James Brown

The Original Gangsta. The Godfather. The hardest working man in show biz. Hade inte James Brown funnits hade Prince förmodligen döpt sig själv till King istället. Nu fanns Brown så Prince fick nöja sig med att vara just Kronprins. James Brown är ett av musikens absolut starkaste varumärken. Någonsin.

Egentligen började det som så många andra gånger en ren slump. Han föddes till ett miserabelt liv i den amerikanska södern. Redan som liten (på 50-talet) åkte James dit för inbrott och småbus. Eftersom han var för ung för att sitta inne fick han bli fosterbarn hemma hos familjen Byrd. Familjen hade en son, Bobby, som hade ett band. De lät James ta micken och sen hände det grejor. Bobby och James kikade lite på den svarta musiken som fanns då. Det var inte soul, det var inte rock, det var en lite snällare variant mittemellan som kallades Rythm and blues. R´n b. (Den tidens R´n b har egentligen väldigt lite med det vi känner som R´n b idag. Den enda likheten är nog egentligen att det övervägande svarta artister som ägnar sig åt den.) Under 50-talets USA hade man separata topplistor för ”svart” musik. Det var en väldigt snäll musik som frontades av välkammade afroamerikaner som försökte leka vita i cardigans och klänningar a la Supremes ungefär. James Browns första plattor blev aldrig någon succé på den marknaden. Inte för att han var en vandrande katastrof utan för att han försökte smälta in som just en mjäkig vattenkammad R´n b sångare i cardigan eller kostym. Kort sagt, han var inte sig själv.

Live var en helt annan femma. James konserter blev snabbt berömda (ökända) på grund av att han gav allt på scenen. Han dansade som furie och rörde sig som en katt. Han sång blev inte sällan rena väckelsemöten som inte lämnade någon oberörd. Han måste helt enkelt ses. Det var det här kultryktet som också gjorde att många vita människor för första gången vågade sätta sin fot i Harlem.

James B var perfektionist på sitt sätt, han visste hur det skulle låta. I mitten på 60-talet hade han tillsammans med sin vapendragare Bobby Byrd satt ihop ett kompetent band som leddes av en viss Maceo Parker. Låtarna började mer och mer anta formen av... funk. I alla fall en snabbare soul och med stötigare blåsare än man hört tidigare. Han fick också några hit med låtar som It´s a mans mans world.

1965 hade han hittat hem. Papa got a brand new bag var kanske den stötigaste soul som någon hade hört och James showade som ingen annan. Hans danssteg var också något helt nytt. James Brown blev ett fenomen. Som det geni han var kunde han inte nöja sig med sin nya stötsoul. Han började experiementera med bandet i långa jam sessions (får långa tyckte många). Han ville ha ett sexigare, svettigare och råare sound än någon annan gjort förut. Hans band var inte helt med på noterna längre. James sket i det och skaffade sig ett nytt band. Nu hittade han två killar som verkligen ville lira samma som James. Bröderna Catfish och Bootsy Collins. Det var bara ett problem. Det blev för många stjärnor på samma scen. Samarbetet funkade inte utan bröderna Collins fortsatte att skriva egen musikhistoria genom att bilda bandet Parliament Funkadelic. De fick äntligen klä ut sig till hallikar från rymden och uppfann något som kom att kallas P-funk (en förkortning av bandnamnet helt enkelt).

James höjdpunkt kom i början av 70-talet. Dels fick han tillbaks sitt gamla band mot den lilla eftergiften att Maceo Parker fick ha sitt band vid sidan av. (Maceo och James är lite som Dr Dre och Snoopy Dog.) Det fick han, om de döpte sig till JB´s. (Och Prince skapade The New Power generation) James visste en annan sak också. Sex säljer. Han var inte intresserad av några helylletjejer i kören. Han ville ha riktigt heta brudar som inte vek en millimeter. Han ville ha starka kvinnor med livserfarenhet. Som visste vad de sjöng om. Han uppfostrade ett gäng fantastiska sångerskor som sen med varierande framgång gjort solokarriärer. (Prince gjorde likadant.) Lyn Collins (R.I.P), Yvonne Fair, Vicki Anderson (vars dotter tillsammans med Bobby Byrd, Carlene Anderson, sjöng i Young diciples och Brand New Heavies) för att nämna några. Men mer om de tjejerna en annan gång.

James var inte dum. I början av 70-talet hade hela den här grejen med segregation och svarta pantrar kulminerat. James Brown brydde sig. Hela hans väsen andades ”Im black and Im proud”. Jag inbillar mig någonstans att James kanske inte ens tänkte på att segregering existerade, som att han inte såg skylten White only. Jag inbillar mig att om James satte sig på de vitas del av bussen så satte sig de vita någon annanstans. Sån var han. När womens liberation kom på tapeten överlät han till sina körtjejer att kliva fram och sjunga om relationer och jämlikhet. Många texter var dessutom så sexuellt frispråkiga att öronen kunde trilla av om man inte var försiktig.

I mitten av 70-talet hade den svarta rörelsen kommit en bit på väg. Ok, det var fortfarande den svart skådisen som blev skjuten först i alla filmer. Men nu fick i alla fall svarta vara med på film. Deras musik var fortfarande segregerad till en egen topplista, men fick i alla fall radiotid. En hel del av det här får man nog tillskriva Elvis, som ”byggde broar” genom att göra svart musik till sin. Men samtidigt, som i ett paralelluniversum, körde de svarta sitt eget race. En helt svart industri kom att göra till exempel film med enbart svarta skådisar. Lite i revanchsyfte kanske? Blaxploitation kom en filmgenre att kallas. Ofta var det en ganska banal deckarhistoria (t ex Shaft, Foxy Brown eller Coffy). Men hjälten var en svart kille. Filmerna utspelade sig i ghetton så de flesta svarta kände igen sig i sin vardag. Musiken var precis den typ av snabba soul och lätta funk som Brown hade skapat. Filmerna skapades och sågs av svarta, men ignorerades av resten av världen. Vilket gjorde att filmerna aldig cencurerades eller direkt marknadsanpassades. Mycket naket blev det. Och mycket våld i skumma gränder med hallikar och droglangare. Ungefär som världen såg ut från insidan av Harlem. Och hur mycket James ändå ville (vill dom inte alltid det?) behålla sina rötter som den där enkla killen från gatan (Im just Jenny from the block?) kunde hans storhetsvansinne inte hålla honom från att kalla sig The Black Ceacar. Och i likhet med många andra genier utan gränser gick han hårt på drogerna. Som vid den här tiden fanns överallt. Vissa påstår att många av de sista plattorna spelades in av JB´s medan James själv var i dimman på någon lokal bordell. När sångpåläggen skulle göras fick de lura honom till studion.

J.B. överlevde aldrig discon. Förmodligen var han i ett för dåligt skick. Han var tidigare känd för att ha stenkoll på trender i allt. Över en natt exploderade hela världen till tonerna av I will survive. Varenda vit medklass Janne Banan struttade plötsligt till svart musik. Även till James gamla låtar. Men James försökte inte ens göra disco. Han knarkade mest. Jo, i likhet med Aretha (se sep. artikel) var han också med i Blues Brothers -80. Som en hårt jobbande präst. Och i likhet med Aretha skulle 80-talet innebära hans återkomst. Men inte som sångare. Nej, det var de första hiphop-artisterna som hade upptäckt samplern. James Brown (eller snarare JB´s) är förmodligen fortfarande världens mest söndersamplade artist. Och med Hiphopen började hela raskampen om igen. Och vet man inte bättre så vet man inte heller att Snoopy Dog är gift med Bootsy Collins dotter. James Brown själv har nyligen avtjänat ett längre fängelsestraff efter att ha viftat med en pistol i nyllet på en polis som försökte ta det kokain han hade i handskfacket. Numera ägnar han sig mest åt att spela rollen/myten om sig själv som inhoppare i diverse filmroller. The Original Gangsta. Huvudrollen som så många unga hiphopare så gärna skulle vilja ha.

Plattor att tjacka då? James Brown var en singelkille. De låtar han satsade på, satsade han på. Det blev en del hits genom åren. En typisk JB-platta är en hit och fem tio mer eller mindre maratonfunkjams. Najs om man är på det humöret. Det finns naturligtvis en mindre armada av samlingsskivor. Nästan alla av rätt blandad kvalitet. Men jag ska tipsa om fyra plattor som räcker rätt långt.

The payback – 1973. - En fullängdare med Brown på tårna.
James Brown´s funky people pt I, II & III – En bra mix av gästartister, jam och hits.
Godfather of soul – 2003 – Alla stora hittarna.
James Browns original funky Divas 1998 – Alla de där goa körtjejernas låtar.