Popbloggen

Ännu ett avhopp från popbloggen

2006-09-01T17:59:00.000+02:00

Då var det dags för mig Bosse Boss att säga adjö till popbloggen. I alla fall för denna gång. Det har varit en trevlig tid, men allting har sin tid. Vad som händer i framtiden kan man ju dock inte veta...

En god nyhet är att Bob Hund spelar på Debaser ikväll. Det är väl ett tecken på att Sveriges bästa band är på väg tillbaka?

Som avslutning tänkte jag tipsa om ett nytt bra amerikanskt band som heter The Herms.

Lyssna på The Herms här.

För den som saknar bloggen kan jag rekomendera "Pop Song Of The Day" och "We Say Disco".

Popbloggen tar ledigt

2006-07-04T18:30:00.000+02:00

Popbloggen tar nu en tids semster. Men vi kommer kanske tillbaka. Om man vill så kan man få en påminnelse om vi drar igång igen i höst. Skriv då ett mejl med ordet "nyhetsbrev" i rubriken till popbloggen@hotmail.com . Under tiden kan man ju kolla in vad som hänt här hittils:

januari
februari
mars
april
maj
juni

Ha en skön sommar och fortsätt att skicka in tips.

Sommarpyssla med Brian Eno

2006-06-30T11:44:00.000+02:00

Lagom till sommaren är det 25-års jubileum för en modern klassiker. My life in the bush of ghosts heter en platta som då släpptes av Brian Eno och David Byrne. Nu kommer den re-mastrad och de-luxad i en jubileumsutgåva. Den här skivan ska ni absolut köpa om ni inte har den. Det är dessutom märkligt att konstatera hur före sin tid de här herrarna var, den låter fortfarande modern. Här kan ni läsa mer om skivan, köpa den samt provlyssna: http://bushofghosts.wmg.com/home.php

Som en liten bonusfeature får ni här sommarpyssel för regniga dagar.
http://bush-of-ghosts.com/remix/bush_of_ghosts.htm
Det är nämligen så finurligt att man på den här platsen kan skapa sin egen remix på ett par av Eno själv utvalda låtar.

Brian Eno är dessutom aktuell som producent på Paul Simons nya skiva. Det är riktigt bra. Vad Byrne gör numera vet jag inte, men han håller visst på med typ konst som vanligt.

Envelopes på Trädgården

2006-06-29T19:16:00.000+02:00

I morgon spelar Envelopes på Trädgården i Stockholm. Är man inte intresserad av fotbolls-VM så är det ett lysande sätt att fördriva tiden på en fredagkväll...

Envelopes

Mer slammer tack

2006-06-25T11:10:00.000+02:00

Nya band brukar vara de mest intressanta. Ett nytt intressant band från sundsvall är The Marble. The Marble är lätt att gilla, men jag vill ändå ge ett litet tips. Skramla mer. Lyssna mer på Liu Lius än på The Sounds. Kanske inte så bra kommersiellt tips, men ändå ett tips…

www.myspace.com/marblefromsweden

Glad midsommar cd 2006

2006-06-23T10:37:00.000+02:00

Den blev lite försenad av fotbolls VM, men nu är den äntligen här. Sommar cdn 2006. Blandad och kuperad:

Of Montreal - Requiem for o.m.m.2
Big Star – Dony
Joe Jackson – Kinda Kute
Tami Lynn - I´m Gonna Run Away From You
The Undertones - Here Comes The Summer
Envelopes – Audrey In The Country
Liu Lius – Kandang Lovesong
Clap Your Hands And Say Yeah – Let The Cool Goddess Rust Away
JJ Jackson – But It´s Alright
Hellacopters – Monkeyboy
Babyshambles - La Belle Et La Bete
Peter Bjorn And John – Young Folks
The Whitest Boy Alive – Burning
Buddy Miles – Them Changes
Sir Eric Beyond The Avant Garde – One Of These Days
The Sparkles - No Friend Of Mine
Howling Bells - Wishing Stone
Bettye LaVette - Down To Zero
Clinic – The Second Line
Essex Green – Rabbit
Rumble Strips - Motorcycle
Hasil Adkins – She Said

Då kan vi börja med sill, nubbe och färsk potatis.

Gabba Gabba Hey!

2006-06-22T18:22:00.000+02:00

Ramones är ett av rockhistoriens bästa band. Tar man sig till Camden i London mellan den 31/7 och 5/8 kan man se en Ramones musikal. ”Gabba Gabba Hey” heter den såklart och medverkar gör bl.a Tommy Ramone.

http://www.ramonesmusical.com/

Soundtracks

2006-06-20T15:33:00.000+02:00

Enligt en tes jag har så är soundtracken bättre ju sämre filmen är. Det finns säkert ett par undantag som bekräftar den regeln, men i stort sett. Nuförtiden behöver inte ens låtarna på plattan finnas med i filmen. Det räcker om de har rätt "stämning" för filmens ledmotiv.
Här kommer i alla fall några exempel på soundtracks man säkerligen kan fynda i en rea-korg:

I stort sett alla filmer med Eddie Murphy (I synnerhet Dr Dolittle.). Till skillnad från vad man kan tro är det grym Rnb och stenhård hiphop.
Pink Panther med Steve Martin är ok.
TV-serien The PJ´s har grym hiphop.
The Wash
Undercover brother
Bamboozled

De sistnämna är också mycket bra svart musik. Kom gärna med mer tips till oss Popbloggare

Fortsätt att skicka in tips

2006-06-19T18:53:00.000+02:00

Tips på bra band kommer in med jämna mellanrum till popbloggens e-post: popbloggen@hotmail.com

Här är några:

Pascal
Existensminimum
The Martial Arts

Peter Bjorn and John

2006-06-18T08:50:00.000+02:00

Peter Bjorn and John är helt enkelt för bra för att utelämnas från en popblogg. Särskilt deras senaste hit ”Young Folks”:

http://www.myspace.com/peterbjornandjohn

Midlake

2006-06-16T19:06:00.000+02:00

Fantastisk musik är väl alltid helt enkelt fantastisk? Eller tappar musiken i värde om man kopierar någon annan, utan att göra det bättre än originalet?

http://www.myspace.com/midlake

2006-06-14T10:49:00.000+02:00

Man är ofta lite snabb att peka ut olika artister som genier. Green Gartside är i alla fall otvivelaktigt just ett sånt där geni som lever upp till myten. Som sångare och låtskrivare i Scritti Politti gav han först ut en platta som var nästan lite småpunkig. Eller stökfunkig kanske? Bara för att ett par år senare börjar tävla med sig själv i kategorin hyperperfektionistisk popmusik. Vilket han gjorde så bra att Miles Davis en natt satte sig upp i sängen, skruvade upp radion på högsta nivå och ringde sin producent Marcus Miller, "vilka spelar?" frågade Miles. Marcus tog reda på att det var Scritti Politti. "I wanna play on their next album" sa Miles och slängde på luren. Ett år senare flög Miles till England, tog en taxi till studion, plockade upp trumpeten, lyssnade på låten och la ett solo, packade ihop trumpeten, hoppade in i en taxi och flög hem till nattradion igen. Det stora geniet hade just gett det nya geniet sin välsignelse genom att medverka på hans skiva.

Och där kunde pophistoria startat. Men med genier är det sällan en utstakad bana som gäller. Green började nämligen fundera på helt andra saker, oklart vad. Efter tre år dyker han dock upp med den jamicanske toastaren Shabba Ranks och får en smärre hit med Beatles gamla "She´s a woman" fast nu i reggaeversion. Sen borta igen. Åtta år senare dyker han åter upp, denna gång med rapparen Mos Def. Tillsammans gör de en bra, men lite klurig platta som heter Anomie och Bonhomie. Den totalfloppar. Det gick inte att göra intellektuell hiphop hur smart man än är. Eller, det gick ju, men det var för få som fattade det.

Nu har det gått åtta långa år till. Och vem är det som knackar på min dörr? Nä, Scritti Politti finns inte längre. Istället har Gartside bestämt att kalla sig för (håll i hatten nu): "White bread, black beer". Fast jag har sett att den annonseras som en Scritti Politti platta så möligen tyckte skivbolaget att han fick döpa skivan till det istället? Den nya ska vara en mer lågmäld platta som drar mer åt singer songwriterhållet. Det är förmodligen världsbäst. Eller bara missförstått. Jag tänker inte chansa utan skaffar mig ett ex på en gång.

http://www.dosswerks.com/scc/101.htm

Antennas

2006-06-13T17:23:00.000+02:00

Briljant pop är en nödvändighet för att överleva. Här är den resprecenterad av en svensk tio som heter Antennas.

Smakprov.

The Pixies

2006-06-12T06:58:00.000+02:00

Det kan tyckas onödigt att tipsa om ett band som alla redan känner till. Men jag vet att det finns folk där ute som helt och hållet har missat Pixies. För att reparera det och för att påminna er som redan känner till Frank Blacks och hans bands storhet kommer här en länk till några låtar för provlyssning:

The Pixies

The End Will Be Kicks

2006-06-11T10:05:00.000+02:00

Tips om bra band fortsätter att strömma in till popbloggen (se adress till höger). Senast i raden är The End Will Be Kicks. Ett band som man kan njuta av:

Här

Bandet går

2006-06-10T08:44:00.000+02:00

Man har ju musik för olika tillfällen och för att komma i olika känslotillstånd.
Ibland lyssnar man för att:
bearbeta en känsla.
bli glad.
komma i feststämning.
bli nostalgisk.
laga mat till.
rensa hjärnan.
få ett fånigt leende på läpparna.

Vit Päls

Half-Handed Cloud

2006-06-09T09:01:00.000+02:00

Gillar man korta och vackra poplåtar så kan det vara läge att kolla upp en amerikansk poporkester som heter Half-Handed Cloud.

Lyssna.

Sköna varma ”macker”

2006-06-07T17:22:00.000+02:00

Popsverige mår bra. Riktigt bra. Hela Sverige. Band som idag är lovande är betydligt bättre än vad lovande band var förr. Här kommer ett tips om ett band från södra delen av Sverige egentligen men dom flesta skulle nog säga norra delen. Från Bollnäs kommer i alla fall My Favourite Moonboots. Lovande är dom.

Så här låter dom

Nytt från Rumble Strips

2006-06-06T18:07:00.000+02:00

Jag har under en tid vurmat för ett band som heter Rumble Strips. Det finns två band med samma namn. Ett hårdrockande band från USA och ett svängigt gäng från London. Den brittiska varianten som är mina favoriter har nu kommit med en ny singel:

Hate Me You Do

Thom Yorke räddar fortsättningen på sommaren?

2006-06-05T09:44:00.000+02:00

Den 9.de juli tar Fotbolls VM slut. Tre dagar senare kommer Thom Yorke ut med en soloplatta. Av det jag hört hittils så är det något att se fram emot. Man kan väl säga att soloprojektet ligger väldigt nära Radiohead, så gillar man dom så blir kanske inte tomrummet efter fotbollen blir så stort. Men man kan ju även följa Tour de France...

Himmel eller helvete

2006-06-03T18:14:00.000+02:00

Lou Reed kommer till Hultsfred. Konfetti och glam. Hurra hurra! En legend som spelar på Hultsfred fan vad kul? Hoppas det. Lou Reed är en legend, som sagt. Velvet Undergruond är ett av världens bästa band. ”Transformer” är en fantastisk platta (Lou har också gjort andra bra soloalum). Jag har sett honom vid tre tillfällen. 1994 på Roskilede med en reunion turne med Velvet vilket naturligtvis var lysande. 1991 såg jag honom solo på Cirkus (fel ordning?) vilket var småsegt men i mellanåt lysande. Samt 2005 också det på Cirkus, vilket var en ren katastrof. Mr Reed var där för att utbilda publiken inte för att underhålla. Två timmars lidande avslutades med den enda riktigt bra låten på hela konserten ”Perfect Day”. ”White Light White Heat ” förstörde han in någon slag hårdrocks version och resten var riktigt riktigt tråkigt. Om Lou numera kan ligga utan käpp vet jag inte man jag hoppas att han vaknar till liv under Hultsfred och inser vad en festivalpublik vill ha, nämligen underhållning, vet jag inte. Men man kan ju i alla fall hoppas.

Lou Reed

Lyssna på: Myspace

Årets sommar-CD

2006-06-02T22:28:00.000+02:00

För lata somriga dagar på balkong/veranda/hängmatta/bilkön har jag sammanställt följande album:

Zero 7 - Futures
Aztec Camera - Somewhere in my heart
Prefab Sprout - Cornfield Ablaze
Scritti Politti - All that we are
Van Morrison - Cleaning windows
The Beatles - Come together
- Surprise -
David Bowie - I wish you would
Gnarls Barkley - Gone daddy gone
Titiyo - It should have been you
Steely Dan - Dirty work
Al Green - Simply beatiful
Jay Z - I just wanna love you
Notorious B.I.G. - Nasty girl
Bebel Gilberto - Aganjü
Ella Fitzgerald - Water to drink
Johnny Osbourne - Truth and rights
Shakira - Illegal
Serge Gainsbourg feat B.B. - Pauvre Lola
Kjell Höglund - Gamla vänner

Låtlistan är inte hundra spikad. Det finna några bubblare som kan dyka upp under en spirituell seans straxt före bränning. Det är lite som att välja sista låten som att välja högerback i landslaget... Plattan kommer att distribueras under högtidliga former vid popbloggens nästa årsmöte, inom typ en vecka. Andra vetgiriga läsare kan få byta till sig den mot en egen sommarplatta. :-)

Nya band!

2006-06-02T21:40:00.000+02:00

Det finns många band som lägger ut sina låtar på internet. Det är dock inte alltid så lätt att nå ut till den breda publiken. Popbloggen vill hjälpa till. Har du ett eget band eller känner till ett band som är bra. Tipsa oss på: popbloggen@hotmail.com

Popbloggen kommer i fortsättningen av moraliska skäl att länka till låtar med band som själva vill marknadsföra sin musik på internet.

Wazzup? III

2006-05-30T17:45:00.000+02:00

Jag och tre andra popbloggare var relativt nyligen i Liverpool för att kolla in fotboll (Liverpool 3 – Aston Villa 1) samt även turista i Beatles fotspår. En riktigt trevlig resa som kan rekommenderas. SVT lyckades dessutom visa en skön timme med Ray Davies för en liten tid sedan.
Australiensiska Howling Bells har släppt sitt första album. Även den kan varmt rekommenderas. Of Montreal heter ett band från Georgia (!) vars skivor har inhandlats och nästan lyssnats sönder. Under maj månad har jag handlat följande (smakprov medföljer till vissa):

Of Montreal - Sun Landic Twins
Of Montreal - Requem

Englands Glory - First And Last
Peter Perrets band innan han bildade The Only Ones.

Buddy Miles - Them Changes
Tung soulsjungande trummis från 1970.
Buddy Miles

Joe Jackson - I'm The Man
Uppföljaren till fantastiska “Look Sharp”.
Joe Jackson

Dead Milkmen - Now We Are 20
Charmigt slammer.
Dead Milkmen

Of Montreal - Satanic Panic In The Attic
Of Montreal – Disconect The Dots

Essex Green – Cannibal Sea
Läs även Aarons recension. Här
Essex Green

JJ Jackson – But it´s Alright
Svängig soul från sent sextiotal.

Of Montreal - Cherry Peel
Första skivan är betydligt mer avskalad än de senare. Grymt bra för övrigt.
Of Montreal – Baby

Envelopes – Demon
Nytt Svenskt och bra.
Envelopes

Edith Piaf - 44 Original Recordings
Variation förnöjer. Njutbart.

The Scruffs - Wanna Meet The Scruffs
Allt som låter som Big Star är värt att ge en chans.
The Scruffs

Tami Lynn - Love Is Here And Now
Vacker soul. Föredrar dock Betteye LaVette.

Howling Bells - Howling Bells
Australisk popkonst.
Howling Bells – Velvet Girl
Myspace

Kanske norra Europas bästa...

2006-05-29T17:45:00.000+02:00

Popbloggen. På popens framkant och bakkant också för en delen. Vi rensar ut det goda i mediakakan. Eller vad sägs om lite svensk pop?

Sir Eric Beyond And The Avant garde - One Of These Days

Arctic Monkeys Hypen

2006-05-28T11:01:00.000+02:00

Visserligen tycker jag att Arctic Monkeys är bra. Det har jag gjort sedan första gången jag hörde ”I Bet That You Look Good On The Dancefloor” för första gången.

Men har dock haft lite svårt att förstå att dom blev så superhypade i sitt hemland. En liten del av förklaringen kan man läsa i Jan Gradvalls artikel:
http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=108

Primal Scream är tillbaka

2006-05-27T10:56:00.000+02:00

Alla band behöver pausa ibland, men det är inte alla band som förstår det. Primal Scream förstod det och återkommer nu efter fyra års bortavaro med ett album som kommer ut den 7:de juni.

Lyssna på: Myspace

"Ny" papperstidning

2006-05-26T23:13:00.001+02:00

Ganska ny är i den i alla fall poptidningen med det coola namnet. #3 är ute nu. #2 var ju bra:

http://www.clashmagazine.com/

Hjälp! Jag flyttar.

2006-05-26T14:22:00.000+02:00

Jag, Andreas, eller LXMBRG som de flesta känner mig som, har beslutat mig för att säga upp mitt hyreskontrakt hos Popbloggen, för att söka mig till andra breddgrader.

Trist, på sätt och vis. Det är kul att skriva här och det är kul att folk verkligen läser och - framför allt - lyssnar på det jag delar med mig av.

Och just det, ni som vill fortsätta att bli överösta av smaskigt bra musik, ni återfinner mig från och med nu på www.WESAYDISCO.com, där jag fortsätter i samma fotspår. Bara med ett par nya skor. Det är ett litet projekt som jag har snickrat på ett tag.

(Och som ni kommer att märka har jag lyckats med att importera samtliga mina inlägg från Popbloggen till mitt nya hem - både text, länkar och kommentarer.)

På återseende.
(- och tack för den här tiden!)

Hjälp! New York Dolls har återuppstått.

2006-05-25T12:03:00.000+02:00

1973 släppte New York Dolls sin första skiva. Unga rebeller som försökte erövra världen med hjälp av sin manager Malcolm McLaren. Gruppen gjorde två lysande album innan Malcolm drog till England för att göra ett nytt försök eftersom det inte gick som han tänkt sig på andra sidan atlanten. Gruppen blev aldrig riktigt stora men har varit förebilder för många slammerband och David Johansen, Johnny Thunders och Sylvain Sylvain har gjort några bra soloframträdanden. I år är det 2006 och att efter 33 år försöka skaka liv i en rebellisk rockgrupp efter så lång tid kan väl inte annat än misslyckas? Att tre (Thunders, Kane, Nolan) av fem bandmedlemmar har gått ur tiden gör inte saken bättre. Spektaklet kan skådas i Borlänge den 7:de juli. Men det är väl inget att springa benen av sig för?

Myspace

Cramps till Sverige

2006-05-20T08:59:00.000+02:00

Kanske har bäst före datum redan gått ut, men The Cramps som faktiskt var ett grymt bra skrammelband på 80- talet (årtiondet som gud glömde) kommer till Stockholm och Berns den 13/8. Dom spelar även på KB i Malmö den 12:e augusti.

The Cramps

Long Distance Call-remixar.

2006-05-19T17:01:00.000+02:00

Jag serverar dagens efterätt - två remixar av "Long Distance Call", singeln från senaste Phoenix-albumbet, It's Never Been Like That.

Phoenix - "Long Distance Call" (25 Hours A Day Mix)
Phoenix - "Long Distance Call" (Sebastian Tellier Mix)

Osläppta Libertines-låtar.

2006-05-19T11:42:00.000+02:00

Ja, ni läste rätt.
Ett flertal låtar som hittills vart lagrade på Pete Dohertys dator har nu läckt ut till allmänheten, där ibland ett par låtar som var nära att komma med på skiva, till exempel "The Delaney", och deras Nomis Demo som innehåller fyra låtar.

The Libertines - "The Delaney"
The Libertines - "Up The Bracket" (Nomis Studio Demo)
The Libertines - "Begging" (Nomis Studio Demo)
The Libertines - "What A Waster" (Nomis Studio Demo)
The Libertines - "Mayday" (Nomis Studio Demo)

Puss.

Correctimundo

2006-05-19T10:19:00.000+02:00

Jag recencerade tidigare en jazzplatta med South Maxico. De heter just South Maxico och ingenting annat. Och deras skiva finns att köpa här: http://www.southmaxico.com/

Candi is back

2006-05-19T10:08:00.000+02:00

Candi Staton är avdammad och tillbaks med en ny platta. Den har hyllats i förhandsrapporteringen. Få känner dock till hennes hemsida. Jag skriver hemsida och inte webbplats. Detta är en sida som skulle göra Året runts annonsavdelning gröna av avund. Mormors våta drömmar.

http://store.wspisp.net/candi-staton/Search.bok?category=Candi%27s+Sweet+Gifts+and+Deals

Vad sägs om ett doftljus pyntat med torkade blommor och ett bibelcitat? Eller en bok som berättar hur Gud kan ta dig bort från fattigdom och skulder? Jag vet inte hur ni känner, men i min värld är det här bara en stämpel på att soulsångerskan är på riktigt.

PS Passa på att handla era plattor lagligt. Nu i Ryssland. För en och en halv dollar får ni ett helt album. http://www.mp3search.ru Äntligen ett vettigt alternativ.

Tysk electro-pop och Bröderna Lejonhjärta.

2006-05-19T09:31:00.000+02:00

Dagens rätt är smaskig, sliskig, tysk electro-pop från Hannover.

Från början var Situation Leclerq ett Emo-band, men de har, som ni hör, ändrat inriktning lite. På frågan om var de får sina influenser ifrån, svarade de:

"80's bands, 90's post punk and hardcore bands and of course recent acts from the indie/electropop genre"

Som om man blev klokare av det?

Situation Leclerq - Shiny Boots (Favorit)
Situation Leclerq - Elevator Boy
Situation Leclerq - Hey Lawyer
Situation Leclerq - Turn Around (Favorit)
Situation Leclerq - It's In The Books

Det norska bandet The Lionheart Brothers, som bara måste ha influerats av den legendariska Astrid Lindgren-filmen, kallar sin musik "hyermelodic Shoegaze, noisy dream-pop", vad det nu innebär. Jag förstår inte vart Shoegaze-influenserna märks. Men hur som helst så låter det bra. Två låtar nedan. Den första från deras EP, Colour Contrast Context och den andra från deras fullängdare, White Angel Black Apple.

The Lionheart Brothers - I burn Myself On You
The Lionheart Brothers - The Pole Dilemma
The Lionheart Brothers - A-B-C Learning

Rötter och bleka kopior

2006-05-18T14:10:00.000+02:00

Då och då händer det att jag fullständigt tappar intresset för musik. Nej, förresten, det är nog snarare att jag tröttnar på att lyssna. Öronen och hjärnan behöver vila ibland. Igår kollade jag i en kokbok för hur man bäst hanterar en köttbit i ugnen. I kokboken stod det att man skulle ta ut köttet efter 20 minuter och pensla med lite grejor och sedan låta köttet vila några minuter innan man la in det tillbaka i ugnen. Låta köttet vila, det är poesí det.

Köttet i mina öron har fått vila och sen vi var i Liverpool har de fått sig en lätt skolning i klassisk Beatlesundervisning. Det har varit så många intryck sista åren så ibland är det bra att gå till rötterna och landa mjukt där. På så sätt blir man även ödmjuk inför ny spännande musik.
Till exempel kom jag ihåg hur bra det var när Jakob Hellmans första platta kom. Hur jag satt och liksom mys-lyssnade och ibland bara smålog fånigt åt någon klurig formulering. Sen kom ju t.ex David Shutrik i samma anda lite så. Också bra, fast kanske inte lika ofta. Sedan kom kanske Pontus och amerikanarna, som ju inte var riktigt lika bra och sedan Webstrarna som var lite lillebröder i samma anda, därefter kom JC-kopiorna Jumper och, ja. Någonstansifrån dyker det alltid upp någon ny ännu sämre kopia. Tills allt är så urtvättat att ingen längre kan säga om jumpern är randig eller rutig. Ett tag tyckte man kanske att till och med Jumper hade sin charm, tills man hörde Jakob Hellman igen. Så är det med mycket. Man kan skaffa sig en musikalisk relation som man vårdar, men när man får höra originalet får man antingen blunda och stoppa huvudet i sanden eller vara otrogen och byta åsikt.

Det regnar, jag har satt ihop en egen Missy Elliot greatest hits CD som jag spelar högt, för första gången på evigheter. Jag har bestämt mig, det är dags att skaffa lite nya plattor tilll sommaren. Det är dags för det nu.

Fotboll & pop

2006-05-17T18:44:00.000+02:00

Jag är nästan galet intresserad av både fotboll och musik. Däremot är det sällsynt att resultatet blir lyckat när man försöker kombinera de båda. En ny blogg har startat som innehåller just fotbollssånger. Kan man tänka sig något sämre? Kan faktiskt inte påminna mig att jag hört någon låt som inte tillhör mitt favoritklubblag som kommer undan med hedern i behåll. Inte ens Sham 69´s gamla punkdänga ”If The Kids Are United” klarar sig. Bästa fotbollslåten blir således Backmans gamla kultlåt om ”Ove Rübsamen”.

Eller finns det fler hyggliga fotbollssånger?

B-sidor från Final Fantasy.

2006-05-17T10:34:00.000+02:00

Owen Pallett, eller Final Fantasy som han kallar sig, har släppt det som troligtvis blir det enda singelsläppet från nya albumet, He Poos Clouds. Singeln heter Many Lives For 49 Mana Points och den innehåller också tre b-sidor, och här är två av dem:

Final Fantasy - The Miner Becomes Forgetful
Final Fantasy - Jars Of Lars

Missa nu inte Final Fantasy på Popagandafestivalen.

Band Of Horses
För er sötprickar som ska till sommarens Emmabodafestival, och samtidigt passa på att se Band Of Horses live, kommer här ett litet smakprov på hur det kan låta live (- även om låtarna nedan är från ett amerikanskt radio-gig.)

Band Of Horses - The Great Salt Lake (Live)
Band Of Horses - Part One (Live)
Band Of Horses - Wicked Gil (Live)
Band Of Horses - The Funeral (Live)

The Submarines

2006-05-16T10:56:00.000+02:00

Jag ramlade över ett nytt band imorse som jag blev lite smått förälskad i - amerikanska The Submarines och deras debut-LP, Declare a New State, som släpps den tjugonde juni.

Men redan nu får ni tre låtar från den:

The Submarines - Peace & Hate
The Submarines - Vote
The Submarines - The Good Night

(The Submarines hemsida)

Liverpoolrapport

2006-05-12T10:16:00.000+02:00

Ok, jag har suttit och väntat i över en vecka nu på att någon av mina popbloggskollegor skulle inkomma med ett resereportage från Liverpool. Det blev som vanligt jag som åkte på skiten. Liverpool är en förort till Manchester. Manchester är i musikkretsar mest känt för Stone roses eller Happy mondays. A.K.A Manchester-pop. Ok, de har ett par kända fotbollslag och ett par berömda brallor också. Liverpool har Beatles och ett par fotbollslag men inga brallor. Rätt kaxig förort va?

Så fort man gör något i Liverpool (gå på en pub eller besöker ett varuhus, i stort sett) så påminns man om stadens söner, via musik, afficher eller ren hötorgskonst på väggarna. Ibland kan det vara en bild på bara John Lennon också. John är ju trots allt Liverpools 2pac. (Tirsor med Lennon och typ texten Why John?)

Jag tror inte klimatet i Liverpool är särkilt gynnsamt för de som vill starta nya band och göra egen musik. Det blir lite "Äh, det är ingen idé. Vi kommer ändå aldrig bli i närheten av Beatlarna." Någonstans på en bakgata i Liverpools mer posha kvarter finns en väggtavla med guldskivor. Det är Liverpools Wall of fame. Här hittar man kanske40 skivor varav 80 % har Beatles logo. Det fanns ett par band från 60-talet (Searchers t ex). Sedan hittar man i modern tid; Frankie goes to Hollywood, Atomic Kitten, Mel C och Beatles igen. Beatles säljer fortfarande like mycket plattor som typ Atomic kitten. Nuf said.

Innan vi åkte till Liverpool hade Bo upptäckt att bandet Dirty pretty Little things skulle spela i stan då vi var där. Dessvärre var det slutsålt sen evigheter, varför vi tänkte trösta oss med en pajnt på något trevligt ställe. Ja, varför inte The Cavern tänkte vi? Cavern är en gammal rockklubb från 60-talet. Medan resten av världen fokuserade på Swinging London (där allt annat hände) fanns det i Liverpool ett sunkhak som fortfarande heter Cavern (som Grottan i Gävle) och där Beatles oförtrutet spelade live flera hundra gånger. (I Upplands väsby fanns ett sunkhak som jag tror hette Zamora , där brukade Europe spela innan de blev kända, men jag kan inte minnas att jag har sett några turisttips om att åka dit och äta en plankstek för 499 spänn.)

Inne på Cavern upptäcker Bo att stället egentligen är två ställen. Man kan via en mörk hall komma in i ytterligare en bar. Därinne pågick det ett så kallat Smiths-konvent. Ett Smiths-konvent är väldigt mycket samma sak som ett Star Trek-konvent. I stort sett tror jag nog att många som talar Klingoon kanske blir Smiths-fans när de blir större. Här kan man träffas och under en hel dag jämföra vad Morrisey kan ha gjort för avvikelser i sitt mellansnack under turnén 85. Diskutera varför skivbolaget drog tillbaka en singel och ändrade en färggavvikelse och sen skyllde på tryckfel när alla vet att röd färg har ett politiskt budskap och det finns en hemlig agenda om man spelar singeln baklänges. Det är inte heller så vanligt att man ser ett par i 50-års åldern sitt... förlåt, ligga till bords och grovhångla. Ovanför dem, på scenen spelade coverbandet med det fantasifulla namnet Smyths, ja just det. Och mini-Morrisey avslutade naturligtvis giget med en halv Rhododendron i bakfickan. Och visst, det gjorde det med den äran tyckte jag. Mer kräsen publik måste ju vara svår att hitta. Efter gigget gick vi in till den vanliga puben och gjorde kvällens bästa imitation av fyralite för gamla panelhönor som sitter och dissar en Dj i fyra timmar. Men kul hade vi trots allt.

I övrigt då? Nej, Liverpool ska man åka till för att se på en fotbollsmatch och sen hem igen. Visserligen var vi med på The Magical Mystery Tour (en bussresa med två enligt egen utsago, gamla skolpolare med Beatlarna). Det är en dryg timmes bussresa genom Liverpool där man för tvåhundra spänn får se två radhus (John och Pauls barndomshem), ett nedlagt barnhem (Det finns en skylt utanför som påstår att barnhemmet, som inte synd från grinden, tydligen heter Strawberry fields) och en gatuskylt (Penny Lane). Bussen stannar och alla ska bli fotograferade vid en skylt som en äkta japan. Jag låtsas i alla fall som att jag är ascool som gått på Penny Lane, sen kan ju ni tycka vad ni vill. Ha en bra helg!

Jois

Soul Corner

2006-05-09T18:38:00.000+02:00

En popblogg värd namnet borde väl ha en egen soulhörna? Här är del ett…

Etta James - I'm Gonna Take What He's Got

Joe Tex – Be Cool

Otis Clay – Brand New Thing

Sam Cook – Trouble Blues

Al Robinson – Sho Bout To Drive Me Wild

Lee Bates – International Playboys

Bettye LaVette – Down To Zero

Sly & The Family Stone –Everyday People

Svensk jazz

2006-05-08T09:23:00.000+02:00

Det såg rätt bra ut för svensk jazz för några år sedan. Intresset verkade öka och självaste jazzfestivalen drog fler och fler besökare. Men sen gick det som det gick, publiken bestämde sig för att Esbjörn Svensson var en lagom rumstempererad jazz som passade till en flaska rioja och lät bra i microstereon i ekfanér. En Dum En hade dessutom lyckats övertala Bo Kaspers Orkester att göra come back. Radhusjazz för fegisar. Inte en konsonant som kan oroa. I sådana tider föds band som gör precis tvärtom. Band som lite lagom omedvetet tonårsrebelligt sparkar in en dörr eller kastar in en brandfackla. På ett sätt som gör att medel-Svensson instinktivt säger Usch, det där var väl onödigt. Kan man samtidigt göra fantastisk musik så är man i världsklass, så svårt och ovanligt är det faktiskt. Kullrusk är ett sånt band. En gång i tiden fanns det t-shirts med texten: Jazz är farligt. Det känns som att någon kanske skulle trycka upp nya såna nu? Det här är mycket mer Coltrane än Söndagsöppet om man säger så.

Kullrusk tyckte inte att det räckte med en saxofon. Så Jonas Kullhammar och Per Ruskträsk (Därav bandnamnet...) Johansson har tursamt varsin. De tycker heller inte att deras musik var tillräckligt stark så de mickar upp sina saxofoner och kör dem genom diverse punkiga effekter. Ut kommer ett ljud som ligger väldigt nära elgitarren. För att vara säkra på att man har ett sväng som kan få en död man att dansa har man Sven Lindvall på kontrabas och Martin Jonsson på trummor.

Deras första platta var just lite slarvig och lite charmig och lite busig. Vilket gjorde den till en alldeles lysande platta som var alldeles lagom skönt opassande i ett finjazzrum. Den nya skivan heter Spring Spring Spring och ligger farligt nära studentspex om man beaktar att omslaget har några majblommor på omslaget... Nåja, musikaliskt är det här en mycket mer mogenjazzskiva. Uttrycken och arrangemangen känns mycket mer genomarbetade än förut. Det finns en kraft, äh, det är som de har tränat på gym och blivit kralligare helt enkelt. Det där naivt bortskojande är lite borta. Som att man tror på sig själva på ett helt nytt sätt. Det är definitivt mer svårt, men likafullt är jag glad för det. Det här är jazz på riktigt och det är jazz i världsklass. Sån jazz man kan sitta och prata om länge.

South Maxico befäster regeln att alla jazznamn först måste godkännas av Arne Hegerfors. Där Kullrusk är två hormonstinna saxofonister är Maxico två romantiska gitarrister (Max Shultz och Erik Söderlind). Här snackar vi kärleksballader och vitt vin och räkor. Däremot borde Max göra om geografiläxan, söder om Mexico ligger nämligen Honduras och det här luktar betydligt mer North of Mexico. San Diego närmare bestämt. Där luktar det exakt som Maxico låter. Jag har varit dör och jag hör väldigt mycket Larry Carlton här. Fast på ett sätt som borde få honom att gå hem och öva. Det här påminner i sina bästa stunder som Boz Scaggs Sierra eller Steely Dans My rival. Det är snyggt, det låter väldigt bra och melodierna är stundtals hjärtskärande vackra. Men hela tiden finns något oroande moment i bakgrunden. "The wind was driving in my face. The smell of prickly pear. My rival - show me my rival." Det kan vara Ikiz pådrivande trummor eller det kan vara Fredrik Jonssons ihopfällbara kontrabas. Det var nog såhär som Bo Kaspers drömde om att få låta en gång innan de sålde sin själ. Min enda invändning är i såfall att det kanske är en eller två låtar för mycket på en i övrigt smått sensationell CD.

South of Maxicos distribution är inte klar så vill ni köpa plattan kan ni skicka ett mail hit: ikiz@ikizmusic.com. Hälsa ifrån mig så ska ni se att ni kan få skivan till ett humant pris.

Kullrusk platta borde finnas hos välsorterade butiker men kan annars beställas härifrån: http://www.moserobie.com/kullrusk_spring.html (PS Kullrusk spelar på Mosebacke lördag 13:e maj)

Förvåna er själva i sommar genom att köpa en CD med kvalitetmusik.

Allhuset igår.

2006-05-06T12:33:00.000+02:00

Gårdagen var fin.

Ett par timmar innan kvällens höjdpunkt - Paddington DC och Mixtapes & Cellmates på Allhuset - och jag och Siri gjorde Daniel med flickvännen Clara, Ron och ett par till sällskap i Vitabergsparken där vi på riktigt teenage-kicks-manér drack alkoholstinna drinkar, öl och vin ur kartong. Jag gick ut med inställningen att jag skulle hålla mig på god kant med de onda andarna som mer än ofta huserar i mina aluminiumburkar.

Men dagens uppvaknande bevisar att det var en svår kant att balansera på.

Och ja, just det. Det var två bra spelningar. Tror jag?

Gnarls Barkley

2006-05-05T12:28:00.000+02:00

Egentligen skulle jag ha presenterat en liten svensk jazzkrönika idag. Det kanske jag i och för sig gör senare, vi får se. Istället har jag den här veckan levt och andats med Gnarls Barkley. Förra veckan efterlyste jag hiphoppens framtid. Nu är den här. Fast det är väl tveksamt om det är hiphop. Jag står fast vid att hiphoppen som genre är stendöd. Visst det kommer alltid att finnas några MC´s som står och tjafasar med en halv juvelerarbutik i käften. Resten av värdlen kommer att se och höra helt nya avknoppningar. Som när Blues blev Rock som blev hårdrock som blev punk. Eller nåt. Det är inget fel på blues, men man kan ju knappast beskylla genren för att vara nyskapande.

Danger Mouse heter den ena halvan av Gnarls. Det var han som för några år sedan vände upp och ner på hela musikindustrin när han släppte en platta där han mixade ihop Jay Z a capella över Beatles vita album. Så fick man inte göra. Dels musikaliskt. Men skivbolagen visste inte vem de skulle stämma så de förbjöd plattan. Vilket inte hindrade den från att bli världens i särklass mest nerladdade album.

Cee-Lo är rapparen från Goodie Mob. Legendarisk MC och grym soulsångare. Tillsammans skapar de ett mästerverk. Gnarls Barkey har gjort en sjukt bra platta. Sommarens soundtrack.
Creeejzzzy.

Skivköp och smakprov.

2006-05-04T17:14:00.000+02:00

I väntan på att världens mest överskattade musiker, herr Doherty, ska fängslas, tänkte jag offentliggöra mina senaste skivköp, och samtidigt passa på att ge er ett par låtar från två grupper som just nu dansar runt på repeat hemma på mina under-tjugo-kvadrat.

Skivköp, april.
Destroyer - Destroyer’s Rubies.
The Radio Dept. - Worst Taste In Music (Maxi)
The Radio Dept. - Pet Grief.
Hot Chip - Coming On Strong.
Kalle J - Some Old Friends & A Glimpse Of The Future.

Skivköp, maj.
Spoon - Gimme Fiction (Special Edition; “Spoon/2005!”)
Elephant & A Castle - Cheap As Charter (EP)
The Robocop Kraus - They Think They Are The Robocop Kraus.
Rigas - This Year Has Been Good To Me.
Envelopes - Demon.

Smakprov (- och ett måste i årets skivställ!)
Spoon - The Infinite Pet
Spoon - I Summon You (Favorit!)
Rigas - Here's The Exit (Visst är det Karl-Jonas från Blood Music som gästar på sång?)

Pete Doherty?

2006-04-27T18:40:00.000+02:00

Min personliga uppfattning är att Libertines och Babyshambles egentligen är det enda banden som kommit fram under 2000- talet som är riktigt bra. Bra band har väl kommit fram men inte så där förbannat bra band som Radiohead, Bob Hund, Clash, Big Star, Beatles eller Kinks. Som sagt den enda nykomligen som förmår mig att få den där riktigt fantastiska känslan av ny riktigt fantastisk musik är tyvärr hittils Pete Doherty. Visst han är en knarkare och loser och kanske en fjant också för den delen.
Under min uppväxt har varit sådan att i stort sett alla mina popfavoriter har haft problem med droger (Syd Barret, John Lennon, Alex Chilton, Johnny Thunders, Peter Perret, James Ostenberg, Roky Ericson osv). Ingen har dock fått sådan uppmärksamhet som Pete, men å andra sidan har ingen av dom andra varit tillsammans med Kate Moss. Hade han för övrigt inte haft detta förhållande hade Virtanen inte haft en aning om vem han var.

Petet är förmodligen både rädd, osäker och sårbar och för mig spelar det ingen roll vad artisterna som lyssnar på äter, dricker eller skjuter i sig till vardags, dom kan t.o.m. vara djurgårdare utan att jag bryr mig…

Babyshambles - Fuck Forever

Rigas releasefest ikväll.

2006-04-26T14:51:00.000+02:00

Ikväll får ni chansen att vara med på Rigas - som jag till och från under våren har kalashapjat - releasefest på Ugglan, här i Stockholm.

För mer info:
http://rigas.blackside.org/, eller Klubb-delen i dagens Sthlm CITY-tidning.

MP3-favorit:
Rigas - The Big Fraud

Svenska artister ljuger.

2006-04-25T16:09:00.000+02:00

Det här var ju lite kul tidsfördriv.
http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12430879.asp

Rigas till Hultsfred.

2006-04-25T12:43:00.000+02:00

Jag vet inte om ni minns.
Men i februari tipsade jag om en fenomenal enmansakt från Stockholm, nämligen Rigas, som består Henrik von Euler från skivbolgat Flora & Fauna.

Jag avslutade det inlägget med;
"Låt mig gissa. Lilla scenen, Emmabodafestivalen, i augusti. Den perfekta avslutningen på sommaren tvåtusensex."

Fick idag reda på att de är klara för Hultsfredsfestivalen, och det är ju hur bra som helst. Nu ska ju inte jag dit, i och för sig, men för er som ska dit säger jag bara - se, lyssna och njut av Rigas! Och glöm inte att köpa deras fullängdare som släpps nu i april/maj.

Nytt Material
The Big Fraud (Personlig favorit.)
Stanken Av Dig

The Moron EP
Invit
Happy Birthday (Personlig favorit.)
Bismarck
The Moron
Mördröm

Äldre Material
The Hermit
Poster Boy
Your Friend
No Punch Intended
Striker
My First Love

Klicka här för att läsa mitt tidigare inlägg om Rigas.

The Robocop Kraus på Debaser.

2006-04-24T12:22:00.000+02:00

Hörni.
Kvällens fenomenala konserttips.

The Robocop Kraus.
Från Tyskland.
På Fritz Corner, Debaser, Stockholm.
Den sjätte maj.
Jag ska dit.

Att rita in i agendan.
The Robocop Kraus.
Debaser.
Lördagen den 6/5.
Klockan 20-03.
90 kr (20 år).
Medlemmar 60 kr (18 år).
Ej förköp.
Snygga människor.

Tjyvlyssna/MP3.
The Robocop Kraus - All The Good Men

(Och ja, The Robocop Kraus har florerat i Popterapin då och då.)

Tom Waits videos

2006-04-23T13:06:00.000+02:00

Mina underbara kollegor på Popbloggen är så duktiga på att hitta sånger som Ni kan få lyssna på, kära läsare. Jag vill inte vara sämre, snarare bättre, därför bjussar jag på följande sköna musikvideotips. http://www.youtube.com/results?search=tom+waits&search_type=search_videos
En salig blandning Tom Waits videos. Och är man Waits-fan sitter man hellre hemma och ser hans videos än går ut och går i solen.

Amusement Parks On Fire.

2006-04-22T21:14:00.000+02:00

Jag är inne i en lite hårdare period just nu, rent musikaliskt.
Eller hårt och hårt. Hårade än vanligt, ja, så kan vi kalla det.
Lite rockigare.

Och när jag ändå är inne på det ämnet så måste jag bara ta tillfället i akt och tipsa om ett av mina absoluta favoritband - alla kategorier, oavsett genre, beats per minute och annat tjafs:

Amusement Parks On Fire. Från England. Jag köpte en promo-skiva med dem i SoHo tidigre och är helt fast sedan dess. Jag vet att de har släppt fler skivor, men så långt i min beundran har jag inte kommit ännu.

Jag lockar er lite med att länka deras - enligt mig - bästa låt:
Venus In Cancer.

För fler låtar: myspace.com/amusementparksonfire
(Första låten är ren, jävla kärlek.)

The Lucksmiths.

2006-04-22T14:40:00.000+02:00

Är det bara jag som inte visste om att The Lucksmiths kommer till Pop Dakar i september?

Pop Dakar är - för den som inte vet - en liten minivariant av storebror Popaganda och äger i år rum den andra september ute vid Universitetsområdet i Stockholm.

Lillebror: www.popdakar.nu
Storebror: www.popaganda.nu

Play Radio Play

2006-04-21T12:44:00.000+02:00

Play Radio Play är ett enmansband från Texas, USA, och består av ett ungt geni vid namn Dan. Och han är - tro det eller ej - bara sexton år.

Jag utnämnde personligen Play Radio Play till det bästa musikfyndet i mars och jag har inte tröttnat än. Nu väntar jag bara på fler låtar. Och ett album.

Och visst, att denna sextonåring håller The Postal Service som stora favoriter lyser igenom ganska klart när man har lyssnat på hans låtar ett par gångar. Men vad gör det.

Play Radio Play - Bound To Get Caught

Play Radio Play - I'm A Pirate, You Are...

Play Radio Play - Juice Box Paper Hat

Play Radio Play - Symmetry

97 97 97 vart tog du vägen nu?

2006-04-19T10:55:00.000+02:00

Jag är övertygad om att många med mig ställer sig frågan, vart tog egentligen hiphopen vägen? Nu ska jag inte bli en gammal grinig gubbe som säger att det var bättre förr, men... förr fanns 2pac, Jay Z, Dre och Eminem. Nu finns en annan Eminem och typ Black Eyed Pea. De fanns i och för sig förr också, men det känns som en helt annan tid.

Jag kan fortfarande komma ihåg hur jag satt i en liten hyrd merca (en sån där som kunde blåsa omkull) och lyssnade på Trackslistan när de spelade My name is med Eminem. Jag blev helt såld där. Hela den sommaren 97 skulle drabbas av någon slags debatt om det var omoraliskt att rappa om att man ville göra några i Spice girls på smällen. Töntigt kan man tycka, men då var det världens snackis. Från ingenstans till störst i världen gick på tre år. Bakom Eminem stod Dr Dre. Dre passade på att lyfta fram killar som 2pack, Snoopy och Bubba Sparx. Alltid med en stor dos humor och ett helt sanslöst sväng. För ett par år sedan hände något, personligen misstänker jag att det är alla droger som satt sig, alternativt att de slutat med dem, men humorn försvann.

Kvar finns bara en bjäbbande jättebebis som kallar sig Eminem och som blivit någon slags amerikansk variant av Markolio. Dr Dre svänger inte längre. De andra är antingen döda eller så tillverkar de gympadojor istället.

1999 hade jag förmånen att få se Eminem i Los Angeles på en gala. Tillsammans med Dre och ett bra gäng fick de hela Universal att svänga. Fast huvudakten den kvällen hette Black Eyed Peas. Deras MC var någon slags indian, eller i alla fall klädd som en. Så här sa de då i Joints and Jam: "I see you try to dis our function by stating that we can't rap/Is it cuz we don't wear Tommy Hilfiger or baseball caps?/We don't use dollars to represent/We just use our innocence and talent." När den låten drog igång försökte majoriteten av publiken att ta sig närmare scenen (som var overkligt långt borta från parkett, till förmån för de skivbolagsstekare som hade mingelbiljetter till området precis framför scenen enligt devicen To see and be seen.) Indianen började mässa till ordningsvakterna som värsta Moses: Let my people go. Sedan tog det inte lång tid förrän vi stod längst fram allihop och väktarna hade gått hem. Det var en fulständigt magisk konsert och in hoppar plötsligt Lil Kim och rappar igång lite löst.

Tre år senare har indianen fått sparken och så har man köpt in en blond bimbo som skakar rumpa. "pump it (louder) [4x]Turn up the radioBlast your stereo riiiightN*ggas hate on us (who) N*ggas be envious (who) And I know why they hating on us (why) Cause styles so fabulous (what)" Så säger man nu. Och allt handlar om att krama ur fjortisarnas sista tior. En eftermiddag framför Xfade på Ztv är man helt utmattad av bikinis, rumpor och dollarbuntar. De enda accesoarer som finns kvar. Träningsoverallerna har blivit Gucci, Ghetto blastern har blivit en Hummer och misären blev en villa i Beverly Hills. Hiphopparna har blivit som politiker och tappat kontakten med verkligheten. Eller, de lever drömmen och skrattar hela vägen till banken. Synd bara att vi vanliga dödliga måste se skiten i tv. Den sista intelligenta hiphopplattan jag köpte var Kanye West. Det känns som väldigt länge sen. Eller som Dogge som numera kränger cyklar och tv: "Cred betalar inte hyran". Vart tog Feven vägen?

Wolf Parade och annat godis.

2006-04-17T09:46:00.000+02:00

Jag har lite popgodis kvar som blev över efter helgen.

Förra lördagen spelade Wold Parade live långt borta i Amerikat, på Lupo's, och spelade då ett par av sina nya låtar. Jag var inte där, dessvärre, men säkra källor bekräftar att det lät lika underbart som vanligt.

Wolf Parade - Things I Don't Know
Wolf Parade - Bones

Mer godis:

Final Fantasy - Arctic Circle är senaste singelsläppet från Final Fantasys kommande fullängdare, He Poos Clouds. Missa dem INTE på Popaganda-festivalen i Stockholm i slutet av maj. Och hallå. Jose Gonzalez spelade för ett tag sedan Love Will Tear Us Apart live och akustiskt på Joe's Pub i New York.

Jag har börjat fila lite på nästa Popterapi. Funderar på om ni verkligen är redo för det. Men det är ni säkert. Och så här i påsktider, full med godis och andra gifter, kanske det behövs lite up-beat musik istället för att få igång blodcirkulationen igen.

Så, Popgympa #1 på onsdag.

Placebo, Alexandra Palace, 11/4.

2006-04-12T19:46:00.000+02:00

Det var en bra kvall igar.
Placebo hade ocksa en bra kvall uppe pa scenen pa Alexandra Palace har i London. Brian Molko tog over efter forbandet, Ladytron, och var pa bra humor.
Och svenske basisten Stefan hade bar overkropp som vanligt.
Allt var sig likt.
Latarna haller an.
For mig personligen gick hela konserten ut pa att fa hora klassikerna.
Ni vet.
Som nar Brian bjod in mig till the bitter end. Det var magi.
Alla var vi bjudna.
En enda stor fest
Till och med sangerskan fran The Kills var dar.
Pa scenen. Nagot parokt och berusad.
Och jag njot nar hon och Brian sjong ihop.

Brian tog fram sitt ess i skjortarmen och avslutade med en Kate Bush-cover.
Sen tog jag nattbussen hem.
Nyforalskad.
Placebo hade precis blast liv i en gammal foralskalse.

(Psst, lite skvaller: Brian Molko har gatt upp i vikt. Inte sa sjukt smal langre, direkt.)

U.N.P.O.C. - Fifth Column

2006-04-11T18:19:00.000+02:00

För några år sedan firade jag midsommar vid sjön Fryken i Värmland tillsammans med en salig blandning av människor. Eftersom det var vackert väder stannade merparten av folket ute efter sillfrukosten, men Sven-Arne och jag gick in i stugan, snackade skit, kläckte en bira, tände var sin cigarr och satte på Syd Barrets magnifika "The Madcap Laughs". Det är vid sådana tillfällen som man förstår vad livet går ut på. Av någon outgrundlig anledning kommer mes-Martin in och byter skiva till Bo Kaspers Orkester,
sjunger dessutom med och hävdar att detta måste vara 90-talets bästa platta alla kategorier. Mes-Martin fick en rejäl tackling av mig i en brännbollsmatch senare samma dag, men dagen var ändå förstörd.
U.N.P.O.C. är heller inget för Bo Kasper- fanatiker. Tom Bauchops enmansband levererar med elgitarr, sång, tamburin och med ibland inhyrda trummor enkel och halvgalen popmusik i Barret och Ray Davies anda. Att han dessutom visslar på några av låtarna ger extra poäng. Fifth Column innehåller 14 starka poplåtar, bl.a. "Amsterdam", "Avignon", "Beautiful To Me" och "See You Later". Skottarna har spottat upp sig ordentligt på senare tid med band som Franz Ferdinand, Belle & Sebastian, Snow Patrol och nu även U.N.P.O.C.

Ta Syd Barrets "The Madcap Laughs" och Kinks "Something Else" och blanda i en mixer så får du förmodligen en sörja som du varken kan äta eller lyssna på, men "Fifth Column" är en både oklädd och snygg skiva som förhoppningsvis inte kommer att förknippas med en mes-Martin som avbryter en av livets sköna stunder. Då nöjer jag mig inte med en simpel tackling.

U.N.P.O.C. - Amsterdam

Moz - eller bara mossig?

2006-04-08T12:05:00.000+02:00

Vad säger man. Han är verkligen så himla enspårig, Morrissey. Och min kamrat Fredrik var verkligen rolig på pendeltåget här om dagen när vi pratade om denna Morrissey. Om hans otroligt korkade texter och titlar på såväl låtar som album.

Fredrik drog ett djupt andetag och med hjälp av sin mörkaste Morrissey-röst sjöng "Nobody loves me, noooo, nobody loves meeeee", och det var så klockrent och likt.

Och han berättade om hur han på fester ibland brukar ta till sin Morrissey-röst och sjunga ihop något kletigt och tacky på mesig engelska och hävda att det är en gammal goding med Morrissey, mitt ibland hängivna Morrissey-fans som sedan försöker gissa vilken av hans låtar det är. Det är humor.

Det finns oskrivna Morrissey-riktlinjer:
1) Titlar får gärna innehålla ordlekar/ordvistar. Catchy.
2) Kom ihåg: ingen älskar dig. INGEN. Eller: nobody.
3) Upprepa gärna ord. Så folk förstår. Så folk förstår. Så fol..
4) Upprepa gärna ord. Så folk förstår.

På måndag skjutsar Ryan Air mig till min gamla hemstad, London, och på tisdag så ska jag avnjuta Placebo på Alexandra Palace i samma, gråa stad. Det kommer en fin rapport med bilder och text från det veckan efter.

Dagens smakprov inför morgondagens Popterapi #6:
Think About Life - What the Future Might Be (feat. Subtitle)

Får vi be om lite uppmärksamhet?

2006-04-08T11:24:00.000+02:00

Tänkte tipsa om ett lysande popband vid namn Of Montreal och upptäckte samtidigt att dom redan fanns med i LXMBRGS popterapi #3. Jag hade alltså missat det. Gör inte samma misstag som jag. Slarva inte, det kan stå er dyrt.

Tipslådan

2006-04-08T10:40:00.000+02:00

Att göra klassisk rock är något som tusentals band försöker göra varje dag. Få band står ut. Efter att ha hört Young Knives senaste singel i en aukustisk version upptäckte jag att den är ju riktigt bra ju. Fick inte tag i den opluggade varianten men här är 110 voltaren:

The Young Knives - Here Comes The Rumour Mill

Mystery Jets till Emmaboda.

2006-04-05T11:11:00.000+02:00

Hejpuss.

Jag har tidigare - och med stor framgång - tagit hjälp av det engelska bandet Mystery Jets i min popterapi. Och idag nådde en glad nyhet mig - Mystery Jets är klara för årets Emmabodafestival (- som går under namnet "Ge mig nå´t")

För att lyssna på Mystery Jets, klicka här.

Även Agent Simple är klar för Emmaboda i sommar. Agent Simple jämförs i Emmabodafestivalens nyhetsbrev som något som liknar Jens Lekman. Men eftersom undertecknad minst sagt avskyr herr Lekman, som för övrigt låter som om det fastnat en fågel i halsen, kan jag inte hålla med. Agent Simple är bättre än så. Mycket bättre än så. Näst intill bäst, faktiskt. Agent Simple ligger för övrigt på typ Sveriges bästa skivbolag, Bedroom Records.

För att lyssna på Agent Simple, klicka här.

Andra glada nyheter:
På fredag kommer Popterapi #5.

(Och idag var jag på arbetsintervju.)

Hejdåpuss.

Muddy Waters - about a boy

2006-04-03T16:46:00.000+02:00

Det är inte alla som känner till det, men i motsats till vad som står i skolböckerna var det Muddy Waters som uppfann bluesen. Han höll i och för sig på och experimenterade i många år innan han hittade rätt formel. Men det krävs två för att bluesa. Först var han nära att uppfinna bluesen när han skrev Hoochie Coochie man. Men det var fortfarande lite för mycket jazz kvar så han gav bort den till Cab Calloway. Sen upptäckte han att Bo Diddley hade snott riffet till HC man och gjort om det till sin egen låt Im a man. Då blev Muddy förbannad och snodde tillbaka riffet, trampade på gaspedalen och drog förstärkaren till elva. Ut kom Mannish boy.

Det är de grymmaste bluesriff som någonsin gjorts. Än idag saknas motsvarighet. I de första två takterna ryms i all enkelhet hela ZZ top´s karriär. Här förstår man vad Clash tänkte när de skrev Should I stay or should I go. Lyssnar man högt och noga så hörs det nästan att det är högspänning som får strängarna att vibrera innan han ens börjat spela. Det är rätt många som haft den här låten som sin favorit. Självklart, det är som musikens felande länk. En Lucy i toner.

”När jag var fem sa min mamma att jag skulle bli den störste i världen. Nu är jag en bra bit över tjugoett…” De där textraderna. De är ibland helt geniala, ibland bara nonsens, men hey, det är bara blues. De rymmer exakt den där besvikelsen. Not a boy, not yet a man, he is a mannish boy.

Muddy var en grym gitarrist och han hade ett tajt kompband. De roade sig ibland med att gå ut på krogar där mer etablerade band spelade. Framåt natten bad de om att få sitta in och spela ett par låtar. Inom ett par minuter hade de knäckt vem som än hade uppträtt innan genom att göra mycket bättre versioner, därför brukade hans band kallas för the Headhunters.

Mannish boy har spelats in i många ruttna versioner både före och efter den korrekta. Den du söker finns på albumet ”Hard again”... bara en sån sak… på omslaget ser han dessutom ut som om han just uppfunnit Viagra.

Här kan man lyssna och handla: http://www.amazon.com/gp/product/B00000258J/qid=1141992740/sr=1-27/ref=sr_1_27/002-0423557-0136013?s=music&v=glance&n=5174

Shoppingtips

2006-04-03T11:06:00.000+02:00

Bara ett par tips den den som är sugen på att köpa:

T-Shirts: Dj-Tees
Pins: Pinbored
Posters: Snap Galleries

Kom gärna med egna tips.

Whazzup? II

2006-03-30T19:05:00.000+02:00

Nu har man invigt Pet Sound Bar på Södermalm. Helt ok, men inte mer. Musiken var inte så vass…
Bättre då i Kvarnens källare där fantastiska Lotta spelade. För övrigt kan jag informera följande från mitt popuniversum:

Jodå, Concretes nya skiva är riktigt bra. En del andra band har jag upptäckt på senare tid. Spinto Band, Hefner och Clinic. Ett band i samma anda som ovanstående band är Cass McCombs och sticker ut lite extra. Gå in på deras hemsida och lyssna på några live spår. Här.

Har upptäckt en riktigt bra serie 60-tals slammer i cd form. "Garage 66" heter den och det finns minst 5 stycken utgivna samlingar hittils. Kanske återkommer i ärendet.

Har även upptäckt hur charmiga slammerrockarna Dead Milkmen är. (Deras videos gör sig dock bäst som "minimerade")

Efter Jois Donald Fagen recension fick jag en oerhörd lust att lyssna på Hoodangers. Vet inte varför men lyssna gärna här.

Här är f.ö. en bra låt som kompletterar Aarons ”Cannibal Sea” recension.

Essex Green - Don´t You Know Why

Donald Fagen - Morph the cat

2006-03-30T13:47:00.000+02:00

Om man går in i vilken tv-butik som helst för att låta sig imponeras av antingen en mäktig plasma-tv, eller kanske av en mäktig surroundanläggning, drabbas man alltid av samma demo-dvd. The Eagles filmade återförening The hell freezes over. Nu med närmare tio år på nacken är det fortfarande vad hifi-försäljarna anser vara standard för bra ljud. (Innan dess var det nån gammal Dire Straits-cd som gick varm. Ok, ljudet på den där Eagleskonserten är riktigt bra. Men vill man kolla in en kul tv-bild finns det annat än en handfull gamla gubbar som ser ut som bankkamrerer och sitter på en rad på barstolar i två timmar och spelar akutstiska gitarrer. Men ljudet är som sagt bra.

However, vad man än tycker om amerikansk slickad jazz så kan man ju alltid ta med sig Donald Fagens senaste CD till sin hifi-handlare när man vill pröva ut en ny ljudanläggning. Fagen (som ju är ena halvan av duon Steely Dan) har alltid eftersträvar perfektionism och ett närmast kliniskt studioljud. Det påstås att en anledning till att just SD så sällan spelade live var att fram till 90-talet fanns det inte tekniska möjligheter att återskapa stuidosoundet live. Och den nya CD:n ”To morph a cat” är inget undantag. Snarare tvärtom. Det borde inte vara tekniskt möjligt att vässa ett rakblad. Fagen lyckas dock mejsla fram ytterligare några hertz i diskanten och framhäver ett par db till i mellanregistret. Musiken är i princip steril nu. Men den svänger. Som den svänger. För även om du har världens bästa, snabbaste, mest ekvilibristiska, totala studiomonster som inte spelar en mikrometers avvikelse från skalan, så gör Fagen det själv. Hans keyboardspel svajar lite småskönt i rytmiken. Hans karakteristiska NY-dialekt spricker lite när han ska upp en oktav. Och det är just där det blir perfekt. Lite som fotomodeller som ofta har en liten skavank som framhäver allt det andra de har som extra vackert.

Så hur låter det? För alla som hört Fagen solo förr kan jag säga att det låter exakt som på alla hans andra skivor. Vare sig mer eller mindre. Man antingen måste ha den eller så kan man skita i den och lyssna på en gammal istället. Dock läser jag på Fagens egen webbsida att han tänker lämna NY för solskenet i Florida. Det kan ju bli intressant och se hur det påverkar hans skapande till nästa soloplatta, om en tio år sådär. Har man dock ingen Fagen-CD så kan jag verkligen rekommendera denna. Provlyssna gärna: http://donaldfagen.com/news.php

PS Fagen är inte bara en fantastisk låtskrivare, han är en himla kul skribent också. Läs hans sort-of-blog här: http://donaldfagen.com/writing_items.php?itemID=11

2006-03-29T10:52:00.000+02:00

Till en början var jag irriterat skeptisk till det här albumet, snudd på löjligt sur och putt över det jag hörde, jag hade nämligen förväntat mig, snudd på krävt en kloning av mästerverket och föregångaren ”The long goodbye”, men det fick jag inte och kände mig därför både överkörd och grundlurad, fick lust att låsa in mig på ett rum, hänga upp en ”Får under inga omständigheter störas”-skylt på dörren, ligga och tjura med sextiotals-muffisarna med Dana Gillespie, Marc Eric och Evie Sands från skivbolaget Rev-Ola istället, ligga där fram till sommaren verkligen gjort sitt nedslag och först då låsa upp den tröga dörren.

Men efter att ha levt i ett aningen reserverat, men dock intensivt samboförhållande tillsammans med ”Cannibal sea” under några veckor så uppstod det där, det där vi kallar mullrande kärlek, den form av hämningslös och omtumlande förälskelse som kan få lägenhetens alla fönsterrutor att spricka med sina många primalskrin, fnittret och fjärilarna i maggropen var nu verklighet, min vardag, morgon som kväll.

Orkesterns förra album ”The Long Goodbye” innehöll ett bländande potpurri av folkinfluerad solskenspop från dess bredaste spektra och gjorde ett fenomenalt trestegshopp från det amerikanska sextiotalets Kaleidoscope och Sunshine Company via ett viskande Paul Simon och John Denever-filter fram till ett betydligt mera tidsenligt Scottland och dess hemtrevliga tehuvar med Belle & Sebastian och Camera Obscura i spetsen, det albumet kan lättast beskrivas som 2000-talets behagligaste huvudkudde.

När albumet gjorde rent hus på skivdiskarna i april 2003 fångade inte bara Sasha Bell mitt hjärta med sin änglalika sång, orkesterns melodier och deras mjuka framtoning mitt i Chai-tet och konstskole-auran värmde likt en varm gammal fiskarkofta som min mormor en gång stickade till morfar under femtiotalet.
De övriga projekten orkestern bokstavligen la sina lovikavantar på det kommande halvåret 2003 var Sasha Bells Finnishing school-album och kompisen James William Hindles mästerliga och tråkigt nog aningen bortglömda ”Prospect park” där kollektivet Essex Green agerar allt-i-allo.

Nya albumet ”Cannibal sea” känns aningen vuxnare, stundom aningen positivt brådmoget, melodierna är ofta amerikanskt powerpopiga i tajta t-shirts och slimmade northern soul-brallor, blåsinstrument och stråkar omfamnar broderligt varandra med jämna mellanrum. Melodierna är raka och härligt okomplicerade mitt i all perfektion, de vinner alla på en majestätisk teknisk knock-out när pop-poängen ska räknas mellan de 12 ronderna, det här är nämligen förnämlig, välproducerad och glädjespridande pop i sitt esse och just detta album påminner faktiskt betydligt mer om orkesterförgreningen Ladybug Transistors självbetitlade fjärde album från 2001 än om föregångaren ”The Long Goodbye”.

Det här vackert formgivna albumet känns nu som den självklara uppföljaren, det naturliga och snudd på enda steg orkestern kunde ta för att inte äta upp sin egen livsnödvändiga och förande svans, det är några bestämda och fokuserade steg ner i den tidlösa och välutrustade popsnickeri-verkstaden, där somliga instrument, verktyg och ritningar är helt nya, men slutresultatet är hundra procentigt hjärtligt, denna hederliga smörkniv är efter ihärdigt sandpapprande inget annat än klassisk och trevlig slöjd, där varje låt är bedårande små underverk efter noggrant och varsamt arbete med såväl bågfil som kontursåg.

Den inledande trion på albumet med ”This isn´t farmlife”, ”Don’t know why (you stay)” och “Penny & Jack” sparkar skönt in den surmulna dörren till sommarhuset med en väldig men välbehövlig duns, ett vårlikt och rykande adrenalin skjuts här in i kroppens vintertröttaste ådror och ger äntligen de grå och bleka kinderna lite behövlig färg.

Folktonerna infinner sig här också, framförallt i ”Rue de lis” och ”Rabbit”, den senare är en Leonard Cohensk pappersdrake som seglar omkring på ett par vassa stråkar farligt nära kvällssolen, ett underbart bevis på orkesterns smått överkvalificerade låtskrivartallang, nyfikenhet och öppensinnighet.

Kort sagt, detta är ett fantastiskt och elegant dukat smörgåsbord, serverat av ett Essex Green iklädda finaste figursydda indiekostymerna med solsken i blick och kinderna fräscht röda av midsommarens alla smultron.

The story of electronica II

2006-03-27T12:24:00.000+02:00

Det fanns två skolor av konstmusik under 70-talet. Naturligtvis fanns den tyska strama skolan. Främst sprungen ur det industriella Düsseldorf. De klassiskt skolade Florian Schneider och Ralph Hütter bildade då Kraftwerk. De hade ett förflutet i Tangerine Dream respektive CAN. Två symfoniska band, bägge med mer karakteristiska ambientfinluenser. I Kraftwerk fick de möjlighet att närma sig popen i och med att man nu fick tillgång till trummaskin. De monotona och statiska trumrytmerna bildade ett distinkt post-industriellt sound med vad man kan inbilla sig i alla fall, typiskt tyska förtecken.

Redan 74 fick de sitt första internationella genombrott med plattan Autobahn. En platta som låter som den heter. Kraftwerk fortsatte sedan att utvecklas i takt med att synthar och teknik utvecklades. Bandet kulminerade 83 med en monsterhit som hette Tour de France. Därefter tog de ett uppehåll på femton år.

Meanwhile, i Tokyo, fanns en ett japanskt underbarn vid namn Ryuichi Sakamoto. En sån där jobbig kille som tagit pianolektioner sedan han var tre. Han var dock en av de första asiaterna någonsin som lyssnade och influerades av västerländsk musik. Framförallt Kraftwerk då. Och precis som Japan, i den riktiga världen utanför, fascinerades Sakamoto av elektronik och synthar. 78 bildade han Japans första (största i alla fall) synthband som hette Yellow Magic Orchestra. Även om bandet var klart influerade av Kraftwerk fanns en annan infallsvinkel. Där Kraftwerks strama och kliniska sound (och kanske deras ursprung?) gav en och annan hint om uniformer, marcher och läderstövlar hade YMO en mjukare approach. De fanns en lätt discodoft och i alla fall till en början något lite naivistiskt. Så hette deras första hit Computer game också. Sakamoto själv hade en rätt utpräglad homo-erorisk estetik, något som inte hördens på YMOs tidiga plattor, men han satte också omdelbart igång med en parallell solokarriär där han kunde uttrycka sig själv lite mer.

Sakamoto var också en stor filmfantast och oerhört inspirerad av europeisk konstfilm. Detta resulterade i hans stora genombrott när han 83 gjorde soundtracket till filmen Merry Christmas Mr Lawrence. (Och däefter splittrades även YMO) En film där även David Bowie fick någon slags skådespelargenombrott. Och inte minst grundlades här den vänskap som skulle influera Sakamoto tydligt genom hela 80-talet, nämligen den med David Sylvian. David skulle komma att medverka på nästan samtliga Sakamotos skivor efter det. 86 började ett annat samarbete, det med det otroligt hysteriska elektrongeniet Tomas Dolby. 87 gjorde Sakamoto soundtracket till The last emperor tillsammans med Talking Heads David Byrne. 1990 gjorde han soundtracket till Aldomovars Höga klackar. Och därmed hade han arbetat med ungefär alla inflytelserika ljud- och filmkonstnärer som var att räkna med under den här tiden. Utom just Kraftwerk då.

David Sylvians Japan splittrades också 83 varvid Davids solokarriär inleddes med Brilliant trees 84. En ruskigt intressant resa som skulle vara i tio år. Davids svåraste skivor är ingenting annat än ljudkulisser till konstutställningar. Men han gjorde också pop som låg nära det Japan gjorde. I mitt tycke släpptes han mästerverk 87 med Secrets of the beehive. Men där finns också många mästerverk där han samarbetar med just Sakamoto på dennes skivor.
Vad hände då med en tyska elektroniken efter 83, det år då det verkar som alla band löstes upp? Jo, den tyska elektronikan bytte namn till Progaganda och flyttade till England. Mer om det i nästa avsnitt.

Richard Hell

2006-03-26T12:38:00.000+02:00

Yeah Yeah Yeahs kommer med ett nytt album i dagarna. Skit i det och gå tillbaks till 1977 i stället och inhandla Richard Hell & Voidoids första platta ”Blank Generation”. YYY´s har gjort sitt. Ett vitalt första album som så ofta följs upp av ett platt fall. Bättre då att söka upp ursprunget, tycker i alla fall vi bakåtsträvare (jag och mina grannar).

Richard Meyers som han egentligen heter började sin karriär i Neon Boys som senare bytte namn till Television tillsammans med sin vän Tom Verlaine (Miller). Hell slutade i bandet innan Televisions första skiva ”Marquee Moon” eftersom han inte fick styra bandet på egen hand. Lite märkligt då att han sedan spelade ett tag med The Heartbreakers där Johnny Thunders var kung. När han insett att han inte fick styra här heller så bildade han fantastiska Richard Hell & The Voidoids, som gjorde två skivor. Fantastisk falsksång kryddat med säreget gitarrspel gör att första plattan ”Blank Generation” är sjukt bra. Med betoning på sjukt. Det känns dock som den är lite bortglömd, så här är ett par smakprov:

Blank Generation
Love Comes In Spurts
Time (från Destiny Street)

Nytt från Mates of State.

2006-03-25T20:08:00.000+01:00

Förra tisdagen släppte Mates of State sin nya fullängdare, Bring It Back, och vad kan bättre krydda en lördagskväll i slutet av mars än tre färska låtar från nya albumet:

Mates of State - Beautiful Dreamer
Mates of State - Think Long
Mates of State - Punchlines

Nytt från Final Fantasy.

2006-03-25T20:02:00.000+01:00

Final Fantasy har släppt en ny "7 - Young Canadian Mothers.
Den innehåller förutom covern på Joanna Newsoms "Peach, Plum, Pear" två upp-piffade låtar från debualbumet, samt en ny låt, "Spell For A Weak Heart", som gissningsvis kommer att vara första singeln från kommande fullängdaren, He Poos Clouds.

Young Canadian Mothers har enbart släppts på vinyl, men en vänlig själ har med hjälp av teknikens under digitaliserat godbitarna och de finns nu tillgänglig för nedladdning nedan:

Final Fantasy - Spell For A Weak Heart
Final Fantasy - This Is The Dream Of Emma & Cam (Upp-piffad version.)
Final Fantasy - Peach, Plum, Pear (Joanna Newsom-cover)

Och en bonuslåt, bara för er:
Grizzly Bear - Don't Ask (Final Fantasy Remix)

Jim Reid till Huskvarna.

2006-03-24T13:24:00.000+01:00

Det här är stort, mina vänner.
Jim Reid, sångare i legendariska och smått underbara Jesus and Mary Chain, kommer tillsammans med ett band bestående av Phil King (f.d. Lush), trummisen Loz Colbert (f.d. Ride) och Myzerygutz (från kanadensiska Ox.) till festivalen Popadelica i Huskvarna, som äger rum den tjugonionde april.

Ja, det är dagens sanning.

(Fatta - Lush!)

The story of electronica I

2006-03-23T10:57:00.000+01:00

Egentligen är det svårt att säga vad som kom först, electronican eller synthen. De första syntharna var ju i likhet med dåtidens datorer, enorma och svindyra. I slutet av 70-talet kom expempelvis en synth som heter Prophet och som kostade något motsvarande en ny BMW. Ryktet gick om att det fanns tre ex i Sverige. En hade Benny Andersson, en hade en skivstudio (har glömt vilken) och den sista tillhörde den Kusin Knase Knäppa ljudkonstnären Ralph Lundsten. (Sen gick det samtidigt ett rykte om att just BMWs då värstingmodell hade sålts i tre ex i Sverige. En hade Benny Andersson, en hade någon jag glömt och en hade Kungen. Kungen och Ralph har alltså något gemensamt?) I alla fall, den där synthen kunde skapa ljud man aldrig hört talas om förut. Den lär också ha varit grym på att härma befintliga instrument. Idag får man motsvarande prestanda om man köper ett ljudkort på lek och hobby. Jag tror banne mig att min ettårige sons leksakssynth inte ligger långt efter (299 kronor hos BR.)

Det fanns dock synthar redan i början av 70-talet. Band som Procol Harum, Focus och King Crimson blandade friskt gammal progg, klassiskt och rock till den äckliga sörja som sedan skulle komma att kallas symfonirock (se ELO och Yes). King Crimson hade dock så många medlemmar att det knappast märktes när en som Adrian Belew eller Robert Fripp försvann för små soloäventyr. Det här var nämligen killar som man idag kallar konstnärer. På den tiden kallades de knarkande tjuvar. Det gjorde inte dem så mycket, det var andra tider då. De hade visioner som inte gick att genomföra audioellt utan synthar. Robert Fripp träffade Brian Eno som träffade Harold Budd som träffade David Sylvian som… i och för sig nu har träffat Stina Nordenstam…

Vi backar tillbaks lite. Till 1977. I London börjar punken. Men det finns redan en annan genre som inte dött riktigt. Glamrocken med Bowie och Bolan i spetsen är inte död, än. Den har smittat av sig till NY där band som Velvet och Dolls bildas. Just Dolls är viktiga för ett nytt band som starar i England, Japan. Deras första album är en ganska glammig (och rätt dålig) platta. Sångaren (som tagit sitt namn efter Dolls Sylvain) kallar sig David Sylvian. David sneglar också inte så lite på Bryan Ferry i Roxy Music. Han bestämmer sig då för att han inte är tillräckligt tuff för att vara glammare, utan mer en Dandy som Ferry. Vilket leder bandet in i synthens romantiska skimmer. (Alltså, killen var sjutton år, är det inte gripande?) Synthscenen i London var glödhet. Men till skillnad från de flesta andra grupper blev Japan snabbt uppskattade som ett mer konstnärligt band. Deas gravlallvarliga Visions of China befäste deras nya stil. Samtidigt som konkurrenter som Ultravox mer och mer blev kommersiella. I och för sig var punken det som det snackades om och de som syntes. Men vad säger man om Midge Ure (Ultravox) som rider genom London på elefant? Det var såna sköna prylar som syntharna höll på med när det begav sig. Eller posörer som de egentligen var. Det var då en del synthare blev Nyromantiker istället (Duran Duran, Visage, Adam Ant m fl). Men många synthare blev också konstnärer. Mer om det i nästa artikel.

Livespelningar på nätet.

2006-03-22T14:24:00.000+01:00

Tänkte bara tipsa er om NPR som lägger ut ett gäng livespelningar på sin sajt då och då. Och det är inga dåliga spelningar vi pratar om. Jag skymtade bland annat en färsk Belle & Sebastian-spelning. Något som bör tilläggas är att de alltid sänder/streamar spelnignarna live när de äger rum, och sen i efterhand lägger ut dem på hemsidan. Så håll er uppdaterade om när intressanta band spelar.

Med andra ord - se till att ni har vägarna förbi.

En liten teaser (Clap Your Hands Say Yeah):
http://www.npr.org/asxfiles/asc/20060308.asclive.cyhsy.asx

Och för hela listan med spelningar:
http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=4627437

The Go! Team Live.

2006-03-20T13:05:00.000+01:00

Jag har kommit över ett par okända radioinspelningar med The Go! Team. Ett par av låtarna är faktiskt rätt svåra att få tag på, så nu har ni chansen.

The Go! Team - Huddle Formation (Live @ KCRW)
The Go! Team - Junior Kickstart (Live @ WERS)
The Go! Team - Bottle Rocket (Live @ KEXP)
The Go! Team - We Just Won't Be Defeated (Live @ KCRW)
The Go! Team - Ladyflash (Live @ KEXD)
The Go! Team - The Ice Storm (Live @ KCRW)

Första gig

2006-03-19T16:36:00.000+01:00

According to my new bible (Q - the greatest rock & pop miscellany ever!) har följande bands första spelningar sett ut ungefär så här:

U2 - Spelade på en klubb i London. Det kom nio betalande gäster.
Franz Ferdinands första gig skedde i en kompis sovrum.
Radioheads första spelning var på en kompis födelsedagsfest. (Det var 1982 och de var fortfarande tonåringar.)
REM:s första gig var på ett kristet café. (Kanske var det straxt därefter de skrev Loosing my religion?)

The kings last supper

2006-03-19T16:11:00.000+01:00

När Elvis dött hittades inte mindre än fjorton olika droger i hans kropp. Jag vet inte vad alla heter på svenska, men här är de på engelska:
Codeine, Methaqualone, Ethinamate, Barbiturates. Ok, dessa ämnen var vad obsucenten hittade "anmärkningsvärda mängder" av. Dessutom fanns spår av: Morfin, Valium; Deerol, Meperidine, Placidly samt Chloropheniramine. Med ett sådant apotek i kroppen måste man ha varit rätt kreativ i köket. Därför kommer här recpetet på The Kings last supper:

Mosa en halv banan med en gaffel.
Lägg ett lager jordnötssmör på en skiva vitt bröd.
Häll över bananmoset.
Gör en dubbelmacka med ytterligare en skiva vitt.
Nu smälter du två matskedar smör i en stekpanna. Lägg därefter ner mackan och låt den vändstekas tills den har en gyllenbrun färg.
Nu kan du äta som en kung. Jag ska nog testa redan ikväll om jag har någon banan hemma.

Kan man önska låtar på popbloggen?

2006-03-17T11:10:00.000+01:00

Visst kan man det. Ibland behöver man inte ens önska: se länk

Fösta önskningen lyckades vi uppfylla:

Mao: Gang Of Four - Damaged Goods

Västkkustskoj

2006-03-16T14:12:00.000+01:00

Här kommer ett erkänande som för en del är att jämställas med att komma ut som barnamördare eller hustrumisshandlare. Jag lyssnar på västkustrock.

Ok, är ni kvar?

Det kräver sin förklaring. Det började en gång med Totos första skiva. Den som skulle sänka hela 80-talet med sitt bombastiska synkopsymfoniska gitarrbögeri. Förvisso. Men där fanns också Georgy porgy. En låt som ensam blev någon slags brygga mellan svart soul och vit symfonipop. Sedan fanns Steely Dan. Ett band som gjort sina mästerverk under 70-talet. Vit pop med perfektionism. De jobbade mycket med musikerna som sen blev Toto. Tyvärr hade inte Toto den intellektuella kapacitet som Fagen och Becker hade. Deras sånger sa någonting. Mitt i all högteknoligisk musikapparatur lät de sin egen organiska själ genljuda rakt igenom hela produktionen. Det är skillnaden.

Faktum är att Becker/Fagen har mer gemensamt med Bukowski och Kerouac är betydligt mer samhällskritiska än vad några snoriga sjuttonåriga låtsaspunkare kan vara. Bra västkust kommer alltid ha ena benet i jazzen. Dålig västkust har ena benet i hårdrocken. Det är grundregeln.

Det kom många andra band på 80-talet som ville spela snabbt, exakt och ekvilibristiskt. Det kan de få göra om de vill. Snubbar som Steve Lukather är snubbar med bara muskler utan hjärna. Men om Lukather till exempel hade fått regi av Frank Zappa är jag säker på att något gott kunnat komma ur även den mannen. När studiomusiker får rätt vägledning kan man nämligen hitta något som är sällsynta diamanter. Dels kan de hantera sina instrument på ett sätt som vanliga popnördar inte är i närheten av, dels kan artisten som vill säga något koncentrera sig på vad han eller hon vill säga och vara trygg i ett fantastiskt kompband (back bone).

Det är inte alltid det lyckas, men numer händer ungefär en gång var femtonde år. Det är nämligen då Donald Fagen (ena halvan av Steely Dan) släpper sina soloalbum. Hans senaste, Morph the cat, har precis landat på skivdisken. Jag återkommer med en recension.
Länk

Annan västkust som inte är kattskit:
Michael McDonald
Ricki Lee Jones
Michael Franks
Jackson Browne

Radiohead till Sziget

2006-03-15T17:55:00.000+01:00

Europas största musikfestival finns i Budapest och varar mellan 10-17 augusti. Sziget heter festivalen som håller till på Óbudaön som ligger straxt norr om Ungerns huvudstad. Radiohead, Franz Ferdinand, The Hives och Morcheeba är några band som är klara. Flyger man ligger ju Budapest bra två timmar bort så…

Jonathan Richman

2006-03-13T18:52:00.001+01:00

Jonathan har gjort drygt 20 skivor sedan 1976. Ett antal samlingsplattor har också givits ut. Bl.a. Roadrunner, Roadrunner och Action Packed. Kanske något för den som funderar på att utforska en udda artist.
Under början av sin karriär låg Jonathan Richman & The Modern Lovers som bandet hette då på legendariska Beserkely records tillsammans med Greg Kihn, Rubinoos, Earth Quake och engelska Smirks som gjorde ett par singlar på den svart- gula etiketten. Den stora stjärnan på bolaget var dock Richman. Första plattan är en rå Velvet Undergruond influerad skiva som man skulle kunna att få för sig att ta med på en öde ö. Skiva #2 - Jonathan Richman and the Modern Lovers - är mer lekfull men håller sig på rätt sida gränsen. Lekfullheten tog sedan överhanden och låtar som "I´m a little dinosaur", "I´m a little aeroplane" och "Icecream man" får Jonathan att låta som Bostons svar på Stefan Demert. Det är charmigt men håller inte riktigt i längden. Resultatet blir att skiva ett på samlingen Roadrunner, Roadrunner blir en riktigt bra skiva medan cd 2 kräver att man har barnasinnet kvar.

Beserkelyåren varade dock inte så länge så för att komplettera en best of platta så passar samlingen "Action Packed" utmärkt. Den visar att han har mognat på ett väldigt hälsosamt sätt. Jonathan fortsätter att charma på sitt karaktäristiska sätt. Richman är helt enkelt Richman och visar att man kan komma långt med enkla medel och falsk skönsång. Dessutom finns fantastiska "I was dancing in a lesbian bar" med på skivan. En låt som får en att vilja göra just det…

Jonathan Richman - She Cracked

Extra för Hanna och alla andra:
Jonathan Richman - That Summer Feeling

Pete Doherty - varför?

2006-03-12T13:53:00.000+01:00

Ibland förstår jag inte.
Rockparty - som driver Hultsfredsfestivalen - propagerar för en fredlig festival utan droger, de uppmanar och lovar föräldrar att det inte är någon som helst fara att skicka sin son eller dotter på festivalen.

De är emot droger, framför allt, eller?

Då förstår jag inte hur de kan boka in Pete Doherty med band. Vad ger det för bild? Det är de, precis som övrig media runt om i världen, som finaniserar hans beroende. Hur kan de betala och bjuda in en artist som helt klart lider av ett så pass stort beroende? Och som också talar öppet om det som något underbart? Han är en stor idol bland många av dagens ungdomar i åldern fjorton till sjutton, arton, och propagerar för droganvändande. Vad sänder det ut för signaler nu när de tar dit honom? Att det lönar sig att leva på fel sida av sprutnålen? Jag förstår inte hur de tänker. Ibland måste man kunna titta lite längre, ställa lite krav och ultimatum och bortse från det faktum att han är tvåtusentalets "coola rock ´n roll bad boy" (- för det är ju så sjukt coolt med droger, eller hur.)

Låt oss sluta hyckla.
Det förekommer såväl droger och alkohol på en musikfestival, och Hultsfred är inget undantag. Verkligen inte. Långt ifrån.

Jag menar, kommer de att muddra honom på droger? Kommer Polisen att möta upp honom på flygplatsen för att se vad han för med sig in i landet? Och vad händer backstage? Alla som är någorlunda funtade förstår att herr Doherty med största sannolikhet kommer att använda droger under sitt besök på Hultsfred. Men då är det helt plötsligt ok, så länge han sjunger sina sånger?

Jag kan tänka mig att Rockparty-gruppen skulle svara något i stil med, "Nej, men vi måste ge honom en chans och inte döma honom efter vad han gjort tidigare i livet eller hans drogberoende", som om han vore rullstolsbunden eller något. Som om det vore att diskriminera honom annars. Han har valt det själv. Han har fått många, många chanser. Och han har fastnat på oroväckande många bilder det senaste året, va?

Jag har helt ärligt mött yngre människor som påstår att de ska försöka vara påtända när de ser honom i sommar;
"det ger en mer äkta känsla."

Que?

Jag har aldrig haft någon så kallad "soft spot" för denna man.

Han är otroligt löjlig.

Seriöst, trivs han med att se nyvaken ut dygnet runt? Och alla som avgudar honom. Det måste vara något djupt, sittande fel på en person som avgudar någon som dygnet runt ser ut som en bedövad koala och lider av ett svårt, svårt missbruk. Men det är väl så, han lever på sin "bad boy"-image. Men hallå, bad boy? Om det är någon som jag skulle vilja möta i en mörk gränd i London en natt, så är det väl just Pete Doherty. Han ser otroligt ofarlig ut. Som ett apatiskt, förrymt djur från Zoo.

Ha en bra söndag allihopa.
Du också, Pete. Du kan landa nu.

Graham Coxon och jag.

2006-03-11T11:25:00.000+01:00

Jag vet inte om Graham någonsin har reflekterat över att hans namn kan uttalas "Cock-son" om man verkligen försöker, men i vilket fall som helst så får vi en försmak på ett kommande album (?) i och med en ny låt som jag kommit över:

Graham Coxon - You Always Let Me Down

(Om någon har information om ett kommande album finns det en söt "Kommentarer"-länk efter detta inlägg.)

En bra nyhet för vissa:
Nästa vecka kommer en "Popterapi #5."
Jag kan liksom inte hålla mig.
Så håll utkik.

Nya Yeah Yeah Yeahs-låtar.

2006-03-11T11:17:00.000+01:00

Jag har på sistone märkt att nästan samtliga låtar från Yeah Yeah Yeahs kommande album har läckt ut. Såklart. Men eftersom det är lördag och Björn Kjellman sjunger i Melodifestivalen ikväll ska jag kittla er lite med fem låtar från nya albumet, "Show Your Bones", som blir YYY's andra fullängdare.

Yeah Yeah Yeahs - Cheated Hearts
Yeah Yeah Yeahs - Fancy
Yeah Yeah Yeahs - Phenomena
Yeah Yeah Yeahs - Turn Into
Yeah Yeah Yeahs - The Sweets

Nya CYHSY-låtar.

2006-03-11T11:03:00.000+01:00

Ja, rubriken stämmer.
Jag har ett par nya Clap Your Hands Say Yeah-låtar att dela med mig av.

Den ena, nedan, är ett filmklipp från när de spelade hos David Letterman för ett tag sedan. Bara att klicka och njuta.

CYHSY - Is This Love? (Live, David Letterman)

Och den andra låten är väl inte jätteny egentligen,"Cigarettes", men de framförde den akustiskt på BBC nyligen. Och det är är riktigt bra kvalitet!

CYHSY - Cigarettes

Finns det fler?

2006-03-10T06:45:00.000+01:00

Popbloggen är en blogg om pop. Finns det fler?
Klicka gärna på kommentar länken nedan och lägg in en länk till andra bloggar som bl.a. innehåller pop och rock.

American movies

2006-03-07T09:19:00.000+01:00

De flesta kultursnobbar brukar vara av slentrianåsikten att amerikansk film är lika med skit. Filmelitister hävdar ofta att kvalitetsfilm är lika med en film från Vietnam om en riskokerska vardag, alternativt en musikal om pingviner. Det är dags att ändra på den åsikten nu. Med risk för att sticka ut hakan vill jag härmed kasta en in brandfackla. Amerikansk film har aldrig mått bättre. Amerikansk film är bland det bästa och mest intressant just nu.

What häppened? "It was 20 years ago today." Det kan ha varit Short cuts, men jag är inte säker. Långsamt långsamt har vi presenterats för det ena guldkornet efter det andra. Små billiga filmer där en historia har återberättats av fantastiska skådespelare. Bara sista åren har vi fått pärlor som Sideways och Lost in translation. Egentligen är det en come back vi ser. Roadmoavies är back in style.

Inom musiken har ju indie gått till Indie. Det vill säga en subkultur har gått och blivit vuxen. Independent film är så stor nu att de som vill vara oberoende verkligen får försöka hitta något helt annat. Lite som Kent, fyra stelopererade popnördar med gotiska dagbokstexter blir störst i Sverige. Vem hade gissat det för tio år sen? Oberoende då, kommersiellt gångbara idag. Inget fel i det. Desto skönare att konstatera att amerikansk film återigen är kvalitetssäkrad.

PS Och ni som genast slänger er över mentometerknapparna för att förfasa er över Hollywood, tänk efter igen. Det som kallades Hollywood är sedan länge globaliserat. Sagan om ringen är en ren Nya Zeeländsk produktion, King Kong likaså. Arnold må vara guvernör, men han är Österrikare. Det enda som egentligen görs i Hollywood är en och annan specialeffekt och några bilkrascher, men det kan vi kanske bjuda på?

Några sköna indie-filmtips:

Capote - Min favoritskådis, Phili Seymore Hoffman gör sitt livs prestation. Värd varenda Oscar i en avskalad film.

Broken Flowers - Bill Murray får ett anonymt brev som berättar att han har en son. Han bestämmer sig för att söka upp sina x-flickvänner och snoa lite. Skön road movie.

Lost in Translation - Bill Murray blir akterseglad med en snygg ung tjej i det hippaste Tokyo.

Sideways - Till och med en gammal buskisskådis som Paul Giamatti levererar drama. Två gubbar ska göra en sista ungkarlsresa ihop och testar en hel del viner på vägen.

Shopgirl - För att citera Kramer i Seinfeldt:
- Is it a good movie?
- Is it a good movie? Oh yes, it went straight to video.
Steve Martin gör för första gången en film där han inte snubblar på bananskal. Här spelar han en äldre gentleman som uppvaktar den superba Claire Danes. Ett handskbiträde som äter antidepressiva.

Golden Oldies I

2006-03-05T17:42:00.000+01:00

Förr betydde ”Golden Oldies” att musiken var utgiven på 50 och 60- talet. Nu kan man väl t.o.m. säga att en skiva från 90- talet ingår i begreppet. Detta kommer att vara ett återkommande tema på popbloggen, med lite länkar till gamla fina låtar och gammaldags musik. Denna gång med endast ”videos” (har man halvtaskig lina rekommenderas att pausa och ”buffra” innan man klickar på play):

Velvet Underground – Sunday Morning
The Specials - Gangsters
Elvis Costello – Pump It Up
Iggy Pop –Sixteen
The Temptations – Papa Was A Rolling Stone
Stiff Little Fingers- Gotta Gettaway
The Barracudas –Summer Fun
Television – Foxhole
The Stone Roses – Fools Gold
The Standells – Dirty Water
The Only Ones – Another Girl Another Planet
The Undertones – Here Comes The Summer
XTC – Dear God
XTC – Making Planes For Nigel
The Jam – A Town Called Malice
Joe Tex – Skinny Legs And All
999 – Emergency
Cramps – Garbageman
Radiohead – Karma Police
The Monochrome Set – Jacobs Ladder
Blondie – Hanging On The Telephone
The Clash – Tommy Gun
The Kinks -Waterloo Sunset

Man kan väl säga att en del låtar gör sig bättre utan bild och att curlingtjejerna borde titta lite extra på Standells video.

På väg till jobbet köper jag ingen kopp kaffe…

2006-03-03T18:27:00.000+01:00

En macka på morgonen hemma får räcka, men ingen kopp kaffe. Går förbi både 7/11 och pressbyrån, men ingen kopp kaffe. Väl framme på får jag min då vansinnigt efterlängtade kopp. Den smakar fantastiskt gott. Ett knep som får mig att t.o.m. att längta till jobbet. Men poängen är ändå hur den där koppen smakar. Hade jag smådruckit på vägen hade den varit hyfsat god.

Det är det som är internets förbannelse.

Att hitta bra ny musik (se t.ex. popterapin) är dess välsignelse. Men när man hittat ett intressant band, letar man och letar, efter mer och mer. Till slut har man samlat gruppens inspelningar till en mapp på hårddisken. När det väl albumet kommer, köper man det med höga förväntningar. Problemet är bara att man redan hört det mesta och framför allt det bästa från plattan. Man studsar inte längre av glädje, sparkar inte på mattkanten. I stället lyssnar man på en skiva som egentligen är riktigt bra, medan man diskar och ställer in den bland dom andra bortglömda albumen i hyllan. När man diskat klart sätter man sig vid datorn och letar efter ny bra musik. Det är visserligen en kick att hitta något nytt, men det blir inget att längta efter när man väl hittat det man söker. Bara småskvättar på vägen…

Länge leve svensk pappersindustri!

2006-03-01T18:43:00.000+01:00

Det stora problemet med cd skivor är fodralen. Det är inte bara så att jag starkt ogillar plastfodralen, jag hatar dem. En stor svensk papperskonsern vill i likhet med mig byta ut de där vidriga plastfodralen mot en pappaersvariant. En maskin som spottar ut 70 stycken fodral i minuten är framtagen, men skivindustrin tvekar. Vad är det att tveka om? Kom igen nu!!

Popäventyr: New York.

2006-03-01T14:31:00.000+01:00

Visste ni att Clap Your Hands Say Yeah! tog sitt bandnamn från väggen på bilden ovan?

Men nu till det riktiga äventyret.

Resa till New York?
Då är det verkligen dags att klappa häderna.
Enligt en av deltagarna i SVT:s omdiskuterade politikersåpa, "Toppkandidaterna", ska det tydligen finnas "helfräcka amerikanske flatklubbar där", men jag kan även meddela att det finns mer än så.
Mycket mer än så.
Speciellt i pop-väg.

Det är här jag själv upptäcker det mesta som rymmer min röda, digitala musikspelare. New York - och hela amerikats - popscen är så otroligt underskattad ibland. Här kan det gro guldkorn i två, tre år utan att de växer till sig någon annanstans än just i - New York.

Jag vill även påstå att Norge närmar sig U.S.A på den fronten. Men låt oss lämna Skandinavien för en stund.

Jag har tänkt att lista ett par klubbar och vad de har att erbjuda i musikväg under våren. Glöm nu inte att New York är rätt stort. Det kan skilja många minuter lokaltrafik mellan de olika dansgolven. Det sträcker sig fina popskrymslen ända från Manhattan ut till Brooklyn. Så, här är ett litet, litet, litet axplock av bra klubbar att besöka när ens helamerikanska Budweiser-öl har satt sig i blodet och danshumöret är på topp.

Den bästa och kanske mest välkända klubben är nog The Mercury Lounge.
Mercury Lounge är alltså att rekommendera, framför allt för att Test Icicles, Five 'O Clock Heroes, Guillemots, Envelopes, The Mugs, The Zutons, Amusement Parks On Fire, The Spinto Band och I Still Love You But I've Chosen Darkness (en av undertecknads stora favoriter) spelar där under den kommande månaden, Mars.

Southpaw, Brooklyn, New York.
Jag har inte lika stor koll på vad för band som brukar gästa Southpaw, men så vitt jag vet kommer både Art Brut och Arab Strap att spela där under våren.

Pianos NYC, Ludlow Street, New York.
Pianos bjuder in band från hela världen. På schemat finner du band från såväl Grekland, Sverige och Australien. Bland annat bjuds det under mars månad på band som The Figurines, Eagle*Seagull, Goldrush, Boatzz (ex-Ambulance Ltd.) och Bishop Allen.

Rothko, Lower East Side, New York.
Under mars månad bjuder Rothko på band som Say Hi To Your Mom (en av undertecknads stora favoriter), The Head-Set, Amusement Parks On Fire, The Prototypes och The Figurines.

Northsix, Brooklyn, New York.
Ännu en Brooklyn-klubb. Under mars månad kan man passa på att se The Rogers Sisters, Test Icicles, Swearing At Motorists, The Go! Team, I Love You But I've Chosen Darkness och Duran Duran Duran spela ute i förorten.

Bowery Ballroom, New York.
Bower Ballroom är en del av Bowery Presents-konceptet. Och här bjuds det på bäst spelningar under våren, och nu närmast i mars. På schemat finner du ett helt drös av artister, som ofMontreal, The Subways, The Wedding Present, The Hellacopters, Hot Chip, The Datsuns, Asobi Seksu, The Go! Team, The Rakes, The Ark, Jozé González och Snow Patrol.
Det bådar gott.

Sin-é, Stanton, New York.
Under våren har det redan bjudits på personliga favoriter som Honeyhander och The Apparitions, och under mars månad bjuds det på Get Him Eat Him ("Get Him Eat Him has played shows with Karate, The Wrens, The Arcade Fire, The Constantines, Black Dice, and The Walkmen.") , Syd Matters och en hel del annat. Den trettonde mars har de även en specialkväll; "And from Finland..." med enbart finska band, som namnet så snällt indikerar. Disco Ensemble bland andra, som även spelar på sommarens Roskilde-festival.

Webster Hall, New York.
På Webster Hall, som är en del av Bowery Presents som har ett par olika venues runt om i New York, bjuds det på en hel del välkända namn under mars månad. På schemat finner man Nada Surf, Silver Jews, Metric, Arctic Monkeys, Magic Numbers, Richard Ashcroft, Editors, Flaming Lips bland annat.

Knitting Factory, New York.
Under mars månad bjuds det bland annat på Oxford Collapse, The Brakes, Camera Obscura och våra svenska hjärtan Love Is All. Helt klart värt att kolla in!

Nu finns det såklart ett helt härke med klubbar kvar att nämna, men då skulle jag behöva sitta vid tangenterna hela kvällen (- och därmed missa drabbningen Irland-Sverige på Landsdowne Road i Dublin ikväll, och det går jag inte med på.)

Så håll till godo. Så länge. Jag lär återkomma på ämnet.

Eg & Alice

2006-03-01T14:13:00.000+01:00

För en vighet sedan fanns inte Max Martin eller Dennis Pop. Unders större delen av 80-talet dominerades listorna av en låtskrivartrio som hette Stock-Aitken-Waterman. De försåg i stort sett alla artister med melodier. I slutet av 80-talet kom så vågen med pojkband. S-A-W försökte satsa på ett band som hette Brother beyond. Frontfiguren i bandet heter Eg White. I vilket fall blev framgången för pojkbandet måttlig. Tur var väl det för Eg hoppade av och bestämde sig för att göra något annat.

På en klubb i London träffade han så Alice Temple och ljuv musik så att säga uppstod. De kallade sig helt enkelt Eg & Alice och deras enda album släpptes 1991. Av någon anledning som är oklar ville dock inte bandet ställa upp på promotionturnéer eller andra jippon. Det var synd då låtar som Indian och Doesn´t mean that much to me letade sig ganska högt på listorna ändå.

Musiken är en makalös blandning av enkel gitarrbaserad pop, lite soultouch med gospelinfluenser samt lite indiespöken innan indie var uppfunnet. Alla låtar är otroligt bra och det här är en av mina absoluta favoritalbum of alla time. Jag återvänder ofta till just den här skivan, 24 years of hunger, som den heter.

Eg & Alice gick skilda vägar efter den skivan. Men 1996 släppte Eg till slut sitt soloalbum, Turn me on, Im a rocket man. Producerad av ingen mindre än Phil Ramone. På den plattan har han även den goda smaken att göra en cover av en annan personlig favoritsång, Jellyfish gamla Stay home. Skivan är i övrigt bra, men inte skitbra...

Eg gjorde 1992 ett samarbete med en isländska som heter Emiliana Torrini som lär vara spännande. Alice gjorde en soloplatta. Men vad de gjort efter Millenieskiftet är höljt i dunkel. Kan tänka mig att Eg är hemmapappa och desperat söker efter det perfekta pannkaksreceptet medan Alice jobbar på en webbyrå. Eller nåt. De verkar vara såna.

Leta upp deras debutalbum 24 years of hunger och ni har en vän för livet.

Catastrophes.

2006-02-28T20:19:00.000+01:00

På begäran har jag letat upp en något så när officiell sida för det norska och smått underbara bandet, Catastrophes. Det är ingen riktig hemsida, utan de har en egen liten sektion på någon norsk demobandscommunity, och där kan man se både turnéplan, bilder, kontaktuppgifter, nyheter, biografi och annat småsexigt.

Så när ni ändå är där kan ni ju leta upp andra musikaliska sockerpiller. Hittar ni något värt att lyssna på är jag idel öra.

Så. På scen - Catastrophes:
http://www11.nrk.no/urort/user/?id=31694

Primavera Sound ´06

2006-02-28T12:51:00.000+01:00

Jag vill bara ta tillfället i akt och tipsa er om Europas kanske mest spännande pop/rock/electro-festival there is. I Barcelona, Spanien. De har, år efter år, den mest intressanta line-up:en av samtliga festivaler runt om i Europa. Förra året tänkte jag, att inget, inget kan slå årets line-up. Där till exempel Gang Of Four toppade min "Must see"-lista.

Men det verkar som att detta år inte tänker bli sämre.
Dinosaur Jr, Sleater-Kinney, Television Personalities, Centro-Matic, Stereolab, Yeah Yeah Yeahs, Final Fantasy, Violent Femmes (!), Flaming Lips och så vår svenska Sony-sponsrade Jozé González.
Med flera.

Mer information och årets line-up, hittills:
http://www.primaverasound.com/?pagina=cartel&idioma=en

Vi ses nog där, skulle jag tro.
(Synd bara att inte Festivalbussen kör dit i år heller.
Men det finns ju flyg.)

3 små saker i vardagen

2006-02-27T09:56:00.000+01:00

Soundtracket till filmen Broken Flowers. Åh, inledningen. Det är så vackert. Och så den etiopiske grannen som bränner groovy blandskivor till grannen. Det här är Jim Jarmusch i sitt esse. (Se gärna om Down by law när du ändå är inne i tänket. Stor fin humor. Och Marvin Gaye helt plötsligt. Genialt.
Efter OS-guldet. Ja, det i hockey alltså. Efter matchen gjorde Sportredaktionen som ett litet collage med Tre kronors mål. Allt till tonerna av Air "Kelly watch the stars". En av mina absoluta favoritlåtar. Tårarna var inte långt borta. Åh så vackert.
Min MP3-spelare är helbrägda. I-river har bytt hårddisk och trimmat den lite. Jag invigde den med att tanka in en hel James Brown-box. JB må vara kungen, men fyra CD blir i mastigaste laget även för mig. Men spelaren funketerar. Nu ska här skapas spellistor igen

Spelade dom September Gurls?

2006-02-25T12:22:00.000+01:00

Undrade Jois. Här är beviset.

Guns N`roses återförenas

2006-02-24T09:48:00.000+01:00

Skivbolagen har ju gnällt i en herrans massa år över hur dyrt det är att producera skivor och att vi konsumenter inte fattar det. Därav skivpriserna. Sen kan man fundera på om man verkligen ska slanta upp hundra millar i förskott till Mariah Carey innan hennes plattor ens är inspelade?

Man kan också tycka att en skiva med säg Madonna kanske då får kosta 300 spänn. Fansen lär ju handla i alla fall. Däremot skulle man kunna tänka sig att Lisa Ekdals nya platta rimligen borde kosta 20 spänn, då hon med all säkerhet kostat skivbolaget ett plektrum och en sallad från Hermans lilla gröna.

However, en man som ensam håller på att haverera hela skivindustrin är Axl Rose. Han har under en tioårsperiod arbetat på ett soloalbum han inte riktigt är nöjd med. Rykten säger att han spelat in hundratals låtar men att ingen är riktigt bra. Det tycker hans skivbolag är värt. De har nämligen glatt betalat flera hundra miljoner kronor i förskott för plattan.

Tydligen har de tröttnat på att vänta för nu har det hänt. Guns N`Roses återförenas på en musikfest i England i början på Juni. Detta är kanske den enskilt störtsta musikhändelsen på väldigt många år. Av alla töntiga hårdrocksband är Roses de enda som tar sitt skit på allvar. (Se där en liten brandfackla som säkert väcker diskussionsforumet till liv igen...)

http://www.downloadfestival.co.uk/lineup/index.asp

James Brown

2006-02-21T15:49:00.000+01:00

The Original Gangsta. The Godfather. The hardest working man in show biz. Hade inte James Brown funnits hade Prince förmodligen döpt sig själv till King istället. Nu fanns Brown så Prince fick nöja sig med att vara just Kronprins. James Brown är ett av musikens absolut starkaste varumärken. Någonsin.

Egentligen började det som så många andra gånger en ren slump. Han föddes till ett miserabelt liv i den amerikanska södern. Redan som liten (på 50-talet) åkte James dit för inbrott och småbus. Eftersom han var för ung för att sitta inne fick han bli fosterbarn hemma hos familjen Byrd. Familjen hade en son, Bobby, som hade ett band. De lät James ta micken och sen hände det grejor. Bobby och James kikade lite på den svarta musiken som fanns då. Det var inte soul, det var inte rock, det var en lite snällare variant mittemellan som kallades Rythm and blues. R´n b. (Den tidens R´n b har egentligen väldigt lite med det vi känner som R´n b idag. Den enda likheten är nog egentligen att det övervägande svarta artister som ägnar sig åt den.) Under 50-talets USA hade man separata topplistor för ”svart” musik. Det var en väldigt snäll musik som frontades av välkammade afroamerikaner som försökte leka vita i cardigans och klänningar a la Supremes ungefär. James Browns första plattor blev aldrig någon succé på den marknaden. Inte för att han var en vandrande katastrof utan för att han försökte smälta in som just en mjäkig vattenkammad R´n b sångare i cardigan eller kostym. Kort sagt, han var inte sig själv.

Live var en helt annan femma. James konserter blev snabbt berömda (ökända) på grund av att han gav allt på scenen. Han dansade som furie och rörde sig som en katt. Han sång blev inte sällan rena väckelsemöten som inte lämnade någon oberörd. Han måste helt enkelt ses. Det var det här kultryktet som också gjorde att många vita människor för första gången vågade sätta sin fot i Harlem.

James B var perfektionist på sitt sätt, han visste hur det skulle låta. I mitten på 60-talet hade han tillsammans med sin vapendragare Bobby Byrd satt ihop ett kompetent band som leddes av en viss Maceo Parker. Låtarna började mer och mer anta formen av... funk. I alla fall en snabbare soul och med stötigare blåsare än man hört tidigare. Han fick också några hit med låtar som It´s a mans mans world.

1965 hade han hittat hem. Papa got a brand new bag var kanske den stötigaste soul som någon hade hört och James showade som ingen annan. Hans danssteg var också något helt nytt. James Brown blev ett fenomen. Som det geni han var kunde han inte nöja sig med sin nya stötsoul. Han började experiementera med bandet i långa jam sessions (får långa tyckte många). Han ville ha ett sexigare, svettigare och råare sound än någon annan gjort förut. Hans band var inte helt med på noterna längre. James sket i det och skaffade sig ett nytt band. Nu hittade han två killar som verkligen ville lira samma som James. Bröderna Catfish och Bootsy Collins. Det var bara ett problem. Det blev för många stjärnor på samma scen. Samarbetet funkade inte utan bröderna Collins fortsatte att skriva egen musikhistoria genom att bilda bandet Parliament Funkadelic. De fick äntligen klä ut sig till hallikar från rymden och uppfann något som kom att kallas P-funk (en förkortning av bandnamnet helt enkelt).

James höjdpunkt kom i början av 70-talet. Dels fick han tillbaks sitt gamla band mot den lilla eftergiften att Maceo Parker fick ha sitt band vid sidan av. (Maceo och James är lite som Dr Dre och Snoopy Dog.) Det fick han, om de döpte sig till JB´s. (Och Prince skapade The New Power generation) James visste en annan sak också. Sex säljer. Han var inte intresserad av några helylletjejer i kören. Han ville ha riktigt heta brudar som inte vek en millimeter. Han ville ha starka kvinnor med livserfarenhet. Som visste vad de sjöng om. Han uppfostrade ett gäng fantastiska sångerskor som sen med varierande framgång gjort solokarriärer. (Prince gjorde likadant.) Lyn Collins (R.I.P), Yvonne Fair, Vicki Anderson (vars dotter tillsammans med Bobby Byrd, Carlene Anderson, sjöng i Young diciples och Brand New Heavies) för att nämna några. Men mer om de tjejerna en annan gång.

James var inte dum. I början av 70-talet hade hela den här grejen med segregation och svarta pantrar kulminerat. James Brown brydde sig. Hela hans väsen andades ”Im black and Im proud”. Jag inbillar mig någonstans att James kanske inte ens tänkte på att segregering existerade, som att han inte såg skylten White only. Jag inbillar mig att om James satte sig på de vitas del av bussen så satte sig de vita någon annanstans. Sån var han. När womens liberation kom på tapeten överlät han till sina körtjejer att kliva fram och sjunga om relationer och jämlikhet. Många texter var dessutom så sexuellt frispråkiga att öronen kunde trilla av om man inte var försiktig.

I mitten av 70-talet hade den svarta rörelsen kommit en bit på väg. Ok, det var fortfarande den svart skådisen som blev skjuten först i alla filmer. Men nu fick i alla fall svarta vara med på film. Deras musik var fortfarande segregerad till en egen topplista, men fick i alla fall radiotid. En hel del av det här får man nog tillskriva Elvis, som ”byggde broar” genom att göra svart musik till sin. Men samtidigt, som i ett paralelluniversum, körde de svarta sitt eget race. En helt svart industri kom att göra till exempel film med enbart svarta skådisar. Lite i revanchsyfte kanske? Blaxploitation kom en filmgenre att kallas. Ofta var det en ganska banal deckarhistoria (t ex Shaft, Foxy Brown eller Coffy). Men hjälten var en svart kille. Filmerna utspelade sig i ghetton så de flesta svarta kände igen sig i sin vardag. Musiken var precis den typ av snabba soul och lätta funk som Brown hade skapat. Filmerna skapades och sågs av svarta, men ignorerades av resten av världen. Vilket gjorde att filmerna aldig cencurerades eller direkt marknadsanpassades. Mycket naket blev det. Och mycket våld i skumma gränder med hallikar och droglangare. Ungefär som världen såg ut från insidan av Harlem. Och hur mycket James ändå ville (vill dom inte alltid det?) behålla sina rötter som den där enkla killen från gatan (Im just Jenny from the block?) kunde hans storhetsvansinne inte hålla honom från att kalla sig The Black Ceacar. Och i likhet med många andra genier utan gränser gick han hårt på drogerna. Som vid den här tiden fanns överallt. Vissa påstår att många av de sista plattorna spelades in av JB´s medan James själv var i dimman på någon lokal bordell. När sångpåläggen skulle göras fick de lura honom till studion.

J.B. överlevde aldrig discon. Förmodligen var han i ett för dåligt skick. Han var tidigare känd för att ha stenkoll på trender i allt. Över en natt exploderade hela världen till tonerna av I will survive. Varenda vit medklass Janne Banan struttade plötsligt till svart musik. Även till James gamla låtar. Men James försökte inte ens göra disco. Han knarkade mest. Jo, i likhet med Aretha (se sep. artikel) var han också med i Blues Brothers -80. Som en hårt jobbande präst. Och i likhet med Aretha skulle 80-talet innebära hans återkomst. Men inte som sångare. Nej, det var de första hiphop-artisterna som hade upptäckt samplern. James Brown (eller snarare JB´s) är förmodligen fortfarande världens mest söndersamplade artist. Och med Hiphopen började hela raskampen om igen. Och vet man inte bättre så vet man inte heller att Snoopy Dog är gift med Bootsy Collins dotter. James Brown själv har nyligen avtjänat ett längre fängelsestraff efter att ha viftat med en pistol i nyllet på en polis som försökte ta det kokain han hade i handskfacket. Numera ägnar han sig mest åt att spela rollen/myten om sig själv som inhoppare i diverse filmroller. The Original Gangsta. Huvudrollen som så många unga hiphopare så gärna skulle vilja ha.

Plattor att tjacka då? James Brown var en singelkille. De låtar han satsade på, satsade han på. Det blev en del hits genom åren. En typisk JB-platta är en hit och fem tio mer eller mindre maratonfunkjams. Najs om man är på det humöret. Det finns naturligtvis en mindre armada av samlingsskivor. Nästan alla av rätt blandad kvalitet. Men jag ska tipsa om fyra plattor som räcker rätt långt.

The payback – 1973. - En fullängdare med Brown på tårna.
James Brown´s funky people pt I, II & III – En bra mix av gästartister, jam och hits.
Godfather of soul – 2003 – Alla stora hittarna.
James Browns original funky Divas 1998 – Alla de där goa körtjejernas låtar.

Big Star, Kägelbanan 19/2-06

2006-02-20T12:41:00.000+01:00

Tack vare Kjell Alinge och Janne Forsells radio program ”Hemma Hos” har jag lyssnat på Big Star sedan 1974. Med en mikrofon i högsta beredskap riktad mot radion spelade jag in "Oh my soul", som storebror letade febrilt efter i Stockholms skivaffärer utan lyckat resultat. Exemplaret av "Radio City" som han köpte via postorder direkt från USA finns nu i min skivsamling. Den skivan och "Sister Lovers" håller jag fortfarande som riktigt stora klassiker, så när det nu var dags för Alex Chilton och Jody Stevens att kalla sig för Big Star igen blev jag både rädd och glad. Det gick dock ganska bra. Det blir väl ingen klassiker av nya skivan "In Space" men den fick plats bland förra årets fem bästa plattor.
De andra ursprungsmedlemmarna är Chris Bell som dog i en bilolycka 1978 och Andy Hummel som inte kunde komma för att han inte fick någon kattvakt. Uppsättningen som kom till Sverige och Kägelbanan igår var den samma som på ”Sister Lovers/ Third Album” d.v.s. Alex Chilton och trummisen Jody Stevens med hjälp av John Auer och Ken Stringfellow från The Posies. Man kan bli nervös för mindre. Men inledningen av konserten är riktigt bra. ”In the Street” som Cheap Trick har pulvriserat och använt till en amerikansk humorserie inleder och följs av flera stänkare från första skivan (# 1 record). Bäst för dagen är dock ”September Gurls” och ”Thank You Friends”. Nya materialet fungerar ganska bra, men avslutningen är helt poänglös. Känslan när man lämnar lokalen blir därmed ganska intetsägande. Några magiska minuter blev det i alla fall och så jag kan ju säga att jag har sett dom. Det var väl därför jag var där…