Arethe Franklin

Way back when In sixty-seven I was the dandyOf gamma chi
Sweet things from boston So young and willing
Moved down to scarsdale Where the hell am i
Hey nineteen No we can’t dance together No we can’t talk at all
Please take me along When you slide on down
Hey nineteen That’s ’retha franklin She don’t remember The queen of soul
“Hey nineteen” – Steely Dan

All popmusiks moder är Aretha. Det kan man inte komma förbi. Hennes naturligt särpräglade röst innehåller hela kostcirkeln. Hon kan viska lite småsensuellt och hon kan gå upp på taket och fortfarande prickskjuta några kristaller i en takkrona. Och hela tiden gör hon detta utan att snegla på ett notblad eller knappt ens (som det verkar) anstränga sig särskilt hårt. Problemet med duktiga sångerskor är ju annars ofta just det omvända, de riktigt duktiga är så hårt drillade att de inte vågar ta ett avsteg från det förutsägbara. När de ryter till så är det just exakt för att försöka låtsas att de har soul. Lex Helen Sjöholm. Eller Celine Dion. Det hela påminner lite om när Mowgli ska ryta ikapp med Balou i Djungelboken. Heck, hon behöver inte ens visa tuttarna i en sjaskig video för att få uppmärksamhet. Aretha står där och plockar en bomullstuss från djupaste södern, låter den obehindrat komma upp ur strupen och leverar sedan en känsla av att du står där själv, som en svart slav med piskan vinande längs ryggen. Typ, när hon är på det humöret. Och sen skrattar hon helt avväpnande. Hon skulle förmodligen få dig intresserad av mjölk om hon skulle börja sjunga texten på mjölkpaketens baksida.

Aretha och hennes systrar började som alla andra svarta på 50-talet med att sjunga i kyrkan. Ville man bort från ett segregerat eländesliv fanns det (finns det) två vägar att gå, musik eller sport. Kyrkan försåg dem med musik och Aretha blev snabbt omtalad för sin röst. Egentligen debuterade hon på skiva redan i unga tonåren. Hon fick ett skivkontrakt och spenderade 60-talet med att ge ut en del högst blandare plattor. På 60-talet tyckte man det var helt ok att man snodde en hit av någon annan artist. (Kolla Son of a preacher med Dusty Springfield ligger på topplistan, visst skulle väl Aretha kunna göra den?) Så det blev en del plattor med vad man skulle kunna kalla mer eller mindre oinspirerad pop, coctail-jazz och schlagers. Tillräckligt för några enstaka hits och göra sig ett namn, men någon superstjärna hade hon inte blivit. Inte förrän i mitten av 70-talet, då hon gick över till Atlantic blev det fart på tanten. Plötsligt hade hon ett band och bra soullåtar. Hon spelade in i legendariska Muscle shoals studio. Nu fokuserade hon på för det mesta rena soulplattor och fick också hit efter hit efter hit på topplistorna. Hon blev en av de största.

Precis som med alla andra ikoner kunde hon inte se sig själv som en soul-brud utan fortsatte hela tiden att också släppa låtar som hon själv tyckte var kul. Det kunde vara allt från att tolka musikallåtar till Beatles-covers. I slutet av 70-talet slog discon igenom. Aretha trivdes aldrig riktigt med den påsen. Dels var hon kanske lite för gammal för att leka sexig och dels kanske hon helt enkelt inte gillade genren. Hon bidade sin tid och passade på att göra ett kort gästspel i filmen Blues Brothers, vilket resulterade i en megahit av den gamla låten Think.

Nu blev det 80-tal och hela den biten med axelvaddar och feta syntslingor. De flesta hade nog räknat ut Aretha som tant och passé. Men så kom plötsligt en helt annan tant in på banana. Tina Turner gillade vad hon hörde och drog på sig en kort kjol och stilettklackar. Sålde guld. Det blev något av en aha-upplevelse och fler än en gammal ikon väcktes till liv. Nu stod alla artister på kö för att få göra en duett eller på något sätt synas tillsammans med Aretha. Eurythmics, Stones, Elton och George Michael och ett gäng till. Som genom ett trollslag dominerade hon plötsligt listorna igen.

Från 90-talet och framåt har hon varit sparsam med framträdanden. Några halvljumma plattor har pliktskyldigast släppts. De har slenttrianfått fina betyg trots att de faktiskt är rätt så trista. Rösten håller än, det har hon bevisat. Framförallt live. Näst sista gången jag såg henne sjunga live var på en Diva-gala som VH1 håller varje år. Denna gång var det Aretha, Celine Dion, Mariah, Indie Arie och Carole Sager. Avslutningsvis skulle de sjunga Sagers gamla ”Thats whats friends are for”. Mariah tog bröstton. Och gick in i väggen. Celine försökte böja en ton. Hon gick in i väggen. Indie försökte inte ens. Aretha sjöng tjejerna rakt ner i superettan. Utan att anstränga sig och med ett leende på läpparna av ren empati om sina medsystrar. Året därpå såg jag samma gala, denna gång var Mary J med. Hon tog rygg på Aretha. Aretha kände flåset i nacken och gick upp en tonart. Mary hängde på och gick förbi i sista versen. Vi har en ny souldrottning. Mer om henne vid ett annat tillfälle. Aretha är i dag drygt sextio år och släppte nyligen en ny trist CD. Köp inte den. Men köp någon gammal goding istället och berika ditt inre.

Aretha har genom åren gjort ett gang platter med skiftande kvalitet. Diverse kohandlare har dessutom försökt sätta ihop snikplattor med gammal skåpmat. Därför kommer här en guide till vad jag rekommenderar.

Unforgettable – 1964
Lady Soul – 1968
Young, gifted and black – 1971
Amazing grace – 1972
Aretha sings the blues – 1980
Who´s zooming who – 1985

http://www.soulwalking.co.uk/Aretha%20Franklin.html

Trevlig helg/Jois