Nostalgisk musikteknik

Innan Åhléns blev Åhléns hette det på sina håll Tempo. Innan Tempo blev Tempo hette det Epa. När jag var liten kallade vi keffa grejor för EPA-prylar. Bara så att ni har en uppfattning om vad EPA var. Det var ett lågprisvaruhus dit fattiga små barn, som jag själv, kunde köpa billiga kassetter av märket Happy Tape. Det var mer än halva priset mot Maxells.
Nu var jag kanske åtta år och hade precis fått en kassettbandspelare i födelsedagspresent. Ganska långt ifrån en Ghetto blaster. Ungefär så långt ifrån man kan komma. Det var en Grundig med inbyggd mikrofon. Reaktionerna från skivbolagen lät inte vänta på sig. Kassettbandet kommer att bli skivförsäljningens död! Det blev tvärtom.

På lördagar (det var den dagen de spelade popmusik i P3, jag lovar, det är sant!) gick först Poporama (som sedan bytte namn till Tracks!) och sedan kom tio-i-topp. Om man orkade kunde man sitta kvar en timme till för då kom Kavalkad (Det ska vá gamla låtar, såna som dom görde förr.) Förr kunde i bästa fall betyda 60-talet och att de kanske spelade någon låt av Beatles. Ja, där satt man med sin bandspelare laddad och klar med fingret på paus-knappen och väntade på Den där låten. Om man så vill kan man säga att det var en rätt primitiv form av piratnedladdning. I bakgrunden till musiken kunde man ibland höra någon indignerad lillebror skrika, eller oftare, min förbannade zebrafink som kvittrande gick igång på något. Min första köpta LP-skiva hette nåt i stil med Best of the 50´s och innehöll allt från Elvis till Jerry Lee Lewis. Jag älskade den skivan.

Några år senare satt man i högstadiet och väntade på bättre tider. På lunchrasterna brukade Adam och jag hänga i Sollentuna Centrum. Särskilt i Expertbutikens hifi-avdelning. Med stort allvar gick vi runt och tryckte på kassettdäckens Eject-knappar. De finare däcken hade något som kallades för oljdämpad lucköppning. Vi var övertygade om att de som hade den långsammaste lucköppningen var de finaste. Kasettbanden fick också ett uppsving och kom numera i metall och lät mycket bättre (mindre brus). Själv tog jag mitt första sommarjobb på Ica i Märsta och tjackade sen stereo för hela lönen. Skivor var dyrt även då för en tonåring, men som tur var jobbade min bästis storebrorsa på Skivbörsen. Ah, hur många timmar la man inte på sina rundor i dessa vinylbackar? Här upptäckte man sånt som Bowie, Donna Summer, Supertramp och ELO (shame on me.). Franförallt upptäckte jag disco innan disco fanns, ungefär (dvs pre-Giorgio Moroder).

När jag var tjugonånting släpptes de första CD-skivorna. Det var en ny värld som öppnade sig. Ljudet var som från en annan planet. Vilket gjorde att man gärna ville köpa sina favoritskivor en gång till. Vilket man inte hade råd med. Vilket man inte var ensam om. Vilket gjorde att kassettförsäljningen ökade monstruöst. Vilket gjorde att kassetbanden störtdök i pris. Vilket ledde till att skivbolagen skrek om skivförsäljningens död. Men det blev tvärtom eftersom de som hade råd faktiskt köpte om sin skivor. Det var också vid den här tiden som mina första blandband kom till. Hits by Jois är en klassiker i många vänners musiksamling. Finns numera som bland-CD från Dacke records. Min första CD var Leonard Cohens, Im the man.

Vi ska kanske minnas nu att en CD-skiva i mitten på 80-talet inte kostade så många kronor mindre än vad de gör idag. Så av den anledningen kan man faktiskt inte klaga på skivpriserna längre. Ljudkvaliteten på en CD påverkade däremot min musiksmak på ett inte alltid optimalt sätt. Visst, Pink Floyd och Steely Dan lät ännu bättre. Och så kom band som Scritti Politti och Progaganda och tog syntpopen till helt nya dimensioner. Till och med Miles Davies blev digitaliserad. Fast många andra band blev mest en snygg ljudkuliss. Något man tröttnade på redan efter ett par lyssningar. Det skulle nu bara dröja ytterligare några år innan de första inspelningsbara cd-skivorna tittade fram. Och ni kan gissa vilka som skrek då.

Vill ni se gamla kassettband kan ni kolla in den här länken: http://www.polaralert.com/exhibition/top100/index.html

/Jois