Håkan är solbränd.

Sveriges PPI - Pop Per Invånare - är högt. Mycket högt. Och precis som våra klassiska exportvaror håller landets BNP högt, håller en viss man oss i en jämn balans när det gäller årliga popexplosioner. Jag satt och funderade på om Håkan Hellström verkligen förstår vad han sysslar med. Har han ens någon aning om att han har trollat fram en egen musikgenre i en av världens poptätaste länder?
Troligtvis inte.

Sverige dras numera med någon sorts "Håkan-genre".
Den är omöjlig att slå sig in på.
Och Virtanen bara ler och ler.
"Det spretar lite hit och dit och tankarna för mig snabbt till Håkan Hellström." är liksom en standardfras när någon försöker sig på denna trollkonst med dansant musik på Svenska. Försöka duger.

Jag undrar vart han får allt ifrån, Håkan.
Och är hans senaste utsvävningar med sångtexter på Engelska en förvarning till övriga världen?

Jag har bara sett Håkan på utländsk mark tidigare. En gång på Roskilde en mörk och överförfriskad kväll i Juli förra sommaren, och en gång på en dammig landsväg i någon brasiliansk förort. Men på TV. Och jag förstår fortfarande inte hur norrmännen och danskarna kan älska denna göteborgsherre. Skulle ni lösa bijett för att se en spattig och energisk norrman som varvat kärlek, relationer och namnlösa kvinnor med LSD de senaste fem åren? Tveksamt.

Inget ont om Håkan. Han kan sin grej. Inte att sjunga, alltså, utan att göra bra musik. Han är musikalisk. Jag tvivlar på att Mozart kunde sjunga. Men å andra sidan så försökte han heller aldrig att sångsätta sin egen musik. Han lät den vara. Nu är det bara så att Håkan älskar att komponera rykande popdängor och vi får helt enkelt stå ut med att han tvunget måste sångsätta våra danssteg.

Eller så var övriga i "bandet" kloka nog att hålla sig borta.
("Nej.. men sjung du, Håkan, jag håller mig till saxofonen")

En annan tanke som slog mig på tåget hem från Uppsala idag var om någon någonsin har sagt till Håkan, "Du, Håkan, du svajade lite med rösten där på andra versen, vi tar om det", och så svarar han något i stil med "Attans också, jag har förvisso haft lite problem med halsen tidigare i veckan, så."

Redan innan Håkans senaste nyförvärv, hans brasilianska donna, förlöste deras gemensamma barn var han lite av en pappa. Han håller fortet. Och precis som till exempel Chris Penn alltid - tills för ett par dagar sedan - stod i skuggan av sin äldre bror, Sean, så står till exempel en ung förmåga som Kristian Anttila i Håkans skugga.

Och så han gassar, Håkan.

Men det är inte bara den brasilianska solen som gjort honom blek. Han håller helt enkelt på att bli gammal.

Snälla, Håkan, jag vill inte att du ska sluta som Henrik Berggren.

Och snälla Kristian - jag vill inte att du ska sluta som Chris.

"Paul Weller" med Kristian Anttila är nog något av det bästa jag hört i musikväg på svenska på många, många år. Men ingen bryr sig. Visst, den spelas då och då på ZTV. Men det är allt. Det skrivs inga spaltmetrar om "Kristians förmåga att trollbinda lyssnaren" och jag har aldrig hört den spelas ute.

Jag satt som sagt på tåget imorse.
Lyssnade på Paul Weller. (Lugn, lugn, lugn, låten alltså.)
Och jag kunde bara konstatera att om det hade vart Håkan som skrivit samma text, komponerat samma underbara synthslinga och pillat dit låtens perfekt bpm hade han inte bara besökt fattiga barn och spelat bongotrummor på en dammig förortsgata i Brasilien för TV4:as faddergala, han hade kunnat köpa ett helt barnhem och mer därtill. Det är en solklar hit. Och det vet Kristian om. Håkan också. Jag med. Men speciellt Kristian. Han vet att det är en hit. Men alla svenska, otacksamma popoffer sitter kvar där med sin Hellströmska pangpop på repeat. För han var först.

Ni, unga patrioter, är hans eviga solkräm.

Men fan, kom igen, ge Kristian en chans. Han behöver det. Han behöver lite solljus för att orka med att stå i Håkans skugga i fortsättningen. För varje minut ni lyssnar försvinner ett tunt, tunt skikt av det popozonlager som Håkan byggt upp ovanför oss. Släpp igenom lite ny engeri.
Smaka på Kristians sockerläpp, och jag lovar er, ni biter er inte i tungan när ni i fortsättningen vågar påstå att Håkan, han är rätt passé.