Torskar i Tallinn.

På begäran skriver jag om mitt äventyr i öst.

Om självaste Laleh lyckades att få en grammis för en liten Tracks-låt, och James Blunt blev årets manliga artist för att han hoppar från snöbetäckta isberg i slow motion, så måste det väl finnas något pris för mig också med tanke på den galna resan till Tallinn. Spontaniteten lös i våra ögon när vi i fredags bokade tvådagarskryssningen till Tallinn tjugofyra timmar innan avgång.

Europas framtidsstad, var det ja.
Vet dock inte riktigt var framtiden gestaltade sig i den där staden, men det var ganska så fint. Och billigt.
Fick ett par Narva-vantar för en femtiolapp.

Vi var på ett café.
Jag kom in och såg att en latte i sällskap med en mozzarellabaguette och något annat lyxbröd enbart gick på tjugofem kronor allt som allt, insåg jag att jag inte var hemma på Söder. Och när jag sedan beställde ovan nämnda och satte mig bredvid en yngre kvinna som kämpade med att skära sin skiva rågbröd och fördela den mellan hennes vänner, förstod jag att jag har fördomar. Men hennes blick ett par sekunder senare och en lös, tiggande hund springades runt mina fötter under bordet fick mig att förstå att det inte bara handlar om fördomar.

Det må vara en "framtidstad", och EU-medborgare, men de har en lång väg kvar att vandra. Jag menar dock inget ont.
Och jag lär återvända dit senare i år. Utan tvekan.

Men, men.
Med mig hem hade jag ett par backar feber, en kasse rethosta och ett par undangömda och hemsmugglade minnen.

Musiken då?
Jag minns inte. Helt ärligt.