Liftarens guide till reabacken del 1

Musik som vatten. Drick ett glas mineralvatten. Det kommer ju ändå inte från Pressbyrån. Det kommer från Slarvsyltebruks nedre tjärn. Någon kommunalgubbe har suttit och tänkt och så, aha, vi ska icke längre varda kända såsom en bruksort utan som en kurort. Lets göra mineralvatten av vår gamla tjärn. Och så kom det sig att vattnet hälldes upp på en flaska som reklamkvinnan Lollo Aderhök desajnat, smaksatt med krysantemum och salufört under devisen, ”Mer än bara vatten”. Två år senare är vattnet bortglömt och återstår gör bara Ramlösa. Som vanligt.

Tjärnen, som legat bortglömd i bygden under hundra år har i sin tur en bäck som leder till en sjö, som i sin tur leder till Mälaren och så vidare. Musiken är sån. Man hittar en välpakterad CD på en olycksalig Åhlens-REA och kommer hem med något man inte riktigt vet vad det är. Det är sällan riktigt helgjutet bra, av någon anledningen är det ett skivsläpp som hittade fel, gick vilse när den lyckades förvirra sin publik genom att kanske se ut som en långhårig hårdrockare när det egentligen var en feminin syntare. Ja, bara ett exempel. Men artisten hade framhärdat att få göra sin grej (kan själv) och det ska inte alltid artister göra. Ibland finns det andra som vet bättre. Nu ligger skivan där, i Åhlens rea-korg. Lite repig och ful och med ett omslag som andas lite av en tid i sitt liv man kanske inte förträngt, men glömt.

Du då? Du kanske står där lite småstressad. Egentligen skulle du inte ha någon skiva. Egentligen skulle du handla pannkakssylt, men så hamnade du där. Och va tusan, 49 spänn. Och var det inte den där basisten som var med i det där bandet för hundra år sen? Det var det inte. Men du vill ju gärna ha gjort ett kap så du lyssnar lite mer okritiskt än vanligt och tja, inte så pjåkigt. Sen kommer den där låten. Du kanske känner igen den vagt, eller så har du aldrig hört den förr, men den är en liten pärla. Du kan återkomma till den. Du rippar den till din mp3-spelare och se där, du har upptäckt något nytt.

En låt gör sällan en platta, men nästa gång står du kanske i en skivback eller sitter framför datorn och söker. Och så hittar du fler guldkorn med den här artisten. Till slut är du kanske rentav ett fan? Och på nästa par- eller herr- eller tjejmiddag kan du sitta där och dra lite sköna anekdoter och spela lite ny musik för oinvigda, som kanske gillar vad de hör. Men du har blivit missionär. Och med den lilla inledningen kommer här Jois guide till reabackarna. Eller artister från förr som vi ska gräva fram. Först ur är ingen mindre än:

Stan Ridgway
Stan grundade bandet Wall of voodoo 1977. Mitt i värsta punkeran. Dessutom kom bandet från L.A. som inte direkt hade någon större punkanknytning. L.A. hade under den här tiden desto större jazz/fusion scen. Eller, man kan uttrycka det så här; när Sex Pistols slog igenom i London slog Toto igenom i LA. Kanske var det för att Stan Ridgway och Wall var lite för musikaliska som de inte riktigt slog i punksvängen? Det lät förmodligen lite för slickat. En minnesvärd pärla man kan hålla ögonen på är en cover på Ring of fire. Just det, Cash gamla countryhit. Närmare 1980 hade punken utvecklats till New wave. En genre som var lite mer vidsynt. Wall of Voodo fick då en lite större hit med Mexican radio. Till och med en rockvideo på MTV blev det.

Stan Ridgway var också en stor cineast och 1983 fick han uppdraget att tillsammans med Police trummis Stewart Copeland göra ett soundtrack till en Coppola-film som heter Rumble fish. Det låter kanske konstigt, men på den här tiden räknades Police som ett New wave-band. Men det var innan Sting tagit jazz-lektioner. Copeland var också en skön lirare med lite konstnärliga ambitioner. Han hade precis släppt en mini-EP i kryptonitgrön vinyl under pseudonymen Clark Kent (kan själv). En platta som gjort måga konnässörer lyckliga i rea-backar världen över. Rumble fish är en film med avant gardistiska övertoner. Coppola valde exempelvis att göra hela filmen i svart/vitt, utom scenen med kampfiskarna som är i färg. Och för att nämna några som fick sitt genombrott i den här rullen vill jag börja med att nämna Chris Penn (RIP), Nicoals Cage, Matt Dillon, Diane Lane och Tom Waits.

Efter Rumble fish gick Ridgway solo och 85 kom The big heat. Låten Camouflage och Drive she said blev stora framgångar. Han fortsatte också med att göra filmmusik men framför allt har han fortsatt sin solokarriär. Ofta i samarbete med andra musiker/konstnärer. Soloskivorna har släppts regelbundet, men han har inte gjort det lätt för sig. I stort sett har han släppt det grepp om popmusik som han aldrig riktigt hade. Med finansiering av filmmusik och gamla hits, får man anta, har han fortsatt i en alltmer avsmalnande musik. Gräv där du står brukar man säga i litteraturen. Inte alltid bra, ibland lysande och ibland katastrofalt. Alltid lika spännande. Förra året kom Barbecue Babylon, en avslutning på någon slags trilogi. Mannen lever och frodas som det verkar. Jag kommer fortsätta att hålla ett öga på honom. Under tiden tycker jag du ska hålla ett öga på reabackarna och spana in The big heat. Den är faktiskt väl värd att köpa till fullt pris också. Veckans fynd?

/Jois

Artister i samma anda:
Tina Veymouth
Tom Waits
Tom Verlaine
(Skön slump va?)
Dennis Hopper
Barry Gifford