Årets första bland-CD

Den gjorde jag i natt. Trots att jag borde sova. Men jag har en kompis som är sjuk och behöver tröst. Jag tänkte göra en trösterik CD. Så då gjorde jag det. När skulle jag annars ha gjort den? Man får stjäla av sin sömn ibland. Här är i alla fall resultatet:

01. How little we need to be happy – David Sylvian

Ibland skäms jag over alla saker som jag äger. Ibland tröstar jag mig med att jag i alla fall använder mina saker ofta, och att många som har många saker bara äger dem för syns skull. Det gör mig kanske till en bättre människa än de, men det räcker inte. Ibland vill jag inte äga någonting. Men jag vet att om jag inte ägde någonting skulle mitt medvetande direkt sätta igång med att vilja ha en massa saker som jag behöver. Jag måste sluta att ge mig själv ångest för att jag äger saker.

02. Live tomorrow – Laleh

I know we could live tomorrow - But I live today. Man vet ju aldrig så det gäller att passa på.

03. Here comes the sun again – M Ward

Picking just one M. Ward song from Transistor Radio to write about is like picking out just one box of cereal at the grocery: there are just so many good ones. But "Here Comes the Sun Again," Ward's tribute to George Harrison, stands out for all its earnest and endearing sweetness. This track has elements of Harrison's own "Here Comes the Sun"; in fact, you'll find a directly stolen, crackly acoustic guitar melody from the original, but this is Ward's song--his delightful tribute to a beloved icon. It's hard not to hit "repeat," because you'll keep feeling the warmth of this one.

04. Music for a found harmonium – Penguin Café Orchestra

PCO är gamla husgudar för mig. En mycket märklig gupp. En slags strängmusik från en annan planet. Sååå före sin tid på 80-talet. Så samtid under 90-talet och så passé runt millenieskiftet. Jag hade många av deras skivor på vinyl. När min grammofon gick sönder flyttade jag ner lp-skivorna i förrådet. 10 år senare fanns de på CD och nu låter de fint igen. Nästan klassiskt redan?

05. When it falls – Zero7

Zero7 är en elektronisk duo som hyr in studiomusiker och gör musik som de själva vill att musik ska låta som. Det blir vackert och nästan sterilt. Som ett övergivet sjukhus.

06. Röyksopps night out – Röyksopp

Jag tror att de är islänningar. Eller norrmän. Och de är som Zero7 fast tvärtom. Kanske som att ha fest på ett sjukhus?

07. You cant blame it on anybody – Phoenix

Vissa saker funkar bara inte och då spelar det ingen roll vem eller vad man skyller på.

08. Wonderful world – David Sylvian & Nine horses

It’s a day full of dreams It’s a dream of a day And the joy that it brings Nearly sweeps her away
It’s a wonderful world As the buildings fall down And you quicken your step ‘til your feet leave the ground
And you’re soaring above All the sorrow below And you’re falling in love With those you don’t know

09. Nature boy – David Bowie & Massive

Du kanske minns George Benson? Han hade en hit med den här sången i början av 70-talet. Han som skrev den var en hippie från San Fransisco. Han tog pengarna och har aldrig hörts av efter det. Här kommer sången tillbaka i morgondagens tappning. Bowie har aldrig varit så ung och Massive är alltid Massive. De överträffar sig själva i det mörkaste komp de någonsin presterat. Rått och vackert. Och var hittar man den här sången? Jo, den finns bara på ett enda album. Nämligen soundtracket till filmen Mouline Rogue. Det känns kanske knäppt, men den här låten har ingenting med den filmen att göra. Jag är bara glad att jag har den.

10. Song for no one – Ricki Lee Jones

Jag såg Ricki Lee på Skeppsholmen för ett par somrar sen. Hon är inte bara gammal nu, hon är rätt så rund också. Tänk, hon som en gång var sinnebilden av en sval brud med en cigarett i ett munstycke lutad mot en flygel i en takvåning i New York. Det gör ändå ingenting. Som vanligt tar hon en sång, vilken som helst, och gör till sin egen. Och om man blundar så är det inte en tjock bullmamma som sjunger utan man befinner sig i den där takvåningen.

11. Amhran na paise (song of the passion) - Hector Zazou feat katie mcmahon

Den gode Hector är en slags musikens globetrotter. Han spelar lite allt möjligt själv, men framför allt är han en konstnär och musiken är hans pensel. Tidigare har har han med olika vokalister tonsatt Nordsjön, han har låtit franska skådisar recitera Rimbaud och tonsatt det och han har skrivit ett ode till Las Vegas. Här ger han sig på keltisk passionsmusik - svidande vackert.

12. Snow borne sorrow – David Sylvian & Nine horses

Jag upptäckte själv att det blev rätt mycket David här. Kanske fanns det en altruism i det?

13. Oh, foolish heart – Tom Verlaine

Tom Verlaine har gjort en av de bästa konserter jag sett. Det var på Mondon i Göteborg -85. På natten efter att Stones hade spelat på Ullevi. Bosse och jag var där och det var magiskt. Han gjorde fem extranummer efter de första två extranumren. Sen tände de i taken och startade discomusiken. Ingen ville gå hem Vi stod kvar och applåderade och efter kanske en halvtimme kom han ut igen och de släckte i taket igen. (Åh, Gud va jag ljuger. Jag kommer inte ihåg vad stället hette och hur många extranummer det var. Men det var många...)

14. Aerial – Kate Bush

Såklart minns du Kate. Nu har hon gjort comeback. Det tycker jag är fint.

15. Face of Appalachia – Valerie Carter

Däremot minns du kanske inte Valerie? Men det borde du göra. Hon körade på nästan alla skivor under min uppväxt. Jackson Browne, Michael Franks, en massa andra också. Fin röst.

16. Sentimantal walk – Vladimir Cosma

Och den där nattpromenaden i Paris som de gör i filmen Diva, den glömmer jag aldrig. Jag har köpt filmen på DVD faktiskt och det är fortfarande snyggt.

Livet är som chokladkartong, fullt av överraskningar – Forrest Gumps mamma