Detta är en popblogg. Vi som skriver här kommer att skriva om musik eller sånt som följer i dess kölvatten. Vi kommer att skriva om olika musik. I olika sammanhang. Vid olika tillfällen. En del kommer till och med att tycka att vi gör det på ett roligt sätt. Vi som skriver här vill väldans gärna höra din åsikt. Klicka på "kommentarer" under den artikel du vill kommentera och skriv! Jois, Bo, Johny, Aaron

torsdag, mars 16, 2006

Västkkustskoj

Här kommer ett erkänande som för en del är att jämställas med att komma ut som barnamördare eller hustrumisshandlare. Jag lyssnar på västkustrock.

Ok, är ni kvar?

Det kräver sin förklaring. Det började en gång med Totos första skiva. Den som skulle sänka hela 80-talet med sitt bombastiska synkopsymfoniska gitarrbögeri. Förvisso. Men där fanns också Georgy porgy. En låt som ensam blev någon slags brygga mellan svart soul och vit symfonipop. Sedan fanns Steely Dan. Ett band som gjort sina mästerverk under 70-talet. Vit pop med perfektionism. De jobbade mycket med musikerna som sen blev Toto. Tyvärr hade inte Toto den intellektuella kapacitet som Fagen och Becker hade. Deras sånger sa någonting. Mitt i all högteknoligisk musikapparatur lät de sin egen organiska själ genljuda rakt igenom hela produktionen. Det är skillnaden.

Faktum är att Becker/Fagen har mer gemensamt med Bukowski och Kerouac är betydligt mer samhällskritiska än vad några snoriga sjuttonåriga låtsaspunkare kan vara. Bra västkust kommer alltid ha ena benet i jazzen. Dålig västkust har ena benet i hårdrocken. Det är grundregeln.

Det kom många andra band på 80-talet som ville spela snabbt, exakt och ekvilibristiskt. Det kan de få göra om de vill. Snubbar som Steve Lukather är snubbar med bara muskler utan hjärna. Men om Lukather till exempel hade fått regi av Frank Zappa är jag säker på att något gott kunnat komma ur även den mannen. När studiomusiker får rätt vägledning kan man nämligen hitta något som är sällsynta diamanter. Dels kan de hantera sina instrument på ett sätt som vanliga popnördar inte är i närheten av, dels kan artisten som vill säga något koncentrera sig på vad han eller hon vill säga och vara trygg i ett fantastiskt kompband (back bone).

Det är inte alltid det lyckas, men numer händer ungefär en gång var femtonde år. Det är nämligen då Donald Fagen (ena halvan av Steely Dan) släpper sina soloalbum. Hans senaste, Morph the cat, har precis landat på skivdisken. Jag återkommer med en recension.
Länk

Annan västkust som inte är kattskit:
Michael McDonald
Ricki Lee Jones
Michael Franks
Jackson Browne

2 Comments:

Blogger Bo Henry skrev...

Det fina med popbloggen är att vi lyssnar på olika typer av musik...

mars 16, 2006 3:28 em

 
Anonymous Anonym skrev...

ja, det är myzigt.

/martin

mars 17, 2006 12:34 fm

 

Skicka en kommentar

<< Home