Detta är en popblogg. Vi som skriver här kommer att skriva om musik eller sånt som följer i dess kölvatten. Vi kommer att skriva om olika musik. I olika sammanhang. Vid olika tillfällen. En del kommer till och med att tycka att vi gör det på ett roligt sätt. Vi som skriver här vill väldans gärna höra din åsikt. Klicka på "kommentarer" under den artikel du vill kommentera och skriv! Jois, Bo, Johny, Aaron

torsdag, mars 23, 2006

The story of electronica I

Egentligen är det svårt att säga vad som kom först, electronican eller synthen. De första syntharna var ju i likhet med dåtidens datorer, enorma och svindyra. I slutet av 70-talet kom expempelvis en synth som heter Prophet och som kostade något motsvarande en ny BMW. Ryktet gick om att det fanns tre ex i Sverige. En hade Benny Andersson, en hade en skivstudio (har glömt vilken) och den sista tillhörde den Kusin Knase Knäppa ljudkonstnären Ralph Lundsten. (Sen gick det samtidigt ett rykte om att just BMWs då värstingmodell hade sålts i tre ex i Sverige. En hade Benny Andersson, en hade någon jag glömt och en hade Kungen. Kungen och Ralph har alltså något gemensamt?) I alla fall, den där synthen kunde skapa ljud man aldrig hört talas om förut. Den lär också ha varit grym på att härma befintliga instrument. Idag får man motsvarande prestanda om man köper ett ljudkort på lek och hobby. Jag tror banne mig att min ettårige sons leksakssynth inte ligger långt efter (299 kronor hos BR.)

Det fanns dock synthar redan i början av 70-talet. Band som Procol Harum, Focus och King Crimson blandade friskt gammal progg, klassiskt och rock till den äckliga sörja som sedan skulle komma att kallas symfonirock (se ELO och Yes). King Crimson hade dock så många medlemmar att det knappast märktes när en som Adrian Belew eller Robert Fripp försvann för små soloäventyr. Det här var nämligen killar som man idag kallar konstnärer. På den tiden kallades de knarkande tjuvar. Det gjorde inte dem så mycket, det var andra tider då. De hade visioner som inte gick att genomföra audioellt utan synthar. Robert Fripp träffade Brian Eno som träffade Harold Budd som träffade David Sylvian som… i och för sig nu har träffat Stina Nordenstam…

Vi backar tillbaks lite. Till 1977. I London börjar punken. Men det finns redan en annan genre som inte dött riktigt. Glamrocken med Bowie och Bolan i spetsen är inte död, än. Den har smittat av sig till NY där band som Velvet och Dolls bildas. Just Dolls är viktiga för ett nytt band som starar i England, Japan. Deras första album är en ganska glammig (och rätt dålig) platta. Sångaren (som tagit sitt namn efter Dolls Sylvain) kallar sig David Sylvian. David sneglar också inte så lite på Bryan Ferry i Roxy Music. Han bestämmer sig då för att han inte är tillräckligt tuff för att vara glammare, utan mer en Dandy som Ferry. Vilket leder bandet in i synthens romantiska skimmer. (Alltså, killen var sjutton år, är det inte gripande?) Synthscenen i London var glödhet. Men till skillnad från de flesta andra grupper blev Japan snabbt uppskattade som ett mer konstnärligt band. Deas gravlallvarliga Visions of China befäste deras nya stil. Samtidigt som konkurrenter som Ultravox mer och mer blev kommersiella. I och för sig var punken det som det snackades om och de som syntes. Men vad säger man om Midge Ure (Ultravox) som rider genom London på elefant? Det var såna sköna prylar som syntharna höll på med när det begav sig. Eller posörer som de egentligen var. Det var då en del synthare blev Nyromantiker istället (Duran Duran, Visage, Adam Ant m fl). Men många synthare blev också konstnärer. Mer om det i nästa artikel.