eller Blondie. På MTV2 kan man få en del sköna tips om nya brittiska stjärnskott som Artic Monkeys, Fututreheads, The Rakes eller The Subways på NME chartshow. Med lite tur kan man även få se en konsert med Radiohead, så var den dagen räddad.
Bäst är nog trots allt SVT som dock inte allt för ofta visar någon dokumentär, men när dom gör det håller det oftast hög klass. Musikbyrån är ett lysande exempel, soulföljetongen i höstas är ett annat. I går lyckades dom dessutom med konsstycket att visa en nästan 2 timmar lång dokumentär om de gamla punkhjältarna The Ramones. En hel hög med sköna liveupptagningar från både riktigt tidiga spelningar, till spelningar nära det bittra slutet. Även andra band med musikalisk anknytning fick plats som Television, Clash, Stooges, New York Dolls och Blondie. Intervjuer med Captain Sensible, Joe Strummer, Debbie Harry och annat löst folk förutom bandmedlemmarna förståss. Fruktansvärt bra tv helt enkelt. Inte ett öga torrt.

Här är för övrigt mitt bidrag till Hallå Trafikant:

1. Back of a car - Big Star
2. Roadrunner - Jonathan Richman & The Modern Lovers
3. Motorbikin’ - Chris Spedding
4. Bensin I Blodet - Docent Död
5. I Hate Fast Cars - Buzzcocks
6. London Traffic - The Jam
7. Car Jamming - The Clash
8. Big Black Car - Big Star
9. Opel - Syd Barret
10. 24 Ton - Docent Död

Årets första bland-CD

Den gjorde jag i natt. Trots att jag borde sova. Men jag har en kompis som är sjuk och behöver tröst. Jag tänkte göra en trösterik CD. Så då gjorde jag det. När skulle jag annars ha gjort den? Man får stjäla av sin sömn ibland. Här är i alla fall resultatet:

01. How little we need to be happy – David Sylvian

Ibland skäms jag over alla saker som jag äger. Ibland tröstar jag mig med att jag i alla fall använder mina saker ofta, och att många som har många saker bara äger dem för syns skull. Det gör mig kanske till en bättre människa än de, men det räcker inte. Ibland vill jag inte äga någonting. Men jag vet att om jag inte ägde någonting skulle mitt medvetande direkt sätta igång med att vilja ha en massa saker som jag behöver. Jag måste sluta att ge mig själv ångest för att jag äger saker.

02. Live tomorrow – Laleh

I know we could live tomorrow - But I live today. Man vet ju aldrig så det gäller att passa på.

03. Here comes the sun again – M Ward

Picking just one M. Ward song from Transistor Radio to write about is like picking out just one box of cereal at the grocery: there are just so many good ones. But "Here Comes the Sun Again," Ward's tribute to George Harrison, stands out for all its earnest and endearing sweetness. This track has elements of Harrison's own "Here Comes the Sun"; in fact, you'll find a directly stolen, crackly acoustic guitar melody from the original, but this is Ward's song--his delightful tribute to a beloved icon. It's hard not to hit "repeat," because you'll keep feeling the warmth of this one.

04. Music for a found harmonium – Penguin Café Orchestra

PCO är gamla husgudar för mig. En mycket märklig gupp. En slags strängmusik från en annan planet. Sååå före sin tid på 80-talet. Så samtid under 90-talet och så passé runt millenieskiftet. Jag hade många av deras skivor på vinyl. När min grammofon gick sönder flyttade jag ner lp-skivorna i förrådet. 10 år senare fanns de på CD och nu låter de fint igen. Nästan klassiskt redan?

05. When it falls – Zero7

Zero7 är en elektronisk duo som hyr in studiomusiker och gör musik som de själva vill att musik ska låta som. Det blir vackert och nästan sterilt. Som ett övergivet sjukhus.

06. Röyksopps night out – Röyksopp

Jag tror att de är islänningar. Eller norrmän. Och de är som Zero7 fast tvärtom. Kanske som att ha fest på ett sjukhus?

07. You cant blame it on anybody – Phoenix

Vissa saker funkar bara inte och då spelar det ingen roll vem eller vad man skyller på.

08. Wonderful world – David Sylvian & Nine horses

It’s a day full of dreams It’s a dream of a day And the joy that it brings Nearly sweeps her away
It’s a wonderful world As the buildings fall down And you quicken your step ‘til your feet leave the ground
And you’re soaring above All the sorrow below And you’re falling in love With those you don’t know

09. Nature boy – David Bowie & Massive

Du kanske minns George Benson? Han hade en hit med den här sången i början av 70-talet. Han som skrev den var en hippie från San Fransisco. Han tog pengarna och har aldrig hörts av efter det. Här kommer sången tillbaka i morgondagens tappning. Bowie har aldrig varit så ung och Massive är alltid Massive. De överträffar sig själva i det mörkaste komp de någonsin presterat. Rått och vackert. Och var hittar man den här sången? Jo, den finns bara på ett enda album. Nämligen soundtracket till filmen Mouline Rogue. Det känns kanske knäppt, men den här låten har ingenting med den filmen att göra. Jag är bara glad att jag har den.

10. Song for no one – Ricki Lee Jones

Jag såg Ricki Lee på Skeppsholmen för ett par somrar sen. Hon är inte bara gammal nu, hon är rätt så rund också. Tänk, hon som en gång var sinnebilden av en sval brud med en cigarett i ett munstycke lutad mot en flygel i en takvåning i New York. Det gör ändå ingenting. Som vanligt tar hon en sång, vilken som helst, och gör till sin egen. Och om man blundar så är det inte en tjock bullmamma som sjunger utan man befinner sig i den där takvåningen.

11. Amhran na paise (song of the passion) - Hector Zazou feat katie mcmahon

Den gode Hector är en slags musikens globetrotter. Han spelar lite allt möjligt själv, men framför allt är han en konstnär och musiken är hans pensel. Tidigare har har han med olika vokalister tonsatt Nordsjön, han har låtit franska skådisar recitera Rimbaud och tonsatt det och han har skrivit ett ode till Las Vegas. Här ger han sig på keltisk passionsmusik - svidande vackert.

12. Snow borne sorrow – David Sylvian & Nine horses

Jag upptäckte själv att det blev rätt mycket David här. Kanske fanns det en altruism i det?

13. Oh, foolish heart – Tom Verlaine

Tom Verlaine har gjort en av de bästa konserter jag sett. Det var på Mondon i Göteborg -85. På natten efter att Stones hade spelat på Ullevi. Bosse och jag var där och det var magiskt. Han gjorde fem extranummer efter de första två extranumren. Sen tände de i taken och startade discomusiken. Ingen ville gå hem Vi stod kvar och applåderade och efter kanske en halvtimme kom han ut igen och de släckte i taket igen. (Åh, Gud va jag ljuger. Jag kommer inte ihåg vad stället hette och hur många extranummer det var. Men det var många...)

14. Aerial – Kate Bush

Såklart minns du Kate. Nu har hon gjort comeback. Det tycker jag är fint.

15. Face of Appalachia – Valerie Carter

Däremot minns du kanske inte Valerie? Men det borde du göra. Hon körade på nästan alla skivor under min uppväxt. Jackson Browne, Michael Franks, en massa andra också. Fin röst.

16. Sentimantal walk – Vladimir Cosma

Och den där nattpromenaden i Paris som de gör i filmen Diva, den glömmer jag aldrig. Jag har köpt filmen på DVD faktiskt och det är fortfarande snyggt.

Livet är som chokladkartong, fullt av överraskningar – Forrest Gumps mamma

Mera bilmusik

Har ju själv fått ny bilstereo så jag kan skriva under att det är en särskild frihetskänsla att lyssna till musik i bilen. Viss musik lyfter också ett snäpp när man hör det i bilen. Och det är inte alltid den musik man tror ska passa i bilen som gör det. Sist jag var ute och rattade så lyssnade jag på Radiohead. När hela kupén fylls med deras själfulla musik kan man inte annat än hålla med Bosse som i flera år talat sig varm för detta band.

Håller med om det du säger om radio (tror jag...)! Jag har samma musiksmak som musikredaktörerna på P3 - det är bara att erkänna. Kanske inte allt, men jag har hittat mycket bra pop-musik genom P3. Ibland hör jag en låt på morgonen och sen går jag in senare på kvällen på hemsidan och då kan jag se vad låten hette som spelades t ex 07:32. Praktiskt! Ett exempel är Hard-FI som jag hörde en morgon och nu har jag köpt den i iTunes. Svängig pop från England!

Johny

Hallå traffikant

Min första utmaning. 10 sånger som handlar om trafik och som är bra.

1. James Taylor – Damn this traffic jam
2. Gary Numan – Cars
3. The Beatles – Baby you can drive my car
4. David Lindley – Mercury Blues
5. Lenny Krawitz – Mr Cab driver
6. Rose Royce/Christina Aguilera, Missy E – Car wash
7. Its Immaterials – Driving away from home
8. Prefab sprout – Cars and girls
9. Leonard Cohen – Elvis´s Rolls Royce
10. Ricki Lee Jones – Last chance Texaco

Nej, Cadillac är en vidrig sång och kommer aldrig att hamna på min lista. Däremot vill jag gärna nämna Kal P Dal.

/Jois

Bilmusik

Hej!

Jag har inte haft körkort mer än ett halvår nu. Länge närde jag en romantisk myt om den poetiske storstadsmänniskans bekvämlighet utan ett fordon. Mycket varmt understödda tankar hetsades på av de avundsjuka bilisternas ständiga tjat om bensinpriser och annat. Men ack så fel vi hade. Och Lokko, du är en looser. Big time. Jag känner exakt igen det där om vackra bilköer och annat snömos.
Nu är det så att jag går och funderar på en bilstereo. Jag vet, jag har inte ens en bil. Men man måste ju planera långsiktigt. Jag har upptäckt helt nya värden i livet i bilen. För första gången på kanske tio år har jag kunnat dra en stereo i botten. Jag kan sitta i en bilkö på E4:an och yla mot månen i vilken refräng som helst. Jag blir så lycklig man kan bli av musik. Musik, ska nämligen spelas högt. Högre än du kan göra hemma. Hög musik blir man hög av. Då skriker man i bilen och sjunger med så gott man kan.
Jag har lyssnat på radio också. I och för sig inte bara i bilen. Medan min Mp3-spelare är på service (förmodligen i mp3-himlen) har jag fått förlita mig på min moderna mobiltelefon. Det går att spela musik på den med, men vad är det för glädje med att hinna lyssna på fem låtar innan batteriet säckar? Det blir radio. I min telefon är det radio med RDS. Oh, det är nygamla världar som öppnar sig direkt. Jag har inte lyssnat på P3 på säkert fem sex år. Åh, så härligt likadant allt är där då. Samma gamla hurtflåsiga mysiga skojsigheter som riktigt ska få rå om dig om kalla mornar på väg till arbetet. Lite läsa i tidningen och dra några skämt om fågelsjukan och sparka lite på till på Bush-skämt. Samma semiproffesionella samhällsmagasin efter lunch och samma fjortisprogram som heter Ketchup eller Frank och handlar om självmord eller taskiga kompisar, efter kaffet. Och däremellan spelar man någon slags musik jag aldrig har hört förut. Det är ofta någon låt från topplistan, som i sin tur är med en artist känd från något tv-program jag sett något avsnitt av. Så den kan jag. Eller så är det någon tjatig danslåt som de spelar i alla kanaler (läs alla butiker). Som den där med han Prytz. Nu i och för sig med några Batwatchbrudar från Sverige, men man hör ju ingen skillnad. Nej, jag pratar om sån där musik som till exempel Death cab for cuties eller Anthony Johnson. Var ska en gammal gubbe som jag annars få uppleva sån musik? Det är förbehållet för P3 att spela sån musik och det ska de ha en eloge för. Låt oss bara hoppas att SR orkar hålla kommersen från porten en liten stund till, tills dess att kommersen upptäcker och hyllar kvaliteten istället för kvantiteten. Tydligen är det inte så långt borta ändå enligt vissa bedömmare.
En riktigt bra stereoanläggning i bilen är betydligt viktigare än en halvunken surroundanläggning till lägenheten. Allvarligt talat, om du inte bor i villa, när ska du använda den?

/Jois