Moldy Peaches kom sist.

Det är skattebetalarnas fel.
Jag har - äntligen? -blivit mer kritisk i mitt skivköpande.
Jag köper inte på måfå längre, som tidigare, bara för att jag ”ändå har deras två tidigare, så det är klart att den här också är bra.”

Jag har inte köpt en skiva på säkert flera veckor nu, och jag börjar bli rädd. En negativ trend.

Sedan jag klev in på Kulturhuset för kanske en månad sedan har mitt musiklyssnande ökat markant.
Helt kostnadsfritt, dessutom.
Vilket kanske låter helt underbart. Men jag vet inte.

Jag har numera ett litet, rött plastkort i min mini-plastficka till plånbok. Det berättigar mig till att låna högst sex skivor per dag. I en veckas tid. Med andra ord kan jag låna sex skivor om dagen, sju gånger i veckan om jag så vill. Det är fyrtiotvå skivor på sju dagar. Det blir många timmars musik. Kulturhuset är lite av min nya konsumentrådgivare. Främst när det gäller äldre musik och skivor, eller skivor som kanske släpptes för två, tre månader sedan. Skivor som jag ännu inte köpt men som jag gärna tar mig en närmare titt på, för att sen bestämma mig om det är värt de minst etthundrafemtio kronor som det kostar för en skiva idag.

Idag fick de för övrigt in Tacking med Embassy. Den har jag dock öppnat plånboken för och köpt. Ett av förra årets mest lyckade köp dessutom.

Idag besökte jag mina vänner på Kulturhuset. Jag pillade upp mitt röda plastkort likt ett kreditkort vid bardisken, gav ett minspel som sa ”Hey you! Pour me some pop, will ya” och återlämnade dessutom de skivor som inte kvalificerade sig för ett omlån. Bergman Rocks senaste, till exempel. En skiva som jag aldrig hade köpt på måfå, bara sådär – även om ”Help the band” från förra skivan är riktigt catchig - utan tack vare Kulturhuset kunde jag låna den först, lyssna i lugn och ro, begrunda ett par minuter, och sen ta ett beslut – köpa, eller inte?
Jag valde att inte köpa den.
Så nu finns den där igen. Bland hyllorna på Kulturhsuet. Tillgänglig för någon annan ambivalent skivköpare som behöver konsumentrådgivning på skattebetalarnas bekostnad.

(Den står under Pop/Rock.)

Dagens Kulturhusbesök belastade mitt lånekonto med sex nya skivor. Jag lånade Mew’s första skiva, Frengers, vilken jag egentligen redan har, men själva skivan är borta, så jag funderar på att bränna av den. Jag har trots allt redan betalat för den en gång. Nummer två i högen blev The Raveonettes senaste, Chain Gang of Love, och det är en sån skiva som jag inte hade vågat köpa bara för att ”deras första var ju bra, plus att hon jag hånglade med på deras spelning var ju så otroligt söt.” Vi får helt enkelt se vad min Panasonic-spelare säger. På tredje plats i dagens lånehög hamnade Asian Dub Foundations skiva från våren tvåtusenfem, Tank. Jag kan inte påstå att jag har hört så värst mycket med dem tidigare, och just därför är det ju perfekt att du, som skattebetalare, nu ger mig den chansen. Äntligen! Fyra i högen kom I Am Kloot självbetitlade skiva från tvåtusentre. Jag gillar deras senaste, Gods and Monsters, så jag tänkte ge en av deras äldre skivor en chans innan jag byter ut det röda plastkortet mot ett kreditkort och inhandlar den. Den näst sista platsen i högen gav jag till Daft Punk och Homework, en skiva som jag verkligen gillar – och dessutom tänker bränna av. Även den en skiva som jag tidigare har betalat för, men tappade bort på någon tonårsfest sensommaren nittiosju.

Sist i högen?
Moldy Peaches självbetitlade skiva från tvåtusenett.
En skiva jag vill, och ska, köpa.
Men jag vill bara tjyvlyssna lite först.

Bara lite, lite, nu när jag har fått chansen.