Detta är en popblogg. Vi som skriver här kommer att skriva om musik eller sånt som följer i dess kölvatten. Vi kommer att skriva om olika musik. I olika sammanhang. Vid olika tillfällen. En del kommer till och med att tycka att vi gör det på ett roligt sätt. Vi som skriver här vill väldans gärna höra din åsikt. Klicka på "kommentarer" under den artikel du vill kommentera och skriv! Jois, Bo, Johny, Aaron

tisdag, februari 28, 2006

Catastrophes.


På begäran har jag letat upp en något så när officiell sida för det norska och smått underbara bandet, Catastrophes. Det är ingen riktig hemsida, utan de har en egen liten sektion på någon norsk demobandscommunity, och där kan man se både turnéplan, bilder, kontaktuppgifter, nyheter, biografi och annat småsexigt.

Så när ni ändå är där kan ni ju leta upp andra musikaliska sockerpiller. Hittar ni något värt att lyssna på är jag idel öra.

Så. På scen - Catastrophes:
http://www11.nrk.no/urort/user/?id=31694

Primavera Sound ´06

Jag vill bara ta tillfället i akt och tipsa er om Europas kanske mest spännande pop/rock/electro-festival there is. I Barcelona, Spanien. De har, år efter år, den mest intressanta line-up:en av samtliga festivaler runt om i Europa. Förra året tänkte jag, att inget, inget kan slå årets line-up. Där till exempel Gang Of Four toppade min "Must see"-lista.

Men det verkar som att detta år inte tänker bli sämre.
Dinosaur Jr, Sleater-Kinney, Television Personalities, Centro-Matic, Stereolab, Yeah Yeah Yeahs, Final Fantasy, Violent Femmes (!), Flaming Lips och så vår svenska Sony-sponsrade Jozé González.
Med flera.

Mer information och årets line-up, hittills:
http://www.primaverasound.com/?pagina=cartel&idioma=en

Vi ses nog där, skulle jag tro.
(Synd bara att inte Festivalbussen kör dit i år heller.
Men det finns ju flyg.)

måndag, februari 27, 2006

3 små saker i vardagen

  1. Soundtracket till filmen Broken Flowers. Åh, inledningen. Det är så vackert. Och så den etiopiske grannen som bränner groovy blandskivor till grannen. Det här är Jim Jarmusch i sitt esse. (Se gärna om Down by law när du ändå är inne i tänket. Stor fin humor. Och Marvin Gaye helt plötsligt. Genialt.
  2. Efter OS-guldet. Ja, det i hockey alltså. Efter matchen gjorde Sportredaktionen som ett litet collage med Tre kronors mål. Allt till tonerna av Air "Kelly watch the stars". En av mina absoluta favoritlåtar. Tårarna var inte långt borta. Åh så vackert.
  3. Min MP3-spelare är helbrägda. I-river har bytt hårddisk och trimmat den lite. Jag invigde den med att tanka in en hel James Brown-box. JB må vara kungen, men fyra CD blir i mastigaste laget även för mig. Men spelaren funketerar. Nu ska här skapas spellistor igen

lördag, februari 25, 2006

Spelade dom September Gurls?

Undrade Jois. Här är beviset.

fredag, februari 24, 2006

Guns N`roses återförenas

Skivbolagen har ju gnällt i en herrans massa år över hur dyrt det är att producera skivor och att vi konsumenter inte fattar det. Därav skivpriserna. Sen kan man fundera på om man verkligen ska slanta upp hundra millar i förskott till Mariah Carey innan hennes plattor ens är inspelade?

Man kan också tycka att en skiva med säg Madonna kanske då får kosta 300 spänn. Fansen lär ju handla i alla fall. Däremot skulle man kunna tänka sig att Lisa Ekdals nya platta rimligen borde kosta 20 spänn, då hon med all säkerhet kostat skivbolaget ett plektrum och en sallad från Hermans lilla gröna.

However, en man som ensam håller på att haverera hela skivindustrin är Axl Rose. Han har under en tioårsperiod arbetat på ett soloalbum han inte riktigt är nöjd med. Rykten säger att han spelat in hundratals låtar men att ingen är riktigt bra. Det tycker hans skivbolag är värt. De har nämligen glatt betalat flera hundra miljoner kronor i förskott för plattan.

Tydligen har de tröttnat på att vänta för nu har det hänt. Guns N`Roses återförenas på en musikfest i England i början på Juni. Detta är kanske den enskilt störtsta musikhändelsen på väldigt många år. Av alla töntiga hårdrocksband är Roses de enda som tar sitt skit på allvar. (Se där en liten brandfackla som säkert väcker diskussionsforumet till liv igen...)

http://www.downloadfestival.co.uk/lineup/index.asp

tisdag, februari 21, 2006

James Brown


The Original Gangsta. The Godfather. The hardest working man in show biz. Hade inte James Brown funnits hade Prince förmodligen döpt sig själv till King istället. Nu fanns Brown så Prince fick nöja sig med att vara just Kronprins. James Brown är ett av musikens absolut starkaste varumärken. Någonsin.

Egentligen började det som så många andra gånger en ren slump. Han föddes till ett miserabelt liv i den amerikanska södern. Redan som liten (på 50-talet) åkte James dit för inbrott och småbus. Eftersom han var för ung för att sitta inne fick han bli fosterbarn hemma hos familjen Byrd. Familjen hade en son, Bobby, som hade ett band. De lät James ta micken och sen hände det grejor. Bobby och James kikade lite på den svarta musiken som fanns då. Det var inte soul, det var inte rock, det var en lite snällare variant mittemellan som kallades Rythm and blues. R´n b. (Den tidens R´n b har egentligen väldigt lite med det vi känner som R´n b idag. Den enda likheten är nog egentligen att det övervägande svarta artister som ägnar sig åt den.) Under 50-talets USA hade man separata topplistor för ”svart” musik. Det var en väldigt snäll musik som frontades av välkammade afroamerikaner som försökte leka vita i cardigans och klänningar a la Supremes ungefär. James Browns första plattor blev aldrig någon succé på den marknaden. Inte för att han var en vandrande katastrof utan för att han försökte smälta in som just en mjäkig vattenkammad R´n b sångare i cardigan eller kostym. Kort sagt, han var inte sig själv.

Live var en helt annan femma. James konserter blev snabbt berömda (ökända) på grund av att han gav allt på scenen. Han dansade som furie och rörde sig som en katt. Han sång blev inte sällan rena väckelsemöten som inte lämnade någon oberörd. Han måste helt enkelt ses. Det var det här kultryktet som också gjorde att många vita människor för första gången vågade sätta sin fot i Harlem.

James B var perfektionist på sitt sätt, han visste hur det skulle låta. I mitten på 60-talet hade han tillsammans med sin vapendragare Bobby Byrd satt ihop ett kompetent band som leddes av en viss Maceo Parker. Låtarna började mer och mer anta formen av... funk. I alla fall en snabbare soul och med stötigare blåsare än man hört tidigare. Han fick också några hit med låtar som It´s a mans mans world.

1965 hade han hittat hem. Papa got a brand new bag var kanske den stötigaste soul som någon hade hört och James showade som ingen annan. Hans danssteg var också något helt nytt. James Brown blev ett fenomen. Som det geni han var kunde han inte nöja sig med sin nya stötsoul. Han började experiementera med bandet i långa jam sessions (får långa tyckte många). Han ville ha ett sexigare, svettigare och råare sound än någon annan gjort förut. Hans band var inte helt med på noterna längre. James sket i det och skaffade sig ett nytt band. Nu hittade han två killar som verkligen ville lira samma som James. Bröderna Catfish och Bootsy Collins. Det var bara ett problem. Det blev för många stjärnor på samma scen. Samarbetet funkade inte utan bröderna Collins fortsatte att skriva egen musikhistoria genom att bilda bandet Parliament Funkadelic. De fick äntligen klä ut sig till hallikar från rymden och uppfann något som kom att kallas P-funk (en förkortning av bandnamnet helt enkelt).

James höjdpunkt kom i början av 70-talet. Dels fick han tillbaks sitt gamla band mot den lilla eftergiften att Maceo Parker fick ha sitt band vid sidan av. (Maceo och James är lite som Dr Dre och Snoopy Dog.) Det fick han, om de döpte sig till JB´s. (Och Prince skapade The New Power generation) James visste en annan sak också. Sex säljer. Han var inte intresserad av några helylletjejer i kören. Han ville ha riktigt heta brudar som inte vek en millimeter. Han ville ha starka kvinnor med livserfarenhet. Som visste vad de sjöng om. Han uppfostrade ett gäng fantastiska sångerskor som sen med varierande framgång gjort solokarriärer. (Prince gjorde likadant.) Lyn Collins (R.I.P), Yvonne Fair, Vicki Anderson (vars dotter tillsammans med Bobby Byrd, Carlene Anderson, sjöng i Young diciples och Brand New Heavies) för att nämna några. Men mer om de tjejerna en annan gång.

James var inte dum. I början av 70-talet hade hela den här grejen med segregation och svarta pantrar kulminerat. James Brown brydde sig. Hela hans väsen andades ”Im black and Im proud”. Jag inbillar mig någonstans att James kanske inte ens tänkte på att segregering existerade, som att han inte såg skylten White only. Jag inbillar mig att om James satte sig på de vitas del av bussen så satte sig de vita någon annanstans. Sån var han. När womens liberation kom på tapeten överlät han till sina körtjejer att kliva fram och sjunga om relationer och jämlikhet. Många texter var dessutom så sexuellt frispråkiga att öronen kunde trilla av om man inte var försiktig.

I mitten av 70-talet hade den svarta rörelsen kommit en bit på väg. Ok, det var fortfarande den svart skådisen som blev skjuten först i alla filmer. Men nu fick i alla fall svarta vara med på film. Deras musik var fortfarande segregerad till en egen topplista, men fick i alla fall radiotid. En hel del av det här får man nog tillskriva Elvis, som ”byggde broar” genom att göra svart musik till sin. Men samtidigt, som i ett paralelluniversum, körde de svarta sitt eget race. En helt svart industri kom att göra till exempel film med enbart svarta skådisar. Lite i revanchsyfte kanske? Blaxploitation kom en filmgenre att kallas. Ofta var det en ganska banal deckarhistoria (t ex Shaft, Foxy Brown eller Coffy). Men hjälten var en svart kille. Filmerna utspelade sig i ghetton så de flesta svarta kände igen sig i sin vardag. Musiken var precis den typ av snabba soul och lätta funk som Brown hade skapat. Filmerna skapades och sågs av svarta, men ignorerades av resten av världen. Vilket gjorde att filmerna aldig cencurerades eller direkt marknadsanpassades. Mycket naket blev det. Och mycket våld i skumma gränder med hallikar och droglangare. Ungefär som världen såg ut från insidan av Harlem. Och hur mycket James ändå ville (vill dom inte alltid det?) behålla sina rötter som den där enkla killen från gatan (Im just Jenny from the block?) kunde hans storhetsvansinne inte hålla honom från att kalla sig The Black Ceacar. Och i likhet med många andra genier utan gränser gick han hårt på drogerna. Som vid den här tiden fanns överallt. Vissa påstår att många av de sista plattorna spelades in av JB´s medan James själv var i dimman på någon lokal bordell. När sångpåläggen skulle göras fick de lura honom till studion.

J.B. överlevde aldrig discon. Förmodligen var han i ett för dåligt skick. Han var tidigare känd för att ha stenkoll på trender i allt. Över en natt exploderade hela världen till tonerna av I will survive. Varenda vit medklass Janne Banan struttade plötsligt till svart musik. Även till James gamla låtar. Men James försökte inte ens göra disco. Han knarkade mest. Jo, i likhet med Aretha (se sep. artikel) var han också med i Blues Brothers -80. Som en hårt jobbande präst. Och i likhet med Aretha skulle 80-talet innebära hans återkomst. Men inte som sångare. Nej, det var de första hiphop-artisterna som hade upptäckt samplern. James Brown (eller snarare JB´s) är förmodligen fortfarande världens mest söndersamplade artist. Och med Hiphopen började hela raskampen om igen. Och vet man inte bättre så vet man inte heller att Snoopy Dog är gift med Bootsy Collins dotter. James Brown själv har nyligen avtjänat ett längre fängelsestraff efter att ha viftat med en pistol i nyllet på en polis som försökte ta det kokain han hade i handskfacket. Numera ägnar han sig mest åt att spela rollen/myten om sig själv som inhoppare i diverse filmroller. The Original Gangsta. Huvudrollen som så många unga hiphopare så gärna skulle vilja ha.

Plattor att tjacka då? James Brown var en singelkille. De låtar han satsade på, satsade han på. Det blev en del hits genom åren. En typisk JB-platta är en hit och fem tio mer eller mindre maratonfunkjams. Najs om man är på det humöret. Det finns naturligtvis en mindre armada av samlingsskivor. Nästan alla av rätt blandad kvalitet. Men jag ska tipsa om fyra plattor som räcker rätt långt.

The payback – 1973. - En fullängdare med Brown på tårna.
James Brown´s funky people pt I, II & III – En bra mix av gästartister, jam och hits.
Godfather of soul – 2003 – Alla stora hittarna.
James Browns original funky Divas 1998 – Alla de där goa körtjejernas låtar.

måndag, februari 20, 2006

Big Star, Kägelbanan 19/2-06


Tack vare Kjell Alinge och Janne Forsells radio program ”Hemma Hos” har jag lyssnat på Big Star sedan 1974. Med en mikrofon i högsta beredskap riktad mot radion spelade jag in "Oh my soul", som storebror letade febrilt efter i Stockholms skivaffärer utan lyckat resultat. Exemplaret av "Radio City" som han köpte via postorder direkt från USA finns nu i min skivsamling. Den skivan och "Sister Lovers" håller jag fortfarande som riktigt stora klassiker, så när det nu var dags för Alex Chilton och Jody Stevens att kalla sig för Big Star igen blev jag både rädd och glad. Det gick dock ganska bra. Det blir väl ingen klassiker av nya skivan "In Space" men den fick plats bland förra årets fem bästa plattor.
De andra ursprungsmedlemmarna är Chris Bell som dog i en bilolycka 1978 och Andy Hummel som inte kunde komma för att han inte fick någon kattvakt. Uppsättningen som kom till Sverige och Kägelbanan igår var den samma som på ”Sister Lovers/ Third Album” d.v.s. Alex Chilton och trummisen Jody Stevens med hjälp av John Auer och Ken Stringfellow från The Posies. Man kan bli nervös för mindre. Men inledningen av konserten är riktigt bra. ”In the Street” som Cheap Trick har pulvriserat och använt till en amerikansk humorserie inleder och följs av flera stänkare från första skivan (# 1 record). Bäst för dagen är dock ”September Gurls” och ”Thank You Friends”. Nya materialet fungerar ganska bra, men avslutningen är helt poänglös. Känslan när man lämnar lokalen blir därmed ganska intetsägande. Några magiska minuter blev det i alla fall och så jag kan ju säga att jag har sett dom. Det var väl därför jag var där…

söndag, februari 19, 2006

Melodifestivalen II

Det tog ett tag. På väg ner i tvättstugan kom jag på vart Linda B snott Na-na-na-na-na-na-na ifrån. "Vi ska gömma oss i varandra, långt ifrån alla andra". Ha ha. Snart kommer Ledins lilla nota som ett brev på posten hoppas vi. Och bryggan var Abba, komplett med samma Abba-piano som de alltid har i såna här sammanhang. (Hey, Abba vann ju 74, det kan aldrig gå fel...)

Andreas J var naturligtvis överlägsen i mina öron. Fast jag hade uppenbara problem att låta bli att sjunga Bowies All the young dudes i refrängen. Stilsäkrast. Tur att han inte överdrev glam-biten. Då hade han kommit sist. Kvinten som skrivit låten har ju även producerat en del av Britneys hits, så visst vet han hur man gör. Rätt märkligt då att kommentatorn istället tjatar om att Janne Schaffer spelat med Ted Gärdestad. Jaha? Janne har väl i så fall spelat med ett tiotal artister som är större än Tegelstens-Ted.

Vilket gjorde att Schaffer gick och hem och lyssnade på några gamla Toto-plattor och Lasse Åberg och Banarne koka... förlåt krökade ihop ett rim på krokofant på fikarasten. (Å andra sidan den enda låt jag kommer ihåg hela idag.)

Magnus Hedman visar som vanligt att AIKare får de snyggaste tjejerna. Tyvärr var det inte fru Graafs utseende som poängsattes. I det här fallet får vi nog medge att Magnus målstolpar har större utstrålning än hans fru (ok, sorry svägerska).

Man undrar ju om det inte fanns några ordningsvakter som kunde ha stoppat de där två pubisarna som sprang och in och störde orkestern mitt under pågående tävling. Det mest pinsamma var visst att de är från Sollentuna.

Nu är det bevisat. Alla svarta är inte födda med "rytmen i blodet". Synd att Auyeouoi (eller nåt) behövde en hel melodifestival för att bevisa det. Peppe Eng har sexigare moves.

Bitchen Sahlin var typ gravid i andra veckan. För att dölja det hade hon på sig ett turkost tält (sorry rosa). Alla dansarna hade också tvingats ta på sig turkosa tält för att hon inte skulle verka tjock. Synd på annars så högklassig disco. Helt ok låt.

Vaddå, var det en artist till med, som jag glömt? Förlåt. Till skillnad från Linda B så ljuger inte Lena Ph särskilt bra. Det lyser desperat frånskild partyprinsessa om henne. Lektion 1, är man medelålders ska man inte flasha sina taxöron i tv (Lex Madonna typ 45). Lektion 2 är ett citat från Lena själv: "Jag bryr mig inte om ifall folk förstår min humor eller inte." Visst, men då kanske du ska stanna hemma och dra dina töntskämt med dina ungar istället.

Jag har ingen aning om vilka andra artister som ska vara med framöver. Jo, en. Kicki D ser jag särkilt fram mot att se. Återkommer med nya rapporter framöver.

lördag, februari 18, 2006

Wazzup?

Vad har då hänt den senaste tiden? Jag har varit med och målat och tapetserat varje dag hemma hos min gamla mamma, åkt pendeltåg och i samband med det velat dela ut diverse pungsparkar till dragspelsjävlar på tåget. Förutom det så kan jag meddela följande från mitt lilla popuniversum:

Clap Your Hand And Say Yeah har gjort en strålande debutplatta.
Arctic Monkeys lika så.
Andreas Mattsons, The Concretes samt Merz nya verkar lovande.
Jag vidhåller att Howling bells och Rumble Strips är bra.
Några gamla band har kommit och återkommit till min kännedom framför allt tack vare Pandora Radio. T.ex: Liz Phair, The Loots, Pernice Brothers och Fleur De Lys.
Håller med Emma om att Nicolai Dunger på svenska är riktigt bra.

Vad mer?
Big Star spelar på Berns i morgon kväll.

fredag, februari 17, 2006

Kategorin "stoppa plågsamma ljudförsök" fortsätter

Så här i OS-tider kan man som svensk behöva en liten humörslyftare.
Hårdrock och idrott har aldrig riktigt funkat. Möjligen med undantag för E-typen. Hårdrock och curling låter ungefär lika spännande som syntpop och bordshockey. Det har mig veterligen aldrig gjorts någon musikvideo om bordshockey. Det har det däremot gjorts om curling. Så vill ni se våra svenska curlingtjejer i läder och nitar? Jajamän.

Ni kommer att bli besvikna. Det ska verka farligt men luktar Lasse Holm lång väg: http://www.curlingtjejerna.se
(klicka på rockvideo under rubriken länkar till höger i bild)

Arethe Franklin


Way back when In sixty-seven I was the dandyOf gamma chi
Sweet things from boston So young and willing
Moved down to scarsdale Where the hell am i
Hey nineteen No we can’t dance together No we can’t talk at all
Please take me along When you slide on down
Hey nineteen That’s ’retha franklin She don’t remember The queen of soul
“Hey nineteen” – Steely Dan

All popmusiks moder är Aretha. Det kan man inte komma förbi. Hennes naturligt särpräglade röst innehåller hela kostcirkeln. Hon kan viska lite småsensuellt och hon kan gå upp på taket och fortfarande prickskjuta några kristaller i en takkrona. Och hela tiden gör hon detta utan att snegla på ett notblad eller knappt ens (som det verkar) anstränga sig särskilt hårt. Problemet med duktiga sångerskor är ju annars ofta just det omvända, de riktigt duktiga är så hårt drillade att de inte vågar ta ett avsteg från det förutsägbara. När de ryter till så är det just exakt för att försöka låtsas att de har soul. Lex Helen Sjöholm. Eller Celine Dion. Det hela påminner lite om när Mowgli ska ryta ikapp med Balou i Djungelboken. Heck, hon behöver inte ens visa tuttarna i en sjaskig video för att få uppmärksamhet. Aretha står där och plockar en bomullstuss från djupaste södern, låter den obehindrat komma upp ur strupen och leverar sedan en känsla av att du står där själv, som en svart slav med piskan vinande längs ryggen. Typ, när hon är på det humöret. Och sen skrattar hon helt avväpnande. Hon skulle förmodligen få dig intresserad av mjölk om hon skulle börja sjunga texten på mjölkpaketens baksida.

Aretha och hennes systrar började som alla andra svarta på 50-talet med att sjunga i kyrkan. Ville man bort från ett segregerat eländesliv fanns det (finns det) två vägar att gå, musik eller sport. Kyrkan försåg dem med musik och Aretha blev snabbt omtalad för sin röst. Egentligen debuterade hon på skiva redan i unga tonåren. Hon fick ett skivkontrakt och spenderade 60-talet med att ge ut en del högst blandare plattor. På 60-talet tyckte man det var helt ok att man snodde en hit av någon annan artist. (Kolla Son of a preacher med Dusty Springfield ligger på topplistan, visst skulle väl Aretha kunna göra den?) Så det blev en del plattor med vad man skulle kunna kalla mer eller mindre oinspirerad pop, coctail-jazz och schlagers. Tillräckligt för några enstaka hits och göra sig ett namn, men någon superstjärna hade hon inte blivit. Inte förrän i mitten av 70-talet, då hon gick över till Atlantic blev det fart på tanten. Plötsligt hade hon ett band och bra soullåtar. Hon spelade in i legendariska Muscle shoals studio. Nu fokuserade hon på för det mesta rena soulplattor och fick också hit efter hit efter hit på topplistorna. Hon blev en av de största.

Precis som med alla andra ikoner kunde hon inte se sig själv som en soul-brud utan fortsatte hela tiden att också släppa låtar som hon själv tyckte var kul. Det kunde vara allt från att tolka musikallåtar till Beatles-covers. I slutet av 70-talet slog discon igenom. Aretha trivdes aldrig riktigt med den påsen. Dels var hon kanske lite för gammal för att leka sexig och dels kanske hon helt enkelt inte gillade genren. Hon bidade sin tid och passade på att göra ett kort gästspel i filmen Blues Brothers, vilket resulterade i en megahit av den gamla låten Think.

Nu blev det 80-tal och hela den biten med axelvaddar och feta syntslingor. De flesta hade nog räknat ut Aretha som tant och passé. Men så kom plötsligt en helt annan tant in på banana. Tina Turner gillade vad hon hörde och drog på sig en kort kjol och stilettklackar. Sålde guld. Det blev något av en aha-upplevelse och fler än en gammal ikon väcktes till liv. Nu stod alla artister på kö för att få göra en duett eller på något sätt synas tillsammans med Aretha. Eurythmics, Stones, Elton och George Michael och ett gäng till. Som genom ett trollslag dominerade hon plötsligt listorna igen.

Från 90-talet och framåt har hon varit sparsam med framträdanden. Några halvljumma plattor har pliktskyldigast släppts. De har slenttrianfått fina betyg trots att de faktiskt är rätt så trista. Rösten håller än, det har hon bevisat. Framförallt live. Näst sista gången jag såg henne sjunga live var på en Diva-gala som VH1 håller varje år. Denna gång var det Aretha, Celine Dion, Mariah, Indie Arie och Carole Sager. Avslutningsvis skulle de sjunga Sagers gamla ”Thats whats friends are for”. Mariah tog bröstton. Och gick in i väggen. Celine försökte böja en ton. Hon gick in i väggen. Indie försökte inte ens. Aretha sjöng tjejerna rakt ner i superettan. Utan att anstränga sig och med ett leende på läpparna av ren empati om sina medsystrar. Året därpå såg jag samma gala, denna gång var Mary J med. Hon tog rygg på Aretha. Aretha kände flåset i nacken och gick upp en tonart. Mary hängde på och gick förbi i sista versen. Vi har en ny souldrottning. Mer om henne vid ett annat tillfälle. Aretha är i dag drygt sextio år och släppte nyligen en ny trist CD. Köp inte den. Men köp någon gammal goding istället och berika ditt inre.

Aretha har genom åren gjort ett gang platter med skiftande kvalitet. Diverse kohandlare har dessutom försökt sätta ihop snikplattor med gammal skåpmat. Därför kommer här en guide till vad jag rekommenderar.

Unforgettable – 1964
Lady Soul – 1968
Young, gifted and black – 1971
Amazing grace – 1972
Aretha sings the blues – 1980
Who´s zooming who – 1985

http://www.soulwalking.co.uk/Aretha%20Franklin.html

Trevlig helg/Jois

torsdag, februari 16, 2006

Trouble & Strife.

Jag vet inte vad det är.
Eller jo, det vet jag, det är för att jag har så sjukt bra musiksmak.
Men just nu är jag inne i ett så kallat "stim." Jag hittar ny musik varje dag och min digitala musikspelare har fått många megabyte med gitarrporr på sistone.

Det är nog inte många megabyte kvar nu.
Men. De få jag har kvar har jag tillägnat ett stockholmsband (?), Trouble & Strife, som också spelar i Stockholm på tisdag nästa vecka, den tjugoförsta februari, på klubben Osaka V.S Tokyo.
Och jag tror på kärleken igen.
Och aldrig mer ska jag ha sex utan en gitarr i samma rum.
Så, exakt så, bra är det.

Men frågan är - litar ni på mig?

Lyssna själva nedan, och se om ni håller med mig om att "New Shoes" är en av årets bästa låtar.
(Hittills.)

Hej, lyssna kompis:
New Shoes
He Never Changed
I Got A Plan
Cold Breath

(Och just det, så ni slipper maila mig och fråga: han som spelar den underbara och oskyldigt sexiga gitarrslingan heter Joakim.)

onsdag, februari 15, 2006

Skivmässa

Om man fortfarande är av den typen som handlar skivor och befinner sig i närheten av Solna på lördag kan man kanske gå på skivmässa.

tisdag, februari 14, 2006

Clap Your Hands And Say Yeah - Radio

Bell & Sebastian - Radio
The Sonics - Radio
Curtis Mayfield - Radio
Miles Davies - Radio
Gothan Project- Radio
..ni kanske börjar haja. Gå till Pandora Radio och skriv in din favorit grupp och lyssna sedan på musik som liknar det du känner för att lyssna på. Den går säkert att få bättre, men det är riktigt intressant start. Man kan välja låtar också t.ex "Lucifer Sam" -Radio...

måndag, februari 13, 2006

Bellissimo!

Mina bästa vänner har aldrig hetat varken Belle eller Sebastian. Jag förstår att de fattat tycke för varandra i och med att de faktiskt har givit ut ett par popskivor tillsammans, men jag har aldrig riktigt räknat in mig själv i deras kompiskrets. Jag ser inte direkt deras skiftande albumkvalitét som en invit heller, för den delen.
Så vi kanske är lite oense.

Men grattis, ni gissade rätt, jag har ett par Belle & Sebastian-skivor. Och kommer troligtvis även att köpa deras senaste. Och visst, "Electric Renaissance" är en hygglig låt.
Jag gillar den.
Likaså "She's Loosing It", "Like Dylan In The Movies" och "Sleep The Clock Around."

Men det stannar ungefär där.

Jag har säkert utelämnat någon låt som jag kanske tycker om, men i det stora hela så har Belle & Sebastian som sagt aldrig vart mina bästa vänner.
Trots att jag har givit dem nya chanser.
Gång, på gång.

Vi har vart så kallade "ytliga vänner"

Tills idag - och troligtvis i och med deras senaste album, The Life Pursuit, som är helt underbar.
Jag tar tillbaka allting.

I natt ska jag sova med spöken och tänka över vad jag har sagt.

Och i ett eget, desperat försök att värva nya vänner sockrar jag er måndagskväll med Stereolabs "French Disco" i MP3-format nedan;

[ Klicka här för att gå på franskt disco och bli kompis med Andreas ]

Rigas.


När jag kom hem från Tallinn förra veckan läste jag i väntan på veckans Ronnietorsdag av någon anledning en gammal reseskildring i Aftonbladet.
"Riga V.S Tallinn" löd titeln. Så originellt att jämföra dessa två forna öststatsstäder, tänkte jag.
Men i alla fall, Riga vann.
Föga överraskad kryssade jag vidare och fann i nästa hamn ett par undangömda länkar som ledde mig till ett band - Rigas.

Jag såg det som en uppmaning.

Till skillnad mot staden Riga finns det inte så värst mycket information att tillgå angående bandet Rigas.
Outforskad och oskyldig, kan tyckas.
På hemsidan finner du en välsmakande gryta av låtar att ladda ner, ett mindre turnéschema med kisspauser i såväl Sverige som Norge.Vid en närmare titt ser jag till min förvåning att Rigas spelade på såväl Hultsfred- och Arvikafestivalen sommaren tvåtusenfem.
Jag stannar till och tänker efter.
Lyckos dem som inte låg i tältduken då.
Hur kunde jag missa?

Jag känner mig bortkommen och vilse.
Men jag biter i det sura äpplet och inser att jag kan ha missat den perfekta inledning på sommaren tvåtusenfem.

Dags att komma ifatt.

Rigas verkar vara ett enmansprojekt när man skrapar på ytan, men likt många av dagens så kallade "enmansprojekt" - som till exempel First Floor Power-Karl Jonas enmansprojekt Blood Music - verkar det existera ett glatt gäng gästmusiker, mixare och andra musikanter som mer än gärna bidrar med ett ackord eller två. (Speciellt live, när man syns.)

Men visst, ett enmansprojekt.

Och mannen i fråga är Henrik von Euler från Stockholm, som också är med och driver skivetiketten Flora & Fauna, skivbolaget där både Moder Jords Massiva och Hundarn Från Söder också ligger och gottar sig på.

Det är en hyfsad enmansshow han pillat ihop, von Euler.

Albumet, som bland annat beskrivs som "funkig blockflöjtsdisco", släpps i april och kan bli något av en höjdare. Fram till dess kan jag tipsa om att "The Big Fraud" , nedan, är en perfekt förfest i väntan på fullängdaren ( - och till efterfesten fungerar "Your Friend" utomordentligt.)

Nytt Material
The Big Fraud
Stanken Av Dig

The Moron EP
Invit.mp3
Happy Birthday.mp3
Bismarck.mp3
The Moron.mp3
Mördröm.mp3

Äldre Material
The Hermit
Poster Boy
Your Friend
No Punch Intended
Striker
My First Love

Låt mig gissa.
Lilla scenen, Emmabodafestivalen, i augusti.
Den perfekta avslutningen på sommaren tvåtusensex.

söndag, februari 12, 2006

Hjälp mig att hitta Beatlescovers


Att göra coverlåtar är inte enkelt eftersom som det låter eftersom
man blir jämförd med originalet. Tar man okända spår klarar man sig i allmänhet bättre, då endast några få känner till ursprunget. Att dessutom ge sig på smått heliga fab-four slutar väldigt ofta med platt fall. Att Rolling Stones överlevde sin version av "I Want To Be Your Man" är väl ett bevis på att även Stafan Batan kan överleva i fotbollsvärden med lite hårt arbete (trots brist på omdöme). En låt som märkligt nog brukar nämnas som ett bra exempel är Joe Cockers variant av "With A Little Help From My Friends". Visserligen är det inte av något av Beatles större verk, men låten är riktigt sunkig och trött med gamle Joe.
Marmalade gjorde visserligen den första inspelningen av "Obla-di Obla-da" men den är inte bättre än spår fyra på det vita albumet och dessutom kanske det är den sämsta låt dom gjort. Bättre gick det för The Inmates som på sin live lp "Meet The Beatles" radade upp en hel fullängdare med Beatles i pubrock- stil. "I Saw Her Standing There" och "Shes A Woman" är exempel på låtar som Bill Hurley ger nytt liv till. Granddays stilrena variant av "Revolution" innehåller dessutom falsksång, vilket ger låten en extra knuff. Min favorit är dock The Damneds snabba punkversion av klassikern "Help”.
I kategorin Beatelslåtar som Beatles själva inte skrivit,vinner i alla fall The Sonics över Liverpool bandet med sin tolkning av "Money" från 1965.

Klicka på kommentar länken nedan och tipsa om fler bra Beatlescovers.

fredag, februari 10, 2006

Brittlista

Poptidningarnas svar på ”the sun”, NME har påtat ihop en 100 bästa lista över de bästa brittiska skivorna genom tiderna. Det första jag slås av är av de tio första platserna innehar jag åtta skivor, så helt fel kan dom väl inte ha. Man kan för övrigt undra hur en skiva som Arctic Monkeys som bara funnits ett par veckor kan hamna på en femte plats. Det är i och för sig en bra skiva, men det är ju svårt att redan nu veta om den håller i längden. Här är de tio första placeringarna på listan:

1. The Stone Roses 'The Stone Roses'
2. The Smiths 'The Queen Is Dead'
3. Oasis 'Definitely Maybe'
4. Sex Pistols 'Never Mind The Bollocks'
5. Arctic Monkeys 'Whatever People Say I Am, That's What I'm Not'
6. Blur 'Modern Life Is Rubbish'
7. Pulp 'Different Class'
8. The Clash 'London Calling'
9. The Beatles 'Revolver'
10. The Libertines 'Up The Bracket'

Här är tio skivor som inte var med bland de tio första men som jag kanske hade haft med på min lista:


The Only Ones ‘Even Serpents Shine’
David Bowie 'Hunky Dory’
Led Zeppelin ‘II’
The Beatles ‘Sgt Pepper’
Joe Jackson ‘Look Sharp’
Elvis Costello ‘Armed Forces’
The Clash ‘Give´m Enough Rope’
Pink Floyd ‘Wish You Where Here’
Radiohead ‘The Bends’
Specials ‘Specials’

Om dom finns med bland de övriga 90 st skivorna vet jag tyvärr inte.

Startelva i VM?

Ok, det är vinter-OS nu. Men jag kan inte undanhålla er mitt parallella universum där min startelva ser ut som nedan. Kom gärna med synpunkter och egna förslag. Det är alltid kul att läsa.
Håll till godo:

Målis:
Andreas Isaksson = Håkan Hellström
Så får det bli. En lång gänglig och euforisk spelevink i kassen.

Backar:
Alexander Östlund = Robyn
Han spelar själfullt Alexander. Bland de bättre i allsvenskan, men har svårt internationellt.

Olof Mellberg = Moneybrother
Olof har feeling. Han spelar tufft och rakt med en tuff miljö. Och har en tatuering. Skulle kunna varit Mjällby för några år sen.

Teddy Lucic = Kent
Teddy leverar bara när han behöver. Sen har han så melankoliska ansiktsuttryck.

Erik Edman = Teddybears Stockholm
Gör lite som han vill, väl medveten om att han saknar konkurrens på sin position kan han spela avslappnat med stora finesser. Rätt var det är drar han in en volley från 35 meter.

Mittfält:
Christian Wilhelmsson = Erik Prytz
Vår lite poppigare kantspelare med snabba danssteg. Dansade en sommar. Dags för nästa hit nu?

Tobias Linderoth = Soundtrack of our lives
Klassisk slitstark tidlös rocknroll.

Anders Svensson = Per Gessle
Blandar och ger, ständigt akutell och alltid älskad av svennefotbollsälskarna.

Fredrik Ljungberg = Bodies without organ
Ständigt påpassad av media. Spelaren alla älskar att prata om. Är han? Nä, inte han väl? Men precis som herr Bard leverar han hit efter hit i den kanske tuffaste ligan av alla. Utan att orda så mycket om saken.

Anfall:
Zlatan Ibrahimovic = Cardigans
Jag tänkte först skriva Abba. Men de är så gamla att de snarare får jämföras med Raffe. Nä, det finns ingen svensk popstjärna som är så stor just nu. Ingen jämförbar i alla fall. Cardigans får väl vara det största vi har på den internationella scenen just nu?

Henrik Larsson = Max Martin
En gång var han störst i världen. Nu är han i alla fall stor i Jap... förlåt Spanien.


På bänken:
Marcus Rosenberg = Darin
Påläggskalven som öste in mål i allsvenskan och som fortsätter att ösa in mål i Holland. Kanske platsar han som ordinarie när han är 30? Som vanligt är han redan nu större än vad vi tror.

Mattias Jonsson = Någon i A-teens som gör solo.
Man vet inte vad de heter, men då och då dyker någon av dem upp i TV. Ingen över fjorton vet varför.

Kalle Svensson = Laleh
Det stora svenska hoppet.
Har gjort succé hemma. Har sniffat lite på internationell hetluft.

Marcus Allbäck = Petter
Marcus har precis som Petter sina hippaste år bakom sig.

Kim Källström = Feven
När som helst nu kommer han att bli störst. När som helst.

Niclas Alexandersson = Erik Gadd
Alltid pålitlig, aldrig dålig. Perfekt avbytare.

Ledmotivet till vinter-OS

Vad passar bättre som bakgrundsmusik till OS-invigningen?
http://sapporo72.info.se/

Dagens coolaste band.

Im from Barcelona - the video

http://www.emi.se/artists/barcelona/dguoydb/index.htm

torsdag, februari 09, 2006

En vågad avbildning.

Varning.
Nu har jag tänkt att tipsa om bra musik.

Det hela började med att jag spelade skivor i Uppsala för ett par veckor sedan. Efterfesten blev väl inte så lyckad egentligen, som tänkt.

Vi, tillsammans med de sjukt underliga medlemmarna i OASIS-förbandet Sereena Maneesh, skulle vidare till ett ställe där Stockholmsklubben Kilotin hade gästklubb. Men väl där så ångrade vi oss. Ett tiotal poliser sprang in och ut ur klubben, gängbråk i kön, slödder till både höger och vänster, en tjej kom utspringande och skrek att hon blivit våldtagen/misshandlad och någon ghetto-blaster blev tagen av vakten i kön - för att han hade en pistol på sig.

Så vi gick hem.

Men. Med mig hem fick jag en ny bekantskap. Jonas. Han spelar i ett fint band som kallar sig Ikons. De blev nyligen korade till "Demoband just nu" över hos Digfi. Med allt rätt. Detta Göteborgsbaserade band - vars låtar till fyrtio procent är instrumentala - bildades hösten tvåtusenfyra och består av fyra åttiotalsavkommor i tidiga tjugoårsåldern.
Precis som jag själv plus ett par år.

Ikons vill gärna likna sin musik vid giganter som Primal Scream, tidigare Jesus And Mary Chain med en monoton ådra från Neu! eller Suicide. Så långt verkar allt lovande. Jag höll på att slänga dit en egen tanke om att jag känner Joy Divison-vibbar av musiken, men ångrade mig ganska så snabbt.
Döm själva. Jag vet inte. (Jag har nyss vart i Tallinn, så.)

Att kalla sig Ikons, som enligt ordboken betyder "avbild", och sedan påstå att man har influerats av Primal Scream är rätt vågat. I alla fall idag eftersom jag är på dåligt humör.
Men jag klagar faktiskt inte. Jag gillar det.

Jag säger som Håkan Hellström - I dessa Idol-tider...

Och om ni inte har något bättre för er så tycker jag att ni ska ladda hem följande låtar och lägga in dem på er digitala musikspelare, alternativt bränna dem på en CD-R-skiva och ge bort på Alla Hjärtans Dag nästa vecka:

Ikons - Imperiet
Ikons - Do It Right
Ikons - Guns
Ikons - It Doesn't Go Away
Ikons - Bom Bom Cha!

Ikons sa en gång att "riktigt bra popmusik har aldrig räddat alla men kanske någon eller några. Den kan tjäna som en enklare eller mer komplicerad bild av verkligheten, eller bara en snyggare inramning på bussen till och från jobbet."

Torskar i Tallinn.


På begäran skriver jag om mitt äventyr i öst.

Om självaste Laleh lyckades att få en grammis för en liten Tracks-låt, och James Blunt blev årets manliga artist för att han hoppar från snöbetäckta isberg i slow motion, så måste det väl finnas något pris för mig också med tanke på den galna resan till Tallinn. Spontaniteten lös i våra ögon när vi i fredags bokade tvådagarskryssningen till Tallinn tjugofyra timmar innan avgång.

Europas framtidsstad, var det ja.
Vet dock inte riktigt var framtiden gestaltade sig i den där staden, men det var ganska så fint. Och billigt.
Fick ett par Narva-vantar för en femtiolapp.

Vi var på ett café.
Jag kom in och såg att en latte i sällskap med en mozzarellabaguette och något annat lyxbröd enbart gick på tjugofem kronor allt som allt, insåg jag att jag inte var hemma på Söder. Och när jag sedan beställde ovan nämnda och satte mig bredvid en yngre kvinna som kämpade med att skära sin skiva rågbröd och fördela den mellan hennes vänner, förstod jag att jag har fördomar. Men hennes blick ett par sekunder senare och en lös, tiggande hund springades runt mina fötter under bordet fick mig att förstå att det inte bara handlar om fördomar.

Det må vara en "framtidstad", och EU-medborgare, men de har en lång väg kvar att vandra. Jag menar dock inget ont.
Och jag lär återvända dit senare i år. Utan tvekan.

Men, men.
Med mig hem hade jag ett par backar feber, en kasse rethosta och ett par undangömda och hemsmugglade minnen.

Musiken då?
Jag minns inte. Helt ärligt.

tisdag, februari 07, 2006

The very very best of

Töntband. Jag tänker på musikaliska farsoter som Smokie. Två tomtar som chanserat från konsertlokaler till lokala pub-gigs. Satt man med en pint på pizzerian i Grisslehamn och någon berättade att det verkligen var Smokie som just sjungit en saggig version av den redan från början über-saggiga Living next door to Alice, ja då skulle jag rycka på axlarna. Möjligen skulle tjocka Marianne som är arbetslös men som ändå hänger på pizzerian varje kväll, be om en autograf. Marianne har fem lp-skivor från sina heydays på 70-talet. Två är Osmonds, en är Bay City Rollers, en är Abba och så en med Smokie. Det finns en sån tant på varenda lokal pizzeria med alkoholtillstånd i det här landet. Och det är många pizzerior det. (En bekant försökte sälja sin butikslokal i Jakobsberg. Efter att ha nekat ett antal hugade pizzabagare med förklaring att det redan finns fem pizzerior i närområdet, ringer en sjätte och får samma svar. Men, frågar pizzabagaren, finns det någon pizzeria i samma fastighet som lokalen ligger i? Nej, det gjorde det förstås inte.)

Det är i och för sig skillnad på band som Smokie och band som Earth, Wind & Fire. För ett par år sedan skulle de släppa en ny cd. Jag hade hört en singel och var sugen. Det var då jag häpnade. Här är ett band som förvisso släppt ett gäng fullängdsalbum. Men ändå, sjutton samlingsskivor:
  • The best of Earth Wind & Fire
  • The best of Earth Wind & Fire vol II
  • The very best of Earth Wind & Fire
  • The very best of Earth Wind & Fire vol II
  • Earth Wind & fire, Gold
  • Earth Wind & fire, The collection
  • Earth Wind & fire, The definitive collection
  • The Essentials of Earth Wind & Fire
  • Earth Wind & Fire, Greatest hits
  • Earth Wind & fire, Big hits and remixes
  • Earth Wind & fire, Super hits
  • Earth Wind & fire, Let´s groove
  • Earth Wind & fire, Great earth
  • Earth Wind & fire, Love songs
  • Earth Wind & fire, Rare grooves
  • Old school cruising with Earth Wind & fire

Sitter det på fullt allvar en skivbolagsman som heter Bob och tänker, hm, visserligen har vi September och Boogie Wonderland på fyra samlingar redan, men jag undrar om vi verkligen satt ihop en samling med de två och den där singelbaksidan från 75? Men ok, vi snackar om ett band som alltid hade lika många hits som spår på sina fullängdare. Det finns att ta av. Smokie är däremot sensationella. Bandet har inte gjort mer än ett fåtal album, varav de flesta på 70-talet. Men bara en eller två hits har alltså räckt för att kavla ut inte mindre än tjugofem!!! samlingsalbum. Jag ska bespara er listan. Vi ligger redan tillräckligt illa till i självmordsstatistiken.

Kanske har Mariannes skivspelare gått sönder nu. Hon köper en CD istället. Hemma kommer hon på att hon inte har några skivor att spela längre. Men då ser hon på TV-shop att nu kan man köpa boxen Smokie, their greatest story vol III, the swedish collection. Och så slår hon numret. En vacker dag står man kanske där själv. Nick Cave, the swedish collection. Någon, snälla, stoppa mig.

Alice, Alice, Who the f*ck is Alice. (En trubadur på just pizzerian i Grisslehamn förklarade en gång för mig att det finns en förklaring. Smokie hade sålt och pantsatt sin sista bit av själv på 80-talet när något geni kom på att man skulle spela in en helt ny version av sången. Förmodligen var det ren tristess som fick sångaren att spontant bryta ut i ett Who the fuck is Alice i ett lamt försök till rap? Den engelska versionen av Alice censurerades från ordet fuck. Därför kan man nu kränga den låten till länder där den inte cencurerats. Eller förlåt, till länder där den inte cencurerats och där folk fortfarande vill köpa en skiva med bandet. Sverige är det. Snälla, sluta köp de där skivorna nu.)

måndag, februari 06, 2006

Den som söker han letar

Det brukar inte funka med skivrea för mig, men det ska väl inte vara omöjligt att åtminstone hitta någon gammal återutgivning av bra musik? Denna gång lyckades jag inskaffa The Undertones första fullängdare. Som 95% av alla rock och popband så är det också just den första plattan som är den bästa. Nordirländarna gjorde 1979 en riktigt bra popplatta som innerhåller bl.a ”Get Over You”, ”Here Comes The Summer”, ”Teenage Kicks” och ”Jimmy, Jimmy”. Ni som har hört låtarna tidigare förstår säkert vad jag menar. Har ni inte hört dom, så har ni något att se fram emot…Ett stycke pophistoria.

Bonusfråga:
På albumet finns det inte mindre än tio stycken bonuslåtar. Inte värdelösa men inte heller lika vassa som dom som tillhör originalplattan. Man får med en riktigt bra bonuslåt ”you´ve got my number” dock. Ska man då vara glad att man fick en låt som håller samma klass som skivan i övrigt eller ska man vara sné för att dom sabbar känslan av ett helgjutet album?

Pop-VM 2006


Det drar ihop sig. Vi har ett vinter-OS att beta av, en melodifestival att förakta och sen en påsk att fira. Sen mina vänner, får midsommar ursäkta, sen är det fotbolls-VM. Vårt mest älskade landslag har att möta Paraguay, Trinidad-Tobago samt England. En lätt grupp säger vissa. Ja, det var vi sa inför mötet med Costa-Rica också. Olle Nordin blev tvungen att leva i landsexil i tio år innan han blev förlåten. Kan vi undvika 1-2, 1-2, 1-2 i år också?

Vi kan börja med Trinidad-Tobago. Vad kan vi förvänta oss för uppställning? Mitt tips är Soca-dancing. Något annat har de inte att komma med. Soca har aldrig slagit riktigt i Sverige och möter vi Trinidad med ett massivt svenskt pop-mittfält borde vi kunna trötta ut dem redan efter en halvlek. Jag tänker mig ett mittlås som består av Cardigans och slitvargarna i Soundtrack of our lives. Cardigans har haft en svacka men känns väldigt fräscha nu med en ny riktigt fin video i ryggen (Don´t blame your daughter). Soundtracks är vår defensiva mittfältare. Alltid stabil. På ena kanten tänkte jag först starta med E-typen, men han har sett lite blek ut på sista tiden. Det blir istället Erik Prytz. Call on me är precis den typen av snabba och lekfulla hit som kan charma vem som helst. Längst fram har vi förstås Håkan Hellström och Timbuktu. Jag är dock osäker på om Håkan kommer att trivas mot det här motståndet. Men då har vi Darin på bänken. Hans nya remixar håller oerhört hög internationell klubbklass. Varning utfärdas dock. De lömska öborna är kända för att vart fjärde år ta fram extremt efterhängsna dansbeats. Vi har redan fått smaka på både Lambada och Maccarena. Låt oss se om vi klarar oss ifrån det i år.
I vår andra match möter vi Paraguay. Paraguay har i hemlighet tränats av vår egen Dana Dragomir. Ingen vet rikigt, men det ryktas om att de kommer att ställa upp med elva panflöjter som gör ett potpurri på La Paloma blanca till samplade delfinljud. Vi väljer att vila vårt startelva och ställer ut Torgny Melins samtidigt som Lena Philipson distraherar med en Orup-text i alldeles för kort klänning. Paraguay ber om nåd och ger upp hela VM-tanken.

Sista matchen blir stenhård. Vi möter ett England som med rätt laguppställning mycket väl kan gå till VM-final. Kommer Pete Doherty vara drogfri? Är Richard Ashcroft för gammal? Är Gorillaz rumsrena nu? Ja, det ser onekligen ut att bli ett tungt uppställ brittpop i årets brittiska trupp. Förmodligen startar man med Babyshambles och Arctic Monkey på topp. Ska vi tippa att Sugababes och James Blunt spelar på kanterna? Där man kan få problem är backlinjen. De riktigt tunga trygga posterna har inte överlevt generationsskiftet så bra. Stämmer ett rykte så har man lyckats värva Madonna som får anses given i mål. Men backlinjen lämnar stora hål efter band som Pulp och Blur. Dock har Paul Weller sett fin ut på träning.

Det känns ändå som att vi har ett mentalt övertag. Engelsmännen har ju trots allt aldrig besegrat oss sedan Waterloo 1974.

Sveriges startelva

Per Gessle
Helen Sjöholm – Laleh – Björn Skifs – Bodies wo
Kent – Cardigans – Soundtrack – Erik Prytz
Håkan Hellström – Timbuktu

Reserv:
Darin
E-type
Carola
Erik Gadd

lördag, februari 04, 2006

Roots Rock Rebel


Den 22:a december 2002 kastade Clash- legenden Joe Strummer in handduken samtidigt som inspelningen av hans kanske bästa soloalbum ”Streetcore”. Jag har nämnt det förut, Clash är rockhistoriens bästa band. Joe Strummer var coolast.

Kort efter hans död, redan den 20:de februari 2003 ordnade man en hyllningskonsert på Debaser i Stockholm. 400 personer får plats. Biljetterna släpptes någon månad innan kl 09.00 och fem minuter senare gick jag in på Ticnet och såg att det fanns biljetter kvar. Tyvärr var jag inte medlem i Ticnet utan var tvungen att anmäla mig först. Tre minuter senare försökte jag igen, men då var det utsålt. Jag var alltså inte där. Men jag slapp ju i alla fall köa under natten som man gjorde till rockkonserter förr. Minns bl.a att jag och några av mina klasskamrater (Jois var med?) köade till Adam and The Ants (!) en kall vinterdag 1981.Utvecklingen går framåt, om man nu inte vill gå på bio förståss…

Nu har en inspelning av hyllningen kommit för oss som inte var där, men gärna hade velat. Magnus Carlson, Dregen, Howlin´Pelle, Moneybrother, Marit Bergman, Joppe Pihlgren, Nomads, Infinite Mass, Nicke Andersson spelade och några till. Höjdpunkten var naturligtvis att Ebba Grön återförenades för tre Clash-låtar tillsammans med Mick Jones. Att jag fortfarande inte sett Ebba plågar mig och det kommer förmodligen att förbli på det viset. Det är det nog lag på.

”Root Rock Rebel” som dvd´n heter är småkul, men inte mer. För oss Clash fan så duger den. Ser dock fram emot en dokumentär om Strummer som Julien Temple (han som gjorde ”Filth And The Fury”) håller på med. Den kan nog bli riktigt bra.

Clash fem bästa låtar?

  • White Man In Hammersmith Palce
  • Bankrobber
  • Straight To Hell
  • Stay Free
  • Safe European Home

fredag, februari 03, 2006

Tallinngänget 2006.


Vår och sommar börjar att ta form. Jag har planer. Äntligen.
Jag har en liten post-it-lapp där jag lyckats med bedriften att klämma in de kommande sex månaderna i mitt liv.
I blyerts.

Det börjar med en kryssning imorgon, Stockholm - Tallinn, och sen i kronologisk ordning:
Blandade DJ-set.
Tentaångest.
Placebospelning, Alexandra Palace, London.
Extrajobbsökande.
Broken Hearts Club-invigning. (Fin popklubb vi startar upp.)
Borgarglass på Hötorgstrappan.
Primavera Sound Festival, Barcelona, Spanien.
Hultsfredsfestivalen.
Fotbolls-VM, Berlin, Tyskland.
Roskilde, Danmark.
Arvikafestivalen.
och avslutningsvis Emmabodafestivalen i augusti.

Så Tallinn imorgon. I ren Lasse Kongo-anda. Första hållpunkten på ett späckat vår- och sommarschema.
Tallinngänget 2006.
Spännande.
Jag bävar dock för kryssningen i sig.
Tallinn och kryssning är allt som oftast en pensionärstillställning utan dess like. Middagsbuffé, rödvin ur tappkran, forna Idol-vinnare och dansbandsorkestrar. Väl på plats i Tallinn kan jag troligtvis frossa i piratkopierade DVD-filmer och fullängdsskivor i CD-R-format för en tjuga. Som hittat.
Men vilka fördomar man har, eller hur.

Det sägs att Tallinn är europas framtidsstad.

Jag tog ett par minuter för att kolla in nöjesutbudet både på båten och väl i Tallinn. Kanske Clap Your Hands Say Yeah planerade en extraspelning i karaokebaren på däck sju på M/S Baltica. Vem vet.

Men inga klappande händer så långt ögat kan se.

Svenska Toppartister
Skön-sjungande Brolle eller allas vår Kikki, du möter våra kända svenska artister på våra båtar. Se vårt artistprogram i nöjeskalendern på denna sida.

Dansa till riktig orkester
Tycker du om att dansa? Vi har stora internationella topporkestrar ombord som bjuder upp till både svenska och internationella dansklassiker.

Dansa till disco
Discot öppnar framåt kvällen. Det stora dansgolvet, närheten till baren och dess svalkande drycker inbjuder till riktig fest. Här spelar förstklassiga DJ:s skivor som får publiken att dansa från sent på kvällen till tidig morgon.

Trubaduren spelar upp
I puben underhåller våra duktiga trubadurer. Önska din favoritlåt och sjung med.

Karaoke
Utmana vännerna och upptäck oanade talanger. Låt stjärnan i dig kliva fram. Karaoken i puben är en riktig stämningshöjare inför kvällen. Vilken är din favoritrefräng?

Show
Du som gillar show och cabaret kommer inte bli besviken ombord. Under säsongen presenteras flera olika uppsättningar. Showuppträdande sker varje kväll, året runt i fartygens stora showbar.

Men.
Vann inte Estland Eurovision Song Contest för ett par år sedan?
Har för mig att vinnarlåten var rätt "catchy", så att säga.
Hur som helst har Tallink försäkrat mig om att jag inte kommer att bli besviken. Jag både gillar att dansa och lyssna till förstklassiga DJ:s - det är som klippt och skuret för mig.

Det är bara en sak som avskräcker mig en aning.
Imorgon spelar både Winter Fantasies och Asian Shine.
Och det är inte musik som jag tänker på först när jag hör det.

Saturday night live


Nu släpper Itunes väl valda sketcher från Saturday night live. Jättekul tycker vi gamla fans. Smolket är väl att snåljåparna vill ha 2 dollar per sketch. Det blir rätt mycket i längden. På besöksforumet har emellertid en smärre storm brutit ut där nästan alla klagar över att en sketch ska kosta lika mycket som en episod av en tv-serie.

Många vill också ha hela episoder av SNL istället för enstaka sketcher. Så har man tålamod sjunker förhoppningvis priset.
Vill man dock bara åt en enstaka kult-sketch kanske 2 dollar inte är hela världen.

http://www.nbc.com/Saturday_Night_Live//

PS Denna helg är Steve Martin värd och Prince är artist!

Dagens radiostation

AccuRadio är en ”site” som har delat upp sina kanaler efter musikstilar. Väljer man rätt kanal får man förmodligen höra Electric Prunes och Standells…

torsdag, februari 02, 2006

Kirsty MacColl


The Pogues släpper Fairytale In New York igen. Intäkterna går till välgörenhet och till www.justiceforkirsty.org

Kirsty MacColl dog i Mexico när hon snorklade och blev överkörd av en motorbåt. Det är fem år sen och det visste inte jag förrän nu. Tydligen smet båtföraren för ingen är ännu åtalad för dådet. Kirsty var även gift och hade två barn med en av mina favoritproducenter, Steve Lillywhite. Hans CV är inget man skulle skämmas över direkt...

Det finns en version av Kirstys debutsingel They Dont Know som Ron Sexsmith gjort och som går att tanka hem helt gratis.

onsdag, februari 01, 2006

Bjorn again

Björn Ulveus gör en Kungen! Det vill säga, helt opåkallat får han för sig att ta bladet från munnen och formulera några åsikter i ett ämne han inte har en aning om.

Har han sågat popmusik, undrar du? Nej, inte den här gången. Men han har ju faktiskt en gång tidigare visat sin intelligens offentligt genom följande legendariska citat: "Va fan är rap? Vem som helst kan väl prata i takt."

Nu kan du hämta en penna och göra ett kors i taket. Björn tar ställning mot religion. Ja, det är faktiskt sant. I Expressen ges han utrymme till följande brandfackla. Ett lätt litet påhopp som till och med skulle få Salman Rushdie att darra på manchetten.

I och för sig har han rätt i sak. Alla religioner måste kunna tåla kritik. Kritik är dock inte samma sak som hädelse eller förförjelse. Björn menar att religionen håller på och tar oss tillbaka till medeltiden. Sedan vill han förbjuda kristendomen. Egentligen vill han förbjuda all religion. Och så skjuter han sig i foten när han till slut drömmer om ett sekuliserat samhälle som han tror är ateistiskt. Ett sekulariserat samhälle är ett tillstånd. Sekularisering är ingen religion. Det är heller inte ateistiskt. Ateismen är ett medvetet val och innebär i sak ett praktiskt religiöst avståndstagande. En sekulariserad människa går till kyrkan i advent. En ateist går inte alls. En fundamentalist bor i kyrkan. Det är inte många. Det är heller inte många människor som till exempel bränner danska flaggor i vrede. Det ser ut som många när fem eller tio tokar springer och skriker och viftar med en brinnande flagga. Men där bor också tusentals människor som inte tagit åt sig, men de får inte vara med i TV.

Religiösa friskolor vill han också förbjuda. Sen jämför han dem med både facism och kommunism. Det tror jag han kommer att få äta upp. Det går inte att vara exempelsevis troende katolik och uppfostra barnen till, ja till vad? Ateism? Då har man ju indoktrinerat barn till något man själv inte tycker. Ska vi tvinga judiska barn att äta fläsk i skolan bara för att det anses vara normalt? Ska vi tvinga muslimska barn att fira jul bara för att vi gör det?

Så länge vi har religionsfrihet måste vi låta människor sköta sin religion på sitt sätt. Terror har däremot lika lite med religion att göra som fotbollshuliganer har att göra med fotboll. De råkar bara befinna sig i närheten av en praktisk fasad för att utöva våld och maktmissbruk. Och även fast vi har åsiktsfrihet i det här landet så väljer jag att inte skrika AIK när jag måste passera djurgårdsklacken på väg hem från jobbet. Visst kan man publicera en skämtteckning på Mohammed, men då kan man lika gärna publicera en bild på en jude med jättenäsa. Och vad vinner man på det? Det är då vi är tillbaka i medeltiden. I enlighet med svensk grundlag har Björn naturligtvis rätt att tycka vad han vill. Jag gissar bara att en teater med en ABBA-musikal i valfri storstad kommer att explodera, vilken dag som helst. Tack för det Björn!

PS Björn låter hälsa att han nästa gång kommer att skriva en insändare om varför Astrid Lindgren ska ha Nobelpriset.