The story of electronica II

Det fanns två skolor av konstmusik under 70-talet. Naturligtvis fanns den tyska strama skolan. Främst sprungen ur det industriella Düsseldorf. De klassiskt skolade Florian Schneider och Ralph Hütter bildade då Kraftwerk. De hade ett förflutet i Tangerine Dream respektive CAN. Två symfoniska band, bägge med mer karakteristiska ambientfinluenser. I Kraftwerk fick de möjlighet att närma sig popen i och med att man nu fick tillgång till trummaskin. De monotona och statiska trumrytmerna bildade ett distinkt post-industriellt sound med vad man kan inbilla sig i alla fall, typiskt tyska förtecken.

Redan 74 fick de sitt första internationella genombrott med plattan Autobahn. En platta som låter som den heter. Kraftwerk fortsatte sedan att utvecklas i takt med att synthar och teknik utvecklades. Bandet kulminerade 83 med en monsterhit som hette Tour de France. Därefter tog de ett uppehåll på femton år.

Meanwhile, i Tokyo, fanns en ett japanskt underbarn vid namn Ryuichi Sakamoto. En sån där jobbig kille som tagit pianolektioner sedan han var tre. Han var dock en av de första asiaterna någonsin som lyssnade och influerades av västerländsk musik. Framförallt Kraftwerk då. Och precis som Japan, i den riktiga världen utanför, fascinerades Sakamoto av elektronik och synthar. 78 bildade han Japans första (största i alla fall) synthband som hette Yellow Magic Orchestra. Även om bandet var klart influerade av Kraftwerk fanns en annan infallsvinkel. Där Kraftwerks strama och kliniska sound (och kanske deras ursprung?) gav en och annan hint om uniformer, marcher och läderstövlar hade YMO en mjukare approach. De fanns en lätt discodoft och i alla fall till en början något lite naivistiskt. Så hette deras första hit Computer game också. Sakamoto själv hade en rätt utpräglad homo-erorisk estetik, något som inte hördens på YMOs tidiga plattor, men han satte också omdelbart igång med en parallell solokarriär där han kunde uttrycka sig själv lite mer.

Sakamoto var också en stor filmfantast och oerhört inspirerad av europeisk konstfilm. Detta resulterade i hans stora genombrott när han 83 gjorde soundtracket till filmen Merry Christmas Mr Lawrence. (Och däefter splittrades även YMO) En film där även David Bowie fick någon slags skådespelargenombrott. Och inte minst grundlades här den vänskap som skulle influera Sakamoto tydligt genom hela 80-talet, nämligen den med David Sylvian. David skulle komma att medverka på nästan samtliga Sakamotos skivor efter det. 86 började ett annat samarbete, det med det otroligt hysteriska elektrongeniet Tomas Dolby. 87 gjorde Sakamoto soundtracket till The last emperor tillsammans med Talking Heads David Byrne. 1990 gjorde han soundtracket till Aldomovars Höga klackar. Och därmed hade han arbetat med ungefär alla inflytelserika ljud- och filmkonstnärer som var att räkna med under den här tiden. Utom just Kraftwerk då.

David Sylvians Japan splittrades också 83 varvid Davids solokarriär inleddes med Brilliant trees 84. En ruskigt intressant resa som skulle vara i tio år. Davids svåraste skivor är ingenting annat än ljudkulisser till konstutställningar. Men han gjorde också pop som låg nära det Japan gjorde. I mitt tycke släpptes han mästerverk 87 med Secrets of the beehive. Men där finns också många mästerverk där han samarbetar med just Sakamoto på dennes skivor.
Vad hände då med en tyska elektroniken efter 83, det år då det verkar som alla band löstes upp? Jo, den tyska elektronikan bytte namn till Progaganda och flyttade till England. Mer om det i nästa avsnitt.