Till en början var jag irriterat skeptisk till det här albumet, snudd på löjligt sur och putt över det jag hörde, jag hade nämligen förväntat mig, snudd på krävt en kloning av mästerverket och föregångaren ”The long goodbye”, men det fick jag inte och kände mig därför både överkörd och grundlurad, fick lust att låsa in mig på ett rum, hänga upp en ”Får under inga omständigheter störas”-skylt på dörren, ligga och tjura med sextiotals-muffisarna med Dana Gillespie, Marc Eric och Evie Sands från skivbolaget Rev-Ola istället, ligga där fram till sommaren verkligen gjort sitt nedslag och först då låsa upp den tröga dörren.

Men efter att ha levt i ett aningen reserverat, men dock intensivt samboförhållande tillsammans med ”Cannibal sea” under några veckor så uppstod det där, det där vi kallar mullrande kärlek, den form av hämningslös och omtumlande förälskelse som kan få lägenhetens alla fönsterrutor att spricka med sina många primalskrin, fnittret och fjärilarna i maggropen var nu verklighet, min vardag, morgon som kväll.

Orkesterns förra album ”The Long Goodbye” innehöll ett bländande potpurri av folkinfluerad solskenspop från dess bredaste spektra och gjorde ett fenomenalt trestegshopp från det amerikanska sextiotalets Kaleidoscope och Sunshine Company via ett viskande Paul Simon och John Denever-filter fram till ett betydligt mera tidsenligt Scottland och dess hemtrevliga tehuvar med Belle & Sebastian och Camera Obscura i spetsen, det albumet kan lättast beskrivas som 2000-talets behagligaste huvudkudde.

När albumet gjorde rent hus på skivdiskarna i april 2003 fångade inte bara Sasha Bell mitt hjärta med sin änglalika sång, orkesterns melodier och deras mjuka framtoning mitt i Chai-tet och konstskole-auran värmde likt en varm gammal fiskarkofta som min mormor en gång stickade till morfar under femtiotalet.
De övriga projekten orkestern bokstavligen la sina lovikavantar på det kommande halvåret 2003 var Sasha Bells Finnishing school-album och kompisen James William Hindles mästerliga och tråkigt nog aningen bortglömda ”Prospect park” där kollektivet Essex Green agerar allt-i-allo.

Nya albumet ”Cannibal sea” känns aningen vuxnare, stundom aningen positivt brådmoget, melodierna är ofta amerikanskt powerpopiga i tajta t-shirts och slimmade northern soul-brallor, blåsinstrument och stråkar omfamnar broderligt varandra med jämna mellanrum. Melodierna är raka och härligt okomplicerade mitt i all perfektion, de vinner alla på en majestätisk teknisk knock-out när pop-poängen ska räknas mellan de 12 ronderna, det här är nämligen förnämlig, välproducerad och glädjespridande pop i sitt esse och just detta album påminner faktiskt betydligt mer om orkesterförgreningen Ladybug Transistors självbetitlade fjärde album från 2001 än om föregångaren ”The Long Goodbye”.

Det här vackert formgivna albumet känns nu som den självklara uppföljaren, det naturliga och snudd på enda steg orkestern kunde ta för att inte äta upp sin egen livsnödvändiga och förande svans, det är några bestämda och fokuserade steg ner i den tidlösa och välutrustade popsnickeri-verkstaden, där somliga instrument, verktyg och ritningar är helt nya, men slutresultatet är hundra procentigt hjärtligt, denna hederliga smörkniv är efter ihärdigt sandpapprande inget annat än klassisk och trevlig slöjd, där varje låt är bedårande små underverk efter noggrant och varsamt arbete med såväl bågfil som kontursåg.

Den inledande trion på albumet med ”This isn´t farmlife”, ”Don’t know why (you stay)” och “Penny & Jack” sparkar skönt in den surmulna dörren till sommarhuset med en väldig men välbehövlig duns, ett vårlikt och rykande adrenalin skjuts här in i kroppens vintertröttaste ådror och ger äntligen de grå och bleka kinderna lite behövlig färg.

Folktonerna infinner sig här också, framförallt i ”Rue de lis” och ”Rabbit”, den senare är en Leonard Cohensk pappersdrake som seglar omkring på ett par vassa stråkar farligt nära kvällssolen, ett underbart bevis på orkesterns smått överkvalificerade låtskrivartallang, nyfikenhet och öppensinnighet.

Kort sagt, detta är ett fantastiskt och elegant dukat smörgåsbord, serverat av ett Essex Green iklädda finaste figursydda indiekostymerna med solsken i blick och kinderna fräscht röda av midsommarens alla smultron.