I skivkassen

Jenny Lewis & The Watson twins – Rabbit fur coat

Jag visste ingenting om Jenny Lewis för en vecka sen. Sånt får man kanske inte berätta om man vill ha cred i vissa kretsar. Nu vet jag att hon tidigare sjöng i ett indie-band som hette Rilo Kiley. Jag har hört talas om dem, men inte mer. Det var först efter att ha läst en del andra recensioner jag blev nyfiken. Hade det varit en annan vecka och jag hade fickan full av lön och läst om helt andra skivsläpp, då hade jag förmodligen helt missat Jennys platta. Det är lite sånt här som är en del av charmen när man är som man är och måste leva med sig själv.

Jennys musik knyter ihop det amerikanska rockarvet på ett sätt som jag inte hört sen en av förra årets bättre skivor, M Wards Transistor radio. Det är också en självklarhet att han sjunger duett på en av låtarna. Här finns ett arv från amerikanska läsarsånger av det slag man kunde höra på soundtracket till Oh brother where art thou. Här tror man det finns country. Inte förrän efter flera lyssningar märker jag att det är Jennys röst som fraserar som Emmylou Harris, och det, tillsammans med countryns typiska story telling-texter är egentligen enda likheten med genren. Det är långsam och organsisk rock, väldigt avskalat. Snyggt avskalat utan att låta fattigt eller futtigt. Rösten och texten får kliva fram och ramas in av de skönsjungande systrarna Watson. Sensuellt. Jag tänker på ett mönster som träder fram tydligare och tydligare ju mer man lyssnar. Det låter exakt som ett amerikanskt lapptäcke man hittar på vinden luktar, ni vet.

(Först tänkte jag 4 men sen kom jag på att den här skivan kommer man aldrig att tröttna på så det blir 5 Jois.)

PS Syrran, de spelar i LA (Vista) på torsdag. Snälla gå dit om du kan få biljett och lämna en rapport!