Detta är en popblogg. Vi som skriver här kommer att skriva om musik eller sånt som följer i dess kölvatten. Vi kommer att skriva om olika musik. I olika sammanhang. Vid olika tillfällen. En del kommer till och med att tycka att vi gör det på ett roligt sätt. Vi som skriver här vill väldans gärna höra din åsikt. Klicka på "kommentarer" under den artikel du vill kommentera och skriv! Jois, Bo, Johny, Aaron

torsdag, mars 30, 2006

Whazzup? II

Nu har man invigt Pet Sound Bar på Södermalm. Helt ok, men inte mer. Musiken var inte så vass…
Bättre då i Kvarnens källare där fantastiska Lotta spelade. För övrigt kan jag informera följande från mitt popuniversum:

Jodå, Concretes nya skiva är riktigt bra. En del andra band har jag upptäckt på senare tid. Spinto Band, Hefner och Clinic. Ett band i samma anda som ovanstående band är Cass McCombs och sticker ut lite extra. Gå in på deras hemsida och lyssna på några live spår. Här.

Har upptäckt en riktigt bra serie 60-tals slammer i cd form. "Garage 66" heter den och det finns minst 5 stycken utgivna samlingar hittils. Kanske återkommer i ärendet.

Har även upptäckt hur charmiga slammerrockarna Dead Milkmen är. (Deras videos gör sig dock bäst som "minimerade")

Efter Jois Donald Fagen recension fick jag en oerhörd lust att lyssna på Hoodangers. Vet inte varför men lyssna gärna här.

Här är f.ö. en bra låt som kompletterar Aarons ”Cannibal Sea” recension.

Essex Green - Don´t You Know Why

Donald Fagen - Morph the cat


Om man går in i vilken tv-butik som helst för att låta sig imponeras av antingen en mäktig plasma-tv, eller kanske av en mäktig surroundanläggning, drabbas man alltid av samma demo-dvd. The Eagles filmade återförening The hell freezes over. Nu med närmare tio år på nacken är det fortfarande vad hifi-försäljarna anser vara standard för bra ljud. (Innan dess var det nån gammal Dire Straits-cd som gick varm. Ok, ljudet på den där Eagleskonserten är riktigt bra. Men vill man kolla in en kul tv-bild finns det annat än en handfull gamla gubbar som ser ut som bankkamrerer och sitter på en rad på barstolar i två timmar och spelar akutstiska gitarrer. Men ljudet är som sagt bra.

However, vad man än tycker om amerikansk slickad jazz så kan man ju alltid ta med sig Donald Fagens senaste CD till sin hifi-handlare när man vill pröva ut en ny ljudanläggning. Fagen (som ju är ena halvan av duon Steely Dan) har alltid eftersträvar perfektionism och ett närmast kliniskt studioljud. Det påstås att en anledning till att just SD så sällan spelade live var att fram till 90-talet fanns det inte tekniska möjligheter att återskapa stuidosoundet live. Och den nya CD:n ”To morph a cat” är inget undantag. Snarare tvärtom. Det borde inte vara tekniskt möjligt att vässa ett rakblad. Fagen lyckas dock mejsla fram ytterligare några hertz i diskanten och framhäver ett par db till i mellanregistret. Musiken är i princip steril nu. Men den svänger. Som den svänger. För även om du har världens bästa, snabbaste, mest ekvilibristiska, totala studiomonster som inte spelar en mikrometers avvikelse från skalan, så gör Fagen det själv. Hans keyboardspel svajar lite småskönt i rytmiken. Hans karakteristiska NY-dialekt spricker lite när han ska upp en oktav. Och det är just där det blir perfekt. Lite som fotomodeller som ofta har en liten skavank som framhäver allt det andra de har som extra vackert.

Så hur låter det? För alla som hört Fagen solo förr kan jag säga att det låter exakt som på alla hans andra skivor. Vare sig mer eller mindre. Man antingen måste ha den eller så kan man skita i den och lyssna på en gammal istället. Dock läser jag på Fagens egen webbsida att han tänker lämna NY för solskenet i Florida. Det kan ju bli intressant och se hur det påverkar hans skapande till nästa soloplatta, om en tio år sådär. Har man dock ingen Fagen-CD så kan jag verkligen rekommendera denna. Provlyssna gärna: http://donaldfagen.com/news.php

PS Fagen är inte bara en fantastisk låtskrivare, han är en himla kul skribent också. Läs hans sort-of-blog här: http://donaldfagen.com/writing_items.php?itemID=11

onsdag, mars 29, 2006

Till en början var jag irriterat skeptisk till det här albumet, snudd på löjligt sur och putt över det jag hörde, jag hade nämligen förväntat mig, snudd på krävt en kloning av mästerverket och föregångaren ”The long goodbye”, men det fick jag inte och kände mig därför både överkörd och grundlurad, fick lust att låsa in mig på ett rum, hänga upp en ”Får under inga omständigheter störas”-skylt på dörren, ligga och tjura med sextiotals-muffisarna med Dana Gillespie, Marc Eric och Evie Sands från skivbolaget Rev-Ola istället, ligga där fram till sommaren verkligen gjort sitt nedslag och först då låsa upp den tröga dörren.

Men efter att ha levt i ett aningen reserverat, men dock intensivt samboförhållande tillsammans med ”Cannibal sea” under några veckor så uppstod det där, det där vi kallar mullrande kärlek, den form av hämningslös och omtumlande förälskelse som kan få lägenhetens alla fönsterrutor att spricka med sina många primalskrin, fnittret och fjärilarna i maggropen var nu verklighet, min vardag, morgon som kväll.

Orkesterns förra album ”The Long Goodbye” innehöll ett bländande potpurri av folkinfluerad solskenspop från dess bredaste spektra och gjorde ett fenomenalt trestegshopp från det amerikanska sextiotalets Kaleidoscope och Sunshine Company via ett viskande Paul Simon och John Denever-filter fram till ett betydligt mera tidsenligt Scottland och dess hemtrevliga tehuvar med Belle & Sebastian och Camera Obscura i spetsen, det albumet kan lättast beskrivas som 2000-talets behagligaste huvudkudde.

När albumet gjorde rent hus på skivdiskarna i april 2003 fångade inte bara Sasha Bell mitt hjärta med sin änglalika sång, orkesterns melodier och deras mjuka framtoning mitt i Chai-tet och konstskole-auran värmde likt en varm gammal fiskarkofta som min mormor en gång stickade till morfar under femtiotalet.
De övriga projekten orkestern bokstavligen la sina lovikavantar på det kommande halvåret 2003 var Sasha Bells Finnishing school-album och kompisen James William Hindles mästerliga och tråkigt nog aningen bortglömda ”Prospect park” där kollektivet Essex Green agerar allt-i-allo.

Nya albumet ”Cannibal sea” känns aningen vuxnare, stundom aningen positivt brådmoget, melodierna är ofta amerikanskt powerpopiga i tajta t-shirts och slimmade northern soul-brallor, blåsinstrument och stråkar omfamnar broderligt varandra med jämna mellanrum. Melodierna är raka och härligt okomplicerade mitt i all perfektion, de vinner alla på en majestätisk teknisk knock-out när pop-poängen ska räknas mellan de 12 ronderna, det här är nämligen förnämlig, välproducerad och glädjespridande pop i sitt esse och just detta album påminner faktiskt betydligt mer om orkesterförgreningen Ladybug Transistors självbetitlade fjärde album från 2001 än om föregångaren ”The Long Goodbye”.

Det här vackert formgivna albumet känns nu som den självklara uppföljaren, det naturliga och snudd på enda steg orkestern kunde ta för att inte äta upp sin egen livsnödvändiga och förande svans, det är några bestämda och fokuserade steg ner i den tidlösa och välutrustade popsnickeri-verkstaden, där somliga instrument, verktyg och ritningar är helt nya, men slutresultatet är hundra procentigt hjärtligt, denna hederliga smörkniv är efter ihärdigt sandpapprande inget annat än klassisk och trevlig slöjd, där varje låt är bedårande små underverk efter noggrant och varsamt arbete med såväl bågfil som kontursåg.

Den inledande trion på albumet med ”This isn´t farmlife”, ”Don’t know why (you stay)” och “Penny & Jack” sparkar skönt in den surmulna dörren till sommarhuset med en väldig men välbehövlig duns, ett vårlikt och rykande adrenalin skjuts här in i kroppens vintertröttaste ådror och ger äntligen de grå och bleka kinderna lite behövlig färg.

Folktonerna infinner sig här också, framförallt i ”Rue de lis” och ”Rabbit”, den senare är en Leonard Cohensk pappersdrake som seglar omkring på ett par vassa stråkar farligt nära kvällssolen, ett underbart bevis på orkesterns smått överkvalificerade låtskrivartallang, nyfikenhet och öppensinnighet.

Kort sagt, detta är ett fantastiskt och elegant dukat smörgåsbord, serverat av ett Essex Green iklädda finaste figursydda indiekostymerna med solsken i blick och kinderna fräscht röda av midsommarens alla smultron.

måndag, mars 27, 2006

The story of electronica II


Det fanns två skolor av konstmusik under 70-talet. Naturligtvis fanns den tyska strama skolan. Främst sprungen ur det industriella Düsseldorf. De klassiskt skolade Florian Schneider och Ralph Hütter bildade då Kraftwerk. De hade ett förflutet i Tangerine Dream respektive CAN. Två symfoniska band, bägge med mer karakteristiska ambientfinluenser. I Kraftwerk fick de möjlighet att närma sig popen i och med att man nu fick tillgång till trummaskin. De monotona och statiska trumrytmerna bildade ett distinkt post-industriellt sound med vad man kan inbilla sig i alla fall, typiskt tyska förtecken.

Redan 74 fick de sitt första internationella genombrott med plattan Autobahn. En platta som låter som den heter. Kraftwerk fortsatte sedan att utvecklas i takt med att synthar och teknik utvecklades. Bandet kulminerade 83 med en monsterhit som hette Tour de France. Därefter tog de ett uppehåll på femton år.

Meanwhile, i Tokyo, fanns en ett japanskt underbarn vid namn Ryuichi Sakamoto. En sån där jobbig kille som tagit pianolektioner sedan han var tre. Han var dock en av de första asiaterna någonsin som lyssnade och influerades av västerländsk musik. Framförallt Kraftwerk då. Och precis som Japan, i den riktiga världen utanför, fascinerades Sakamoto av elektronik och synthar. 78 bildade han Japans första (största i alla fall) synthband som hette Yellow Magic Orchestra. Även om bandet var klart influerade av Kraftwerk fanns en annan infallsvinkel. Där Kraftwerks strama och kliniska sound (och kanske deras ursprung?) gav en och annan hint om uniformer, marcher och läderstövlar hade YMO en mjukare approach. De fanns en lätt discodoft och i alla fall till en början något lite naivistiskt. Så hette deras första hit Computer game också. Sakamoto själv hade en rätt utpräglad homo-erorisk estetik, något som inte hördens på YMOs tidiga plattor, men han satte också omdelbart igång med en parallell solokarriär där han kunde uttrycka sig själv lite mer.

Sakamoto var också en stor filmfantast och oerhört inspirerad av europeisk konstfilm. Detta resulterade i hans stora genombrott när han 83 gjorde soundtracket till filmen Merry Christmas Mr Lawrence. (Och däefter splittrades även YMO) En film där även David Bowie fick någon slags skådespelargenombrott. Och inte minst grundlades här den vänskap som skulle influera Sakamoto tydligt genom hela 80-talet, nämligen den med David Sylvian. David skulle komma att medverka på nästan samtliga Sakamotos skivor efter det. 86 började ett annat samarbete, det med det otroligt hysteriska elektrongeniet Tomas Dolby. 87 gjorde Sakamoto soundtracket till The last emperor tillsammans med Talking Heads David Byrne. 1990 gjorde han soundtracket till Aldomovars Höga klackar. Och därmed hade han arbetat med ungefär alla inflytelserika ljud- och filmkonstnärer som var att räkna med under den här tiden. Utom just Kraftwerk då.

David Sylvians Japan splittrades också 83 varvid Davids solokarriär inleddes med Brilliant trees 84. En ruskigt intressant resa som skulle vara i tio år. Davids svåraste skivor är ingenting annat än ljudkulisser till konstutställningar. Men han gjorde också pop som låg nära det Japan gjorde. I mitt tycke släpptes han mästerverk 87 med Secrets of the beehive. Men där finns också många mästerverk där han samarbetar med just Sakamoto på dennes skivor.
Vad hände då med en tyska elektroniken efter 83, det år då det verkar som alla band löstes upp? Jo, den tyska elektronikan bytte namn till Progaganda och flyttade till England. Mer om det i nästa avsnitt.

söndag, mars 26, 2006

Richard Hell


Yeah Yeah Yeahs kommer med ett nytt album i dagarna. Skit i det och gå tillbaks till 1977 i stället och inhandla Richard Hell & Voidoids första platta ”Blank Generation”. YYY´s har gjort sitt. Ett vitalt första album som så ofta följs upp av ett platt fall. Bättre då att söka upp ursprunget, tycker i alla fall vi bakåtsträvare (jag och mina grannar).

Richard Meyers som han egentligen heter började sin karriär i Neon Boys som senare bytte namn till Television tillsammans med sin vän Tom Verlaine (Miller). Hell slutade i bandet innan Televisions första skiva ”Marquee Moon” eftersom han inte fick styra bandet på egen hand. Lite märkligt då att han sedan spelade ett tag med The Heartbreakers där Johnny Thunders var kung. När han insett att han inte fick styra här heller så bildade han fantastiska Richard Hell & The Voidoids, som gjorde två skivor. Fantastisk falsksång kryddat med säreget gitarrspel gör att första plattan ”Blank Generation” är sjukt bra. Med betoning på sjukt. Det känns dock som den är lite bortglömd, så här är ett par smakprov:

Blank Generation
Love Comes In Spurts
Time (från Destiny Street)

lördag, mars 25, 2006

Nytt från Mates of State.

Förra tisdagen släppte Mates of State sin nya fullängdare, Bring It Back, och vad kan bättre krydda en lördagskväll i slutet av mars än tre färska låtar från nya albumet:

Mates of State - Beautiful Dreamer
Mates of State - Think Long
Mates of State - Punchlines

Nytt från Final Fantasy.

Final Fantasy har släppt en ny "7 - Young Canadian Mothers.
Den innehåller förutom covern på Joanna Newsoms "Peach, Plum, Pear" två upp-piffade låtar från debualbumet, samt en ny låt, "Spell For A Weak Heart", som gissningsvis kommer att vara första singeln från kommande fullängdaren, He Poos Clouds.

Young Canadian Mothers har enbart släppts på vinyl, men en vänlig själ har med hjälp av teknikens under digitaliserat godbitarna och de finns nu tillgänglig för nedladdning nedan:

Final Fantasy - Spell For A Weak Heart
Final Fantasy - This Is The Dream Of Emma & Cam (Upp-piffad version.)
Final Fantasy - Peach, Plum, Pear (Joanna Newsom-cover)

Och en bonuslåt, bara för er:
Grizzly Bear - Don't Ask (Final Fantasy Remix)

fredag, mars 24, 2006

Jim Reid till Huskvarna.


Det här är stort, mina vänner.
Jim Reid, sångare i legendariska och smått underbara Jesus and Mary Chain, kommer tillsammans med ett band bestående av Phil King (f.d. Lush), trummisen Loz Colbert (f.d. Ride) och Myzerygutz (från kanadensiska Ox.) till festivalen Popadelica i Huskvarna, som äger rum den tjugonionde april.

Ja, det är dagens sanning.

(Fatta - Lush!)

torsdag, mars 23, 2006

The story of electronica I

Egentligen är det svårt att säga vad som kom först, electronican eller synthen. De första syntharna var ju i likhet med dåtidens datorer, enorma och svindyra. I slutet av 70-talet kom expempelvis en synth som heter Prophet och som kostade något motsvarande en ny BMW. Ryktet gick om att det fanns tre ex i Sverige. En hade Benny Andersson, en hade en skivstudio (har glömt vilken) och den sista tillhörde den Kusin Knase Knäppa ljudkonstnären Ralph Lundsten. (Sen gick det samtidigt ett rykte om att just BMWs då värstingmodell hade sålts i tre ex i Sverige. En hade Benny Andersson, en hade någon jag glömt och en hade Kungen. Kungen och Ralph har alltså något gemensamt?) I alla fall, den där synthen kunde skapa ljud man aldrig hört talas om förut. Den lär också ha varit grym på att härma befintliga instrument. Idag får man motsvarande prestanda om man köper ett ljudkort på lek och hobby. Jag tror banne mig att min ettårige sons leksakssynth inte ligger långt efter (299 kronor hos BR.)

Det fanns dock synthar redan i början av 70-talet. Band som Procol Harum, Focus och King Crimson blandade friskt gammal progg, klassiskt och rock till den äckliga sörja som sedan skulle komma att kallas symfonirock (se ELO och Yes). King Crimson hade dock så många medlemmar att det knappast märktes när en som Adrian Belew eller Robert Fripp försvann för små soloäventyr. Det här var nämligen killar som man idag kallar konstnärer. På den tiden kallades de knarkande tjuvar. Det gjorde inte dem så mycket, det var andra tider då. De hade visioner som inte gick att genomföra audioellt utan synthar. Robert Fripp träffade Brian Eno som träffade Harold Budd som träffade David Sylvian som… i och för sig nu har träffat Stina Nordenstam…

Vi backar tillbaks lite. Till 1977. I London börjar punken. Men det finns redan en annan genre som inte dött riktigt. Glamrocken med Bowie och Bolan i spetsen är inte död, än. Den har smittat av sig till NY där band som Velvet och Dolls bildas. Just Dolls är viktiga för ett nytt band som starar i England, Japan. Deras första album är en ganska glammig (och rätt dålig) platta. Sångaren (som tagit sitt namn efter Dolls Sylvain) kallar sig David Sylvian. David sneglar också inte så lite på Bryan Ferry i Roxy Music. Han bestämmer sig då för att han inte är tillräckligt tuff för att vara glammare, utan mer en Dandy som Ferry. Vilket leder bandet in i synthens romantiska skimmer. (Alltså, killen var sjutton år, är det inte gripande?) Synthscenen i London var glödhet. Men till skillnad från de flesta andra grupper blev Japan snabbt uppskattade som ett mer konstnärligt band. Deas gravlallvarliga Visions of China befäste deras nya stil. Samtidigt som konkurrenter som Ultravox mer och mer blev kommersiella. I och för sig var punken det som det snackades om och de som syntes. Men vad säger man om Midge Ure (Ultravox) som rider genom London på elefant? Det var såna sköna prylar som syntharna höll på med när det begav sig. Eller posörer som de egentligen var. Det var då en del synthare blev Nyromantiker istället (Duran Duran, Visage, Adam Ant m fl). Men många synthare blev också konstnärer. Mer om det i nästa artikel.

onsdag, mars 22, 2006

Livespelningar på nätet.

Tänkte bara tipsa er om NPR som lägger ut ett gäng livespelningar på sin sajt då och då. Och det är inga dåliga spelningar vi pratar om. Jag skymtade bland annat en färsk Belle & Sebastian-spelning. Något som bör tilläggas är att de alltid sänder/streamar spelnignarna live när de äger rum, och sen i efterhand lägger ut dem på hemsidan. Så håll er uppdaterade om när intressanta band spelar.

Med andra ord - se till att ni har vägarna förbi.

En liten teaser (Clap Your Hands Say Yeah):
http://www.npr.org/asxfiles/asc/20060308.asclive.cyhsy.asx

Och för hela listan med spelningar:
http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=4627437

måndag, mars 20, 2006

The Go! Team Live.

Jag har kommit över ett par okända radioinspelningar med The Go! Team. Ett par av låtarna är faktiskt rätt svåra att få tag på, så nu har ni chansen.

The Go! Team - Huddle Formation (Live @ KCRW)
The Go! Team - Junior Kickstart (Live @ WERS)
The Go! Team - Bottle Rocket (Live @ KEXP)
The Go! Team - We Just Won't Be Defeated (Live @ KCRW)
The Go! Team - Ladyflash (Live @ KEXD)
The Go! Team - The Ice Storm (Live @ KCRW)

söndag, mars 19, 2006

Första gig

According to my new bible (Q - the greatest rock & pop miscellany ever!) har följande bands första spelningar sett ut ungefär så här:

U2 - Spelade på en klubb i London. Det kom nio betalande gäster.
Franz Ferdinands första gig skedde i en kompis sovrum.
Radioheads första spelning var på en kompis födelsedagsfest. (Det var 1982 och de var fortfarande tonåringar.)
REM:s första gig var på ett kristet café. (Kanske var det straxt därefter de skrev Loosing my religion?)

The kings last supper

När Elvis dött hittades inte mindre än fjorton olika droger i hans kropp. Jag vet inte vad alla heter på svenska, men här är de på engelska:
Codeine, Methaqualone, Ethinamate, Barbiturates. Ok, dessa ämnen var vad obsucenten hittade "anmärkningsvärda mängder" av. Dessutom fanns spår av: Morfin, Valium; Deerol, Meperidine, Placidly samt Chloropheniramine. Med ett sådant apotek i kroppen måste man ha varit rätt kreativ i köket. Därför kommer här recpetet på The Kings last supper:

Mosa en halv banan med en gaffel.
Lägg ett lager jordnötssmör på en skiva vitt bröd.
Häll över bananmoset.
Gör en dubbelmacka med ytterligare en skiva vitt.
Nu smälter du två matskedar smör i en stekpanna. Lägg därefter ner mackan och låt den vändstekas tills den har en gyllenbrun färg.
Nu kan du äta som en kung. Jag ska nog testa redan ikväll om jag har någon banan hemma.

fredag, mars 17, 2006

Kan man önska låtar på popbloggen?

Visst kan man det. Ibland behöver man inte ens önska: se länk

Fösta önskningen lyckades vi uppfylla:

Mao: Gang Of Four - Damaged Goods

torsdag, mars 16, 2006

Västkkustskoj

Här kommer ett erkänande som för en del är att jämställas med att komma ut som barnamördare eller hustrumisshandlare. Jag lyssnar på västkustrock.

Ok, är ni kvar?

Det kräver sin förklaring. Det började en gång med Totos första skiva. Den som skulle sänka hela 80-talet med sitt bombastiska synkopsymfoniska gitarrbögeri. Förvisso. Men där fanns också Georgy porgy. En låt som ensam blev någon slags brygga mellan svart soul och vit symfonipop. Sedan fanns Steely Dan. Ett band som gjort sina mästerverk under 70-talet. Vit pop med perfektionism. De jobbade mycket med musikerna som sen blev Toto. Tyvärr hade inte Toto den intellektuella kapacitet som Fagen och Becker hade. Deras sånger sa någonting. Mitt i all högteknoligisk musikapparatur lät de sin egen organiska själ genljuda rakt igenom hela produktionen. Det är skillnaden.

Faktum är att Becker/Fagen har mer gemensamt med Bukowski och Kerouac är betydligt mer samhällskritiska än vad några snoriga sjuttonåriga låtsaspunkare kan vara. Bra västkust kommer alltid ha ena benet i jazzen. Dålig västkust har ena benet i hårdrocken. Det är grundregeln.

Det kom många andra band på 80-talet som ville spela snabbt, exakt och ekvilibristiskt. Det kan de få göra om de vill. Snubbar som Steve Lukather är snubbar med bara muskler utan hjärna. Men om Lukather till exempel hade fått regi av Frank Zappa är jag säker på att något gott kunnat komma ur även den mannen. När studiomusiker får rätt vägledning kan man nämligen hitta något som är sällsynta diamanter. Dels kan de hantera sina instrument på ett sätt som vanliga popnördar inte är i närheten av, dels kan artisten som vill säga något koncentrera sig på vad han eller hon vill säga och vara trygg i ett fantastiskt kompband (back bone).

Det är inte alltid det lyckas, men numer händer ungefär en gång var femtonde år. Det är nämligen då Donald Fagen (ena halvan av Steely Dan) släpper sina soloalbum. Hans senaste, Morph the cat, har precis landat på skivdisken. Jag återkommer med en recension.
Länk

Annan västkust som inte är kattskit:
Michael McDonald
Ricki Lee Jones
Michael Franks
Jackson Browne

onsdag, mars 15, 2006

Radiohead till Sziget

Europas största musikfestival finns i Budapest och varar mellan 10-17 augusti. Sziget heter festivalen som håller till på Óbudaön som ligger straxt norr om Ungerns huvudstad. Radiohead, Franz Ferdinand, The Hives och Morcheeba är några band som är klara. Flyger man ligger ju Budapest bra två timmar bort så…

måndag, mars 13, 2006

Jonathan Richman


Jonathan har gjort drygt 20 skivor sedan 1976. Ett antal samlingsplattor har också givits ut. Bl.a. Roadrunner, Roadrunner och Action Packed. Kanske något för den som funderar på att utforska en udda artist.
Under början av sin karriär låg Jonathan Richman & The Modern Lovers som bandet hette då på legendariska Beserkely records tillsammans med Greg Kihn, Rubinoos, Earth Quake och engelska Smirks som gjorde ett par singlar på den svart- gula etiketten. Den stora stjärnan på bolaget var dock Richman. Första plattan är en rå Velvet Undergruond influerad skiva som man skulle kunna att få för sig att ta med på en öde ö. Skiva #2 - Jonathan Richman and the Modern Lovers - är mer lekfull men håller sig på rätt sida gränsen. Lekfullheten tog sedan överhanden och låtar som "I´m a little dinosaur", "I´m a little aeroplane" och "Icecream man" får Jonathan att låta som Bostons svar på Stefan Demert. Det är charmigt men håller inte riktigt i längden. Resultatet blir att skiva ett på samlingen Roadrunner, Roadrunner blir en riktigt bra skiva medan cd 2 kräver att man har barnasinnet kvar.

Beserkelyåren varade dock inte så länge så för att komplettera en best of platta så passar samlingen "Action Packed" utmärkt. Den visar att han har mognat på ett väldigt hälsosamt sätt. Jonathan fortsätter att charma på sitt karaktäristiska sätt. Richman är helt enkelt Richman och visar att man kan komma långt med enkla medel och falsk skönsång. Dessutom finns fantastiska "I was dancing in a lesbian bar" med på skivan. En låt som får en att vilja göra just det…

Jonathan Richman - She Cracked

Extra för Hanna och alla andra:
Jonathan Richman - That Summer Feeling

söndag, mars 12, 2006

Pete Doherty - varför?


Ibland förstår jag inte.
Rockparty - som driver Hultsfredsfestivalen - propagerar för en fredlig festival utan droger, de uppmanar och lovar föräldrar att det inte är någon som helst fara att skicka sin son eller dotter på festivalen.

De är emot droger, framför allt, eller?

Då förstår jag inte hur de kan boka in Pete Doherty med band. Vad ger det för bild? Det är de, precis som övrig media runt om i världen, som finaniserar hans beroende. Hur kan de betala och bjuda in en artist som helt klart lider av ett så pass stort beroende? Och som också talar öppet om det som något underbart? Han är en stor idol bland många av dagens ungdomar i åldern fjorton till sjutton, arton, och propagerar för droganvändande. Vad sänder det ut för signaler nu när de tar dit honom? Att det lönar sig att leva på fel sida av sprutnålen? Jag förstår inte hur de tänker. Ibland måste man kunna titta lite längre, ställa lite krav och ultimatum och bortse från det faktum att han är tvåtusentalets "coola rock ´n roll bad boy" (- för det är ju så sjukt coolt med droger, eller hur.)

Låt oss sluta hyckla.
Det förekommer såväl droger och alkohol på en musikfestival, och Hultsfred är inget undantag. Verkligen inte. Långt ifrån.

Jag menar, kommer de att muddra honom på droger? Kommer Polisen att möta upp honom på flygplatsen för att se vad han för med sig in i landet? Och vad händer backstage? Alla som är någorlunda funtade förstår att herr Doherty med största sannolikhet kommer att använda droger under sitt besök på Hultsfred. Men då är det helt plötsligt ok, så länge han sjunger sina sånger?

Jag kan tänka mig att Rockparty-gruppen skulle svara något i stil med, "Nej, men vi måste ge honom en chans och inte döma honom efter vad han gjort tidigare i livet eller hans drogberoende", som om han vore rullstolsbunden eller något. Som om det vore att diskriminera honom annars. Han har valt det själv. Han har fått många, många chanser. Och han har fastnat på oroväckande många bilder det senaste året, va?

Jag har helt ärligt mött yngre människor som påstår att de ska försöka vara påtända när de ser honom i sommar;
"det ger en mer äkta känsla."

Que?

Jag har aldrig haft någon så kallad "soft spot" för denna man.

Han är otroligt löjlig.

Seriöst, trivs han med att se nyvaken ut dygnet runt? Och alla som avgudar honom. Det måste vara något djupt, sittande fel på en person som avgudar någon som dygnet runt ser ut som en bedövad koala och lider av ett svårt, svårt missbruk. Men det är väl så, han lever på sin "bad boy"-image. Men hallå, bad boy? Om det är någon som jag skulle vilja möta i en mörk gränd i London en natt, så är det väl just Pete Doherty. Han ser otroligt ofarlig ut. Som ett apatiskt, förrymt djur från Zoo.

Ha en bra söndag allihopa.

Du också, Pete. Du kan landa nu.

lördag, mars 11, 2006

Graham Coxon och jag.

Jag vet inte om Graham någonsin har reflekterat över att hans namn kan uttalas "Cock-son" om man verkligen försöker, men i vilket fall som helst så får vi en försmak på ett kommande album (?) i och med en ny låt som jag kommit över:

Graham Coxon - You Always Let Me Down

(Om någon har information om ett kommande album finns det en söt "Kommentarer"-länk efter detta inlägg.)

En bra nyhet för vissa:
Nästa vecka kommer en "Popterapi #5."
Jag kan liksom inte hålla mig.
Så håll utkik.

Nya Yeah Yeah Yeahs-låtar.

Jag har på sistone märkt att nästan samtliga låtar från Yeah Yeah Yeahs kommande album har läckt ut. Såklart. Men eftersom det är lördag och Björn Kjellman sjunger i Melodifestivalen ikväll ska jag kittla er lite med fem låtar från nya albumet, "Show Your Bones", som blir YYY's andra fullängdare.

Yeah Yeah Yeahs - Cheated Hearts
Yeah Yeah Yeahs - Fancy
Yeah Yeah Yeahs - Phenomena
Yeah Yeah Yeahs - Turn Into
Yeah Yeah Yeahs - The Sweets

Nya CYHSY-låtar.

Ja, rubriken stämmer.
Jag har ett par nya Clap Your Hands Say Yeah-låtar att dela med mig av.

Den ena, nedan, är ett filmklipp från när de spelade hos David Letterman för ett tag sedan. Bara att klicka och njuta.

CYHSY - Is This Love? (Live, David Letterman)

Och den andra låten är väl inte jätteny egentligen,"Cigarettes", men de framförde den akustiskt på BBC nyligen. Och det är är riktigt bra kvalitet!

CYHSY - Cigarettes

fredag, mars 10, 2006

Finns det fler?

Popbloggen är en blogg om pop. Finns det fler?
Klicka gärna på kommentar länken nedan och lägg in en länk till andra bloggar som bl.a. innehåller pop och rock.

tisdag, mars 07, 2006

American movies

De flesta kultursnobbar brukar vara av slentrianåsikten att amerikansk film är lika med skit. Filmelitister hävdar ofta att kvalitetsfilm är lika med en film från Vietnam om en riskokerska vardag, alternativt en musikal om pingviner. Det är dags att ändra på den åsikten nu. Med risk för att sticka ut hakan vill jag härmed kasta en in brandfackla. Amerikansk film har aldrig mått bättre. Amerikansk film är bland det bästa och mest intressant just nu.

What häppened? "It was 20 years ago today." Det kan ha varit Short cuts, men jag är inte säker. Långsamt långsamt har vi presenterats för det ena guldkornet efter det andra. Små billiga filmer där en historia har återberättats av fantastiska skådespelare. Bara sista åren har vi fått pärlor som Sideways och Lost in translation. Egentligen är det en come back vi ser. Roadmoavies är back in style.

Inom musiken har ju indie gått till Indie. Det vill säga en subkultur har gått och blivit vuxen. Independent film är så stor nu att de som vill vara oberoende verkligen får försöka hitta något helt annat. Lite som Kent, fyra stelopererade popnördar med gotiska dagbokstexter blir störst i Sverige. Vem hade gissat det för tio år sen? Oberoende då, kommersiellt gångbara idag. Inget fel i det. Desto skönare att konstatera att amerikansk film återigen är kvalitetssäkrad.

PS Och ni som genast slänger er över mentometerknapparna för att förfasa er över Hollywood, tänk efter igen. Det som kallades Hollywood är sedan länge globaliserat. Sagan om ringen är en ren Nya Zeeländsk produktion, King Kong likaså. Arnold må vara guvernör, men han är Österrikare. Det enda som egentligen görs i Hollywood är en och annan specialeffekt och några bilkrascher, men det kan vi kanske bjuda på?

Några sköna indie-filmtips:

Capote - Min favoritskådis, Phili Seymore Hoffman gör sitt livs prestation. Värd varenda Oscar i en avskalad film.

Broken Flowers - Bill Murray får ett anonymt brev som berättar att han har en son. Han bestämmer sig för att söka upp sina x-flickvänner och snoa lite. Skön road movie.

Lost in Translation - Bill Murray blir akterseglad med en snygg ung tjej i det hippaste Tokyo.

Sideways - Till och med en gammal buskisskådis som Paul Giamatti levererar drama. Två gubbar ska göra en sista ungkarlsresa ihop och testar en hel del viner på vägen.

Shopgirl - För att citera Kramer i Seinfeldt:
- Is it a good movie?
- Is it a good movie? Oh yes, it went straight to video.
Steve Martin gör för första gången en film där han inte snubblar på bananskal. Här spelar han en äldre gentleman som uppvaktar den superba Claire Danes. Ett handskbiträde som äter antidepressiva.

söndag, mars 05, 2006

Golden Oldies I


Förr betydde ”Golden Oldies” att musiken var utgiven på 50 och 60- talet. Nu kan man väl t.o.m. säga att en skiva från 90- talet ingår i begreppet. Detta kommer att vara ett återkommande tema på popbloggen, med lite länkar till gamla fina låtar och gammaldags musik. Denna gång med endast ”videos” (har man halvtaskig lina rekommenderas att pausa och ”buffra” innan man klickar på play):

Velvet Underground – Sunday Morning
The Specials - Gangsters
Elvis Costello – Pump It Up
Iggy Pop –Sixteen
The Temptations – Papa Was A Rolling Stone
Stiff Little Fingers- Gotta Gettaway
The Barracudas –Summer Fun
Television – Foxhole
The Stone Roses – Fools Gold
The Standells – Dirty Water
The Only Ones – Another Girl Another Planet
The Undertones – Here Comes The Summer
XTC – Dear God
XTC – Making Planes For Nigel
The Jam – A Town Called Malice
Joe Tex – Skinny Legs And All
999 – Emergency
Cramps – Garbageman
Radiohead – Karma Police
The Monochrome Set – Jacobs Ladder
Blondie – Hanging On The Telephone
The Clash – Tommy Gun
The Kinks -Waterloo Sunset

Man kan väl säga att en del låtar gör sig bättre utan bild och att curlingtjejerna borde titta lite extra på Standells video.

fredag, mars 03, 2006

På väg till jobbet köper jag ingen kopp kaffe…


En macka på morgonen hemma får räcka, men ingen kopp kaffe. Går förbi både 7/11 och pressbyrån, men ingen kopp kaffe. Väl framme på får jag min då vansinnigt efterlängtade kopp. Den smakar fantastiskt gott. Ett knep som får mig att t.o.m. att längta till jobbet. Men poängen är ändå hur den där koppen smakar. Hade jag smådruckit på vägen hade den varit hyfsat god.

Det är det som är internets förbannelse.

Att hitta bra ny musik (se t.ex. popterapin) är dess välsignelse. Men när man hittat ett intressant band, letar man och letar, efter mer och mer. Till slut har man samlat gruppens inspelningar till en mapp på hårddisken. När det väl albumet kommer, köper man det med höga förväntningar. Problemet är bara att man redan hört det mesta och framför allt det bästa från plattan. Man studsar inte längre av glädje, sparkar inte på mattkanten. I stället lyssnar man på en skiva som egentligen är riktigt bra, medan man diskar och ställer in den bland dom andra bortglömda albumen i hyllan. När man diskat klart sätter man sig vid datorn och letar efter ny bra musik. Det är visserligen en kick att hitta något nytt, men det blir inget att längta efter när man väl hittat det man söker. Bara småskvättar på vägen…

onsdag, mars 01, 2006

Länge leve svensk pappersindustri!

Det stora problemet med cd skivor är fodralen. Det är inte bara så att jag starkt ogillar plastfodralen, jag hatar dem. En stor svensk papperskonsern vill i likhet med mig byta ut de där vidriga plastfodralen mot en pappaersvariant. En maskin som spottar ut 70 stycken fodral i minuten är framtagen, men skivindustrin tvekar. Vad är det att tveka om? Kom igen nu!!

Popäventyr: New York.


Visste ni att Clap Your Hands Say Yeah! tog sitt bandnamn från väggen på bilden ovan?

Men nu till det riktiga äventyret.

Resa till New York?
Då är det verkligen dags att klappa häderna.
Enligt en av deltagarna i SVT:s omdiskuterade politikersåpa, "Toppkandidaterna", ska det tydligen finnas "helfräcka amerikanske flatklubbar där", men jag kan även meddela att det finns mer än så.
Mycket mer än så.
Speciellt i pop-väg.

Det är här jag själv upptäcker det mesta som rymmer min röda, digitala musikspelare. New York - och hela amerikats - popscen är så otroligt underskattad ibland. Här kan det gro guldkorn i två, tre år utan att de växer till sig någon annanstans än just i - New York.

Jag vill även påstå att Norge närmar sig U.S.A på den fronten. Men låt oss lämna Skandinavien för en stund.

Jag har tänkt att lista ett par klubbar och vad de har att erbjuda i musikväg under våren. Glöm nu inte att New York är rätt stort. Det kan skilja många minuter lokaltrafik mellan de olika dansgolven. Det sträcker sig fina popskrymslen ända från Manhattan ut till Brooklyn. Så, här är ett litet, litet, litet axplock av bra klubbar att besöka när ens helamerikanska Budweiser-öl har satt sig i blodet och danshumöret är på topp.

Den bästa och kanske mest välkända klubben är nog The Mercury Lounge.
Mercury Lounge är alltså att rekommendera, framför allt för att Test Icicles, Five 'O Clock Heroes, Guillemots, Envelopes, The Mugs, The Zutons, Amusement Parks On Fire, The Spinto Band och I Still Love You But I've Chosen Darkness (en av undertecknads stora favoriter) spelar där under den kommande månaden, Mars.

Southpaw, Brooklyn, New York.
Jag har inte lika stor koll på vad för band som brukar gästa Southpaw, men så vitt jag vet kommer både Art Brut och Arab Strap att spela där under våren.

Pianos NYC, Ludlow Street, New York.
Pianos bjuder in band från hela världen. På schemat finner du band från såväl Grekland, Sverige och Australien. Bland annat bjuds det under mars månad på band som The Figurines, Eagle*Seagull, Goldrush, Boatzz (ex-Ambulance Ltd.) och Bishop Allen.

Rothko, Lower East Side, New York.
Under mars månad bjuder Rothko på band som Say Hi To Your Mom (en av undertecknads stora favoriter), The Head-Set, Amusement Parks On Fire, The Prototypes och The Figurines.

Northsix, Brooklyn, New York.
Ännu en Brooklyn-klubb. Under mars månad kan man passa på att se The Rogers Sisters, Test Icicles, Swearing At Motorists, The Go! Team, I Love You But I've Chosen Darkness och Duran Duran Duran spela ute i förorten.

Bowery Ballroom, New York.
Bower Ballroom är en del av Bowery Presents-konceptet. Och här bjuds det på bäst spelningar under våren, och nu närmast i mars. På schemat finner du ett helt drös av artister, som ofMontreal, The Subways, The Wedding Present, The Hellacopters, Hot Chip, The Datsuns, Asobi Seksu, The Go! Team, The Rakes, The Ark, Jozé González och Snow Patrol.
Det bådar gott.

Sin-é, Stanton, New York.
Under våren har det redan bjudits på personliga favoriter som Honeyhander och The Apparitions, och under mars månad bjuds det på Get Him Eat Him ("Get Him Eat Him has played shows with Karate, The Wrens, The Arcade Fire, The Constantines, Black Dice, and The Walkmen.") , Syd Matters och en hel del annat. Den trettonde mars har de även en specialkväll; "And from Finland..." med enbart finska band, som namnet så snällt indikerar. Disco Ensemble bland andra, som även spelar på sommarens Roskilde-festival.

Webster Hall, New York.
På Webster Hall, som är en del av Bowery Presents som har ett par olika venues runt om i New York, bjuds det på en hel del välkända namn under mars månad. På schemat finner man Nada Surf, Silver Jews, Metric, Arctic Monkeys, Magic Numbers, Richard Ashcroft, Editors, Flaming Lips bland annat.

Knitting Factory, New York.
Under mars månad bjuds det bland annat på Oxford Collapse, The Brakes, Camera Obscura och våra svenska hjärtan Love Is All. Helt klart värt att kolla in!

Nu finns det såklart ett helt härke med klubbar kvar att nämna, men då skulle jag behöva sitta vid tangenterna hela kvällen (- och därmed missa drabbningen Irland-Sverige på Landsdowne Road i Dublin ikväll, och det går jag inte med på.)

Så håll till godo. Så länge. Jag lär återkomma på ämnet.

Eg & Alice


För en vighet sedan fanns inte Max Martin eller Dennis Pop. Unders större delen av 80-talet dominerades listorna av en låtskrivartrio som hette Stock-Aitken-Waterman. De försåg i stort sett alla artister med melodier. I slutet av 80-talet kom så vågen med pojkband. S-A-W försökte satsa på ett band som hette Brother beyond. Frontfiguren i bandet heter Eg White. I vilket fall blev framgången för pojkbandet måttlig. Tur var väl det för Eg hoppade av och bestämde sig för att göra något annat.

På en klubb i London träffade han så Alice Temple och ljuv musik så att säga uppstod. De kallade sig helt enkelt Eg & Alice och deras enda album släpptes 1991. Av någon anledning som är oklar ville dock inte bandet ställa upp på promotionturnéer eller andra jippon. Det var synd då låtar som Indian och Doesn´t mean that much to me letade sig ganska högt på listorna ändå.

Musiken är en makalös blandning av enkel gitarrbaserad pop, lite soultouch med gospelinfluenser samt lite indiespöken innan indie var uppfunnet. Alla låtar är otroligt bra och det här är en av mina absoluta favoritalbum of alla time. Jag återvänder ofta till just den här skivan, 24 years of hunger, som den heter.

Eg & Alice gick skilda vägar efter den skivan. Men 1996 släppte Eg till slut sitt soloalbum, Turn me on, Im a rocket man. Producerad av ingen mindre än Phil Ramone. På den plattan har han även den goda smaken att göra en cover av en annan personlig favoritsång, Jellyfish gamla Stay home. Skivan är i övrigt bra, men inte skitbra...

Eg gjorde 1992 ett samarbete med en isländska som heter Emiliana Torrini som lär vara spännande. Alice gjorde en soloplatta. Men vad de gjort efter Millenieskiftet är höljt i dunkel. Kan tänka mig att Eg är hemmapappa och desperat söker efter det perfekta pannkaksreceptet medan Alice jobbar på en webbyrå. Eller nåt. De verkar vara såna.

Leta upp deras debutalbum 24 years of hunger och ni har en vän för livet.