Låt oss vara rea-listiska.

Egentligen vill jag inte erkänna att jag hoppfullt har gått över Åhléns golv på bottenvåningen. Men jag har hört att de säljer skivor där. Fast rean rör mig inte i ryggen. Egentligen.

Men håll i hatten.
Jag har precis som många andra inskränkta popfjärilar smygit ut ur puppan och granskat skivhyllorna under skivrean, i hopp om bra och fina fynd, likt de som min kollega Emma fann.

Men jag vet inte. REA! är överskattat. Ska det krävas en rea-kampanj för att det ska bli humana priser på skivor? Jag är skeptisk. Eller, jag har är alltid pepp inför rean. Jag tänker, - att nu jäklar ska jag fynda. Jag uppmanar vänner och bekanta att utnyttja tvåveckorsförmånen att kunna handla skivor och samtidigt kunna unna sig en bit mat sen på kvällen utan att ruinera sig själv.
Jag förbereder mig.
Lånar potentiella skivköp på Kulturhuset.
Gamla godingar som jag aldrig kunnat köpa.
Men nu kanske?
Jag försäkrar mina skivönskningar genom att föra anteckningar, och längst bak i min agenda finns i januari varje år en liten post-it-lapp med framtida skivköp.

Men när jag väl står där vid hyllorna så suckar jag allt som oftast, och i förtvivlan konstaterar jag för mig själv att det är alltid samma skivor som reas ut. Och de skivor som jag verkligen vill ha, de har på något underligt sätt undkommit skivrean. Igen. Det känns som om det är samma skivor på rea år efter år. Det är som att spela golf och på artonde och sista hålet sucka, "jaha, det var bara arton hål den här gången också."

Men jag vet vad det handlar om.
Jag vet vad hela REA!-grejen går ut på.
Visst, affärerna vill få oss att tro att just deras affär är snäll och rear ut skivor för en hundring. Men i själva verket så är det skivbolagen som gått samman och skapat denna årliga tradition, "skivrean", i hopp om att kunna sälja ut restlager. Sånt som blev över.

Vem är då Sveriges REA!-kung?
Björn Rosenström är alltid representerad. Hela hans repertoar reas ut för femtiolappen. Överst på hyllan.
År efter år. Allt ska bort.

Då börjar funderingar uppstå. Han lever säkert på royalties, den jäveln. Han skrev ett par pilsnerlåtar och lever nu på efterskvalpet. Han ligger och sörplar i sig safterna och det lär inte direkt tära på krafterna. Det är säkert alltid någon Ibiza-bränd Östermalmsknutte som införskaffar sig både ett och två Rosenströmska verk under varje skivrea, och en del av slantarna går ju till herr Rosenström själv.

Varför var det ingen som stoppade Rosenström redan när han släppte sin första platta 1998?
Att vi inte förstod redan då vad som komma skall.
Jag tänkte mest på skivtiteln, "Låtar Som Är Sådär"