Eg & Alice

För en vighet sedan fanns inte Max Martin eller Dennis Pop. Unders större delen av 80-talet dominerades listorna av en låtskrivartrio som hette Stock-Aitken-Waterman. De försåg i stort sett alla artister med melodier. I slutet av 80-talet kom så vågen med pojkband. S-A-W försökte satsa på ett band som hette Brother beyond. Frontfiguren i bandet heter Eg White. I vilket fall blev framgången för pojkbandet måttlig. Tur var väl det för Eg hoppade av och bestämde sig för att göra något annat.

På en klubb i London träffade han så Alice Temple och ljuv musik så att säga uppstod. De kallade sig helt enkelt Eg & Alice och deras enda album släpptes 1991. Av någon anledning som är oklar ville dock inte bandet ställa upp på promotionturnéer eller andra jippon. Det var synd då låtar som Indian och Doesn´t mean that much to me letade sig ganska högt på listorna ändå.

Musiken är en makalös blandning av enkel gitarrbaserad pop, lite soultouch med gospelinfluenser samt lite indiespöken innan indie var uppfunnet. Alla låtar är otroligt bra och det här är en av mina absoluta favoritalbum of alla time. Jag återvänder ofta till just den här skivan, 24 years of hunger, som den heter.

Eg & Alice gick skilda vägar efter den skivan. Men 1996 släppte Eg till slut sitt soloalbum, Turn me on, Im a rocket man. Producerad av ingen mindre än Phil Ramone. På den plattan har han även den goda smaken att göra en cover av en annan personlig favoritsång, Jellyfish gamla Stay home. Skivan är i övrigt bra, men inte skitbra...

Eg gjorde 1992 ett samarbete med en isländska som heter Emiliana Torrini som lär vara spännande. Alice gjorde en soloplatta. Men vad de gjort efter Millenieskiftet är höljt i dunkel. Kan tänka mig att Eg är hemmapappa och desperat söker efter det perfekta pannkaksreceptet medan Alice jobbar på en webbyrå. Eller nåt. De verkar vara såna.

Leta upp deras debutalbum 24 years of hunger och ni har en vän för livet.