På väg till jobbet köper jag ingen kopp kaffe…

En macka på morgonen hemma får räcka, men ingen kopp kaffe. Går förbi både 7/11 och pressbyrån, men ingen kopp kaffe. Väl framme på får jag min då vansinnigt efterlängtade kopp. Den smakar fantastiskt gott. Ett knep som får mig att t.o.m. att längta till jobbet. Men poängen är ändå hur den där koppen smakar. Hade jag smådruckit på vägen hade den varit hyfsat god.

Det är det som är internets förbannelse.

Att hitta bra ny musik (se t.ex. popterapin) är dess välsignelse. Men när man hittat ett intressant band, letar man och letar, efter mer och mer. Till slut har man samlat gruppens inspelningar till en mapp på hårddisken. När det väl albumet kommer, köper man det med höga förväntningar. Problemet är bara att man redan hört det mesta och framför allt det bästa från plattan. Man studsar inte längre av glädje, sparkar inte på mattkanten. I stället lyssnar man på en skiva som egentligen är riktigt bra, medan man diskar och ställer in den bland dom andra bortglömda albumen i hyllan. När man diskat klart sätter man sig vid datorn och letar efter ny bra musik. Det är visserligen en kick att hitta något nytt, men det blir inget att längta efter när man väl hittat det man söker. Bara småskvättar på vägen…