En vågad avbildning.

Varning.
Nu har jag tänkt att tipsa om bra musik.

Det hela började med att jag spelade skivor i Uppsala för ett par veckor sedan. Efterfesten blev väl inte så lyckad egentligen, som tänkt.

Vi, tillsammans med de sjukt underliga medlemmarna i OASIS-förbandet Sereena Maneesh, skulle vidare till ett ställe där Stockholmsklubben Kilotin hade gästklubb. Men väl där så ångrade vi oss. Ett tiotal poliser sprang in och ut ur klubben, gängbråk i kön, slödder till både höger och vänster, en tjej kom utspringande och skrek att hon blivit våldtagen/misshandlad och någon ghetto-blaster blev tagen av vakten i kön - för att han hade en pistol på sig.

Så vi gick hem.

Men. Med mig hem fick jag en ny bekantskap. Jonas. Han spelar i ett fint band som kallar sig Ikons. De blev nyligen korade till "Demoband just nu" över hos Digfi. Med allt rätt. Detta Göteborgsbaserade band - vars låtar till fyrtio procent är instrumentala - bildades hösten tvåtusenfyra och består av fyra åttiotalsavkommor i tidiga tjugoårsåldern.
Precis som jag själv plus ett par år.

Ikons vill gärna likna sin musik vid giganter som Primal Scream, tidigare Jesus And Mary Chain med en monoton ådra från Neu! eller Suicide. Så långt verkar allt lovande. Jag höll på att slänga dit en egen tanke om att jag känner Joy Divison-vibbar av musiken, men ångrade mig ganska så snabbt.
Döm själva. Jag vet inte. (Jag har nyss vart i Tallinn, så.)

Att kalla sig Ikons, som enligt ordboken betyder "avbild", och sedan påstå att man har influerats av Primal Scream är rätt vågat. I alla fall idag eftersom jag är på dåligt humör.
Men jag klagar faktiskt inte. Jag gillar det.

Jag säger som Håkan Hellström - I dessa Idol-tider...

Och om ni inte har något bättre för er så tycker jag att ni ska ladda hem följande låtar och lägga in dem på er digitala musikspelare, alternativt bränna dem på en CD-R-skiva och ge bort på Alla Hjärtans Dag nästa vecka:

Ikons - Imperiet
Ikons - Do It Right
Ikons - Guns
Ikons - It Doesn't Go Away
Ikons - Bom Bom Cha!

Ikons sa en gång att "riktigt bra popmusik har aldrig räddat alla men kanske någon eller några. Den kan tjäna som en enklare eller mer komplicerad bild av verkligheten, eller bara en snyggare inramning på bussen till och från jobbet."