I'm From Barcelona - Veckans värvning.

Dagens tveksamma: EMI har signerat I'm From Barcelona.
Jag är glad att jag fick tag på två exemplar av deras demo - som troligtvis innehåller exakt samma låtar som på den kommande EMI-sponsrade EP:n - innan den snabbt sålde slut tidigare i vintras.

(Men, kunde de inte hålla sig lite? Nu vet jag precis hur det kommer att gå.)

Det känns som att steget från demostadiet till kommersen bara krymper och krymper. Numera räcker det med att antingen skriva en låt om en tonåring/kvinna vid namn Joanna, ha en oerhörd lust att berätta för andra om riktig kärlek eller att komma med på Fredrik Flirtanens Inne-lista för att få en gloria och P3 Guld-nominering.

(Och suck. Alla dessa galor.)

Men. Inget ont om I'm From Barcelona.
Det är ett underbart tjugotremannaband (?) - både på skiva och live - som har en fast plats i min Panasonic-CD-växlare. De kan inte rå för det, antar jag. Jag godtar det.

Faktum. Alla Svenska popband är som ivriga, kissnödiga barn. Men det är klart, skulle jag vara hygglig på gitarr, bongotrumma och tyckte om att sjunga om gläjde och kärlek och bodde i Jönköping skulle jag också vara jättekissnödig.

Jätte, jätte, jätte.

Jag saknar min MP3-spelare.
Min öron är just nu fast med vardagsprat på pendeltåget.
Era äckel.